Nyårstankar

Varje Nyår summerar man väl året som varit och hoppas på året som ska komma.

Jag tror det är nyttigt att göra detta. Rannsaka sig själv på både kritiskt och positivt sätt. Se vad man gjort bra och vad man kanske kunde gjort bättre.

För mig så går jag ur detta året starkare. Jag har ju överlevt årets prövningar! Men jag har också fått så enormt mycket gott. Det har strömmat kärlek till mig från så många underbara människor.
Jag har blommat ut vad gäller mitt intresse - att måla. Jag har haft flera utställningar och har flera redan inplanerade året som kommer.

Det känns som om jag skapat en grund för en nystart. Rensat mycket gammalt. Fått nya insikter. Fått ny inspiration och som sagt, jag är så tacksam för alla underbart fina människor som nu finns i mitt liv.

Jag har sagt flera år nu att nästa år måste bli bättre än det gamla. Men i år känner jag att det verkligen kan bli verklighet. Året som kommer känns ljust och än mer kärleksfull. Och med allt som jag lärt mig detta år så blir  verkligheten det man drar till sig.

Så tänk ljus, tänk kärlek så blir det nya året ljus och kärlek.


Önskar Er alla ett riktigt fint, gott, ljust och kärleksfullt 2013!

Finns jag?

Jag har hört så många gånger att vi är inget samtidigt allt och jag har bara inte fattat.

Igår kväll läste jag en bok som jag fått låna där det stod att vi är alla de intryck vi fått genom livet.
Sant! Det är väl självklart. Detta har jag också bloggat om... att vi är ett resultat av det liv vi levt.

Men sedan hade jag en uppfattning av att "jaget" fanns där inne och bara väntade på att få komma ut och så blir man den man "egentligen" är.

No no! Enligt boken så är vi alla delar av det stora. Så mitt "jag" är bara en del av "alltet". Detta gör att vi både är "ingenting" men också "allt". Det finns inget som är "jag"! För allt det vi tror är jag är ett resultat av intryck vi tagit in. Det finns inte ens en inre kärna som är "jag" eftersom den också påverkats och formats av något. Så det som är kvar där som en kärna är det som är en del av alltet.

Eftersom alltet har allt, har all information, har all kunskap osv så är vi också allt eftersom vi är en del av det.

Jösses, känner hur min hjärna fortfarande loopar i dessa tankar!
Men visst kittlar det skönt att fundera?

Det jag kan känna är ju att om det nu är så här så kan man skippa allt som heter prestationspress. För om vi inte är, utan vi är allt, så har vi ju allt utan att behöva visa att vi är.


*ler*  

Jultraditioner

För bara någon vecka sedan tänkte jag att DENNA julen blir det bara köpmat, inga egenhändigt tillverkade godsaker och ingen gran och inget julbord med kyrka osv.
Nej det skulle vara en lat jul!

Så visar det sig att sonen dimper ner tidigare än beräknat och han VILL ha julen precis som den alltid varit. Så, jaa, nu har jag laddat om. Skrivit upp ischoklad på inköpslistan, julprylarna ska plockas fram och vi ska ha gran och diskutera var lamporna ska sitta... som alltid... diskutera hur glittret och kulorna ska sitta. Kladda med ischoklad över hela köket och känna doften av skinkan i ugnen.

Men ja, det är nog rätt mysigt med traditioner iaf. Sitta där på kvällen före julafton med en skinkmacka i handen och titta på granen som tindrar.

Jaa det blir jul i år igen, precis som den varit år efter år efter år.
Rätt skönt att någonting faktiskt är som det "alltid" varit.
Tur att sonen håller ordning på mor! ; )

Jag  är  känslor!

Känslor kan uttryckas på olika sätt, beroende av hur vi förhåller oss till de känslor vi har och de uttryckssätt som vi lärt oss att använda, vilket i sin tur beror på vad vi lärt oss är ok att använda osv.

Många tycker att jag kan vara väldigt intensiv när jag åtar mig något eller vill visa något eller känner väldigt starkt för något eller någon.
Men det är sådan jag är och då känner jag att jag lever.

Jag ÄR både sorg och glädje!
Jag kan känna kärlek likaväl som smärta. Och jag tror faktiskt att kan jag känna mer glädje och lycka genom att jag också kan känna att jag är ledsen eller besviken ibland.

Det lustiga (eller sorgliga) är att det många gånger inte är ok att varken känna det ena eller det andra. Kanske det är väldigt svenskt detta att inte skratta högt, inte gråta så det syns osv. Människor blir nästan rädda av att jag visar att jag är ledsen eller tvärtom översvallande lycklig.

Men jag är känslor! 

Och jag kommer fortsätta visa känslor!

Jag kommer fortsätta låta min medmänniskor veta vad jag tänker och känner. Är jag ledsen för något så kommer jag fortsätta tala om det - hur ska andra annars veta?

Och tycker jag om någon, blir lycklig av någon, känner kärlek för någon så kommer jag tala om det också för jag är glad över att jag kan känna, och jag vill dela de glada känslorna för att de ska sprida ljus och kärlek vidare i vår värld.

Dessutom - kärlek och kärleksfulla gärningar är det finaste man kan ge en annan människa.
Vi kan inte ta med oss varken prylar, kropp, kroppslig njutning eller pengar när vi går vidare. 

Men det vi fyllt själen med, det följer oss för evigt! 

Så fyll dig själv och andra med glädje, ljus och kärlek!

Så blir världen en bättre plats att leva i!

Hitta tillbaka!

Jag och min far bråkade för det mesta inom fem minuter. Enligt mig bråkade vi, enligt honom så diskuterade vi.

Jag sa aldrig att jag älskade honom. För inte kunde man älska någon som man nästan bara bråkade med.

När han var bortgången så gick jag i samtal. Jag hade svårt att hantera sorgen över allt jag borde sagt och gjort men framför allt, att jag inte förmådde mig att älska honom.

Då frågar min psykolog - Varför tror du att man inte kan älska någon även om man alltid bråkar?
Kanske bråk betyder att den andre är viktig för dig. Om du inte skulle bry dig om personen så skulle du inte bry dig om vad han sa eller gjorde heller.
Alltså tolkar jag det som att du älskade din pappa!

Ja, så då lärde jag mig att kärlek inte handlar om att aldrig bråka eller om man är oense om saker, utan det handlar om att man alltid hittar tillbaka till varandra, att den andre betyder så mycket så man försöker igen och igen och igen.



Tillsammans gör vi världen en bättre plats att leva i!

Akryl 50x70

Akryl 50*60

Akryl 50x70

Julkort som gör ont

Satt med min julkortslåda med julkort, adressboken, dekorationer och förra årets julkort från vänner och familj.

Jag tittar på de kort jag har och första tanken är - vilket ska mamma få?
Hon får alltid något speciellt, dels för att jag älskar henne så och dels för att hon älskar julen så.

Men så ser jag plötsligt en lapp som mamma hade skrivit - Min tösabit!
Då sprack hela världen. Mamma är borta sedan två år och kan inte skriva små lappar åt mig längre.
Ändå är det som att hon lägger lappar lite här och var åt mig, som för att jag ska känna att det är som vanligt.

Jag tar mig samman och börjar skriva en lista på de som ska ha julkort.
Jag börjar på sidan med A i min adressbok. Där är en adress överstruken - bortgången. Jag vänder till sidan med B. En adress är överstruken - bortgången.
Så fortsätter det!

Jag inser att ungefär hälften av dem som jag brukade skicka till är borta under en fem-sexårs period.
Det är ju förfärligt!

Men så tittar jag på listan som jag hade fått ihop och inser att det kommit till ungefär lika många.
Det ena ger plats för det andra, men summan är konstant som jag skrev i ett tidigare inlägg.

Det som har hänt är att många äldre nära och kära har lämnat plats för nya vänner och barnen som nu är så stora så de har sina egna familjer och ska ha egna kort numera.

Livet är i konstant förändring, det är bara att följa med.

Men att julen kan göra ont för många är helt klart. För alla dem som mist någon kär, för alla dem som är ensamma utan familj eller nära vänner, för dem som kanske är sjuka och undrar om det blir fler jular osv.

Så vad jag önskar med detta inlägg är att vi tänker lite extra nu - på våra medmänniskor!
För mig är julen kärlek, gemenskap och generositet - så var generösa med att ge bort just kärlek och gemenskap till andra.
Så kan vi tillsammans göra livet lite lättare att leva.

Detta gäller egentligen vad man än pratar om.

För att ge plats för ljuset måste man lämna mörker.
Kall luft lämnar plats för varm luft.
För att ge plats för rikedom måste man lämna fattigdom.

Gamla intressen måste lämna plats för nya.

För att ge plats för hälsa måste man lämna ohälsa.

Gamla relationer måste lämna plats för nya.

För att ge plats för kärlek måste man lämna likgiltighet eller hat.

Som jag ser det så är det en sorts energilag. Det finns en viss tid, en viss mängd, ett visst utrymme . Det enda vi gör är att rodda om i själva innehållet, men summan är konstant.

Det går helt enkelt inte att ändra saker om man inte också ger utrymme för det!

Så var inte så rädd att lämna gammalt, livet är i konstant förändring och det nya kan ge så mycket mer då gammalt kanske inte längre tjänar sitt syfte .

Livet börjar på nytt i varje sekund - visst är det en underbar tanke!

Vi är så lika!

Har ni tänkt på hur ofta man vill hitta gemensamma nämnare med den man träffar eller pratar med.

- Åh vi tänker lika, vi har varit med om lika, vi reagerar lika, vi tycker lika, vi har gjort lika, vi har lika sjukdom, lika sovvanor, tycker om likadan mat osv osv osv.

Varför är det så viktigt?

Det känns viktigt att hitta gemensamma nämnare för att känna att man kommer varandra närmare.
Varför är det viktigt?
För att känna att man har en samhörighet.
Och varför är det i sin tur viktigt?

Jo jag tror att det är känslan av att man letar efter sin andra själsliga hälft. Man känner att man vill hitta den som fattas en.

Hur hel man än upplever sig så tror jag att vi alla innerst inne söker den andra själsliga delen av oss själva och detta pga vår själsliga uppkomst.

Jag tror att vi alla skapades i en enda energi. Sedan delades den och delades igen och igen precis som när ett barn blir till.... celldelning så att säga.

I den sista celldelningen så skildes man från sin tvillingsjäl. Det är den delen, sin andra hälft som man omedvetet söker genom hela sitt liv.

Vissa har turen att finna varandra, men för de flesta så går det nog liv efter liv efter liv innan det sker. För att det ska kunna ske så måste man ha turen att vara på samma plats vid samma tid och dessutom mötas på samma "nivå".
Inte tur, det är isf meningen!

Men att ha saker gemensamt med andra, även om man inte är varandras tvillingsjälar, är inte att förakta. Det är själsfränder och sådana gör livet rikt.
Så fortsätt sök gemensamma nämnare och känn gemenskap. Det kan leda till vänskap för livet och det är bland det bästa som kan hända i detta jordeliv.

Tack mina vänner, mina själsfränder, för att ni finns!

Domedagen! .... ???

Världen ska gå under! Livsfarliga virusar - HIV, Ebola, Fågelsjukan, Svininfluensa osv! Ozonlagret tar slut! Maten är giftig - fisken, grönsakerna, frukten. Giftiga utstläpp! Klimathot! Tredje världskriget är nära!
Ja jag kan göra listan lång - på sånt som kan väcka våra rädslor!

Kärlek och rädsla är de två kraftfullaste känslor vi människor kan känna. Att spela på människors rädsla är en urgammal uppfinning och otroligt effektiv!

Många religioner upptäckte att genom att skrämma människor med hotet om helvetet, domedagen och annat straff så kunde man tygla människor att göra som man ville, dvs ge ekonomiska bidrag, höja prästen eller annan person, som kunde frälsa andra, till skyarna och forma sig efter de krav dessa människor satte upp. 

Vi människor har väldigt lätt att ge efter för våra rädslor och rädslor i sin tur förlamar eller får oss att agera på ett sätt som vi normalt inte skulle göra.

Nu är det en väldig debatt bland både vuxna och tydligen även i skolorna huruvida jorden kommer gå under den 21 december i år.

Det är ofattbart att ett rykte kan skrämma en hel värld!

För det är ett rykte som iscensattes av kristna som tolkade Mayakalendern som att jorden skulle gå under detta datum. Det står ingenstans i deras kalender eller i deras skrifter att detta ska ske!

Den som bemödar sig att ta reda på fakta vet att Mayakalendern tar sin början år 3114 före Kristus. Tiden indelas i perioder om 394 år och dessa perioder kallas Baktuner. Den trettonde Baktunen slutar just den 21 december 2012.
Sedan tar den fjortonde Baktunen vid. Men det talade man inte om, kanske man inte ens visste det och så tolkades det hela som ett bevis för att livet skulle ta slut.

Nåja hur det ligger till med den saken tvista de lärde. Men en sak är säker - världen kommer inte gå under!
Tvärtom, om man får tolka Maya så kommer världen gå in i en ljusare mer kärleksfull tid. Och visst låter det alldeles underbart! Jag satsar på att hellre tro på det, än på en tolkning som bara skrämmer människor.    

Låt oss tro på ljus och kärlek! Så kan världen bli en bättre plats att leva i!

 

Att älska är att bli sårbar.

Det är det som är det svåra,

inte kärleken i sig,

den är enkel för den bara är.





Anett

Elakhet av Rädsla

Jag har upptäckt att jag har lättare för buttra eller elaka människor än vad många andra verkar ha.

Redan som väldigt ung var jag intresserad av mänskligt beteende och läste böcker om det.

Vad jag tidigt såg var att nästan all elakhet kom ur en rädsla. Rädslan i sin tur handlar oftast om att vara rädd  för att bli övergiven på något sätt. Och övergiven kan betyda livsfara i förlängningen.

Tänk att våra grundläggande behov kan ge så många uttryck.
Om vi misstänker att vi kanske inte är omtyckta, så skulle det kanske innebära att vi blir övergivna. Blir vi övergivna så kanske vi blir helt ensamma och till slut inte klarar oss, dvs det är fara för livet. När det kan bli fara för livet (vare sig det är medveten känsla eller omvedveten) så blir människan ofta arg, irriterad eller kanske till sist elak.

Att bete sig illa är inte ok och ska inte nödvändigtvis accepteras, men det finns alltid en orsak.

Så för att göra det lättare för dig själv i mötet med andra, tänk "rädsla" nästa gång du råkar på någon som är "dum" så ska du se att mötet får en annan energi och tar en annan vändning. I alla fall helt klart värt att försöka så.

Ja ni vet.... tillsammans kan vi göra världen till en bättre plats att leva i!

Tack pappa!

Farsdag 2012.
Snart 23 år sedan du lämnade jordelivet och jag var 25. Alldeles för ung för att mista en förälder.
Men jag bär med mig så mycket värdefullt från de åren, så mycket som jag haft glädje av. Nästan varje dag har jag nytta av vad du gav och lärde mig.

Våra bästa minnen tillsammans var sjön förstås. Jag var tre veckor gammal när jag fick åka båt med dig och mamma första gången. Då hade vi en liten öppen båt på Västkusten. Bara för att ta sig ut en liten bit till någon mysig vik att bada och äta ägg på Hönökaka vid.

När vi flyttade till Ostkusten så blev det en stor båt med ruff, en Ockelbo 19.
Efter ett par år så skaffades pärlan, tråbåten på bilden som jag kör.
Pappa drillade mig tidigt!

Jag  gick i den gamla skolan för att lära mig sjön, där man "läser av" vattnet och allt runt om. Det fanns inga ekolod då, inga navigatorer. Båda instrumenten tillverkades inne i hjärnan genom att lära sig att läsa vattnet genom att se hur det rörde sig på ytan, se nyanserna. Gamla skolan lärde mig läsa naturen, himlens skiftningar och färger, känna med fingret var vinden kom ifrån, knacka på baromtern osv.

Det fina med detta är att jag aldrig känner mig ställd ute på sjön. Har jag ett sjökort så är jag glad. Men det där nya.... njae kan man verkligen lita på det? Uppenbart inte då navigatorer får visa några meter fel och några meter fel på sjön kan leda till att man går på grund. Med ett sjökort och den gamla skolans lärdomar så går man inte på grund.
Nåja, det finns visst en mänsklig faktor också, men det blir en annan berättelse.

Hur som helst, min far gav mig sjölivet, att lita på vad jag känner. Han gav mig också många kloka "regler" att gå efter som ex att göra saker systematiskt... jo det finns en poäng i det. Han sa också på gamla dar att de två saker han ångrade i sitt liv var två beslut som han tog av förnuftet. Han borde ha lyssnat på sitt hjärta. Och det var en stor sak för att komma från en systematisk matematisk, arkitekt och senare ekonomisk förhandlare som stundtals verkade hård som sten.
Men jag ska aldrig glömma det - att ta de viktigaste besluten med hjälp av hjärtat, inte förnuftet!

Ditt minne lever! Och jag ska se till att det fortsätter göra det!

Med detta vill jag säga att ord inte får en betydelse förrän de kombineras med en handling.
Att kalla sig ex "god" ger bara en indikation om själva intentionen. Det kan vara nog så gott att ha en sådan intention.

Men jag skulle vilja påstå att man inte är "god" förrän man visar det genom att utföra goda handlingar.
Man är inte djurvän förrän man med handling visar att man är det. Man är inte ödmjuk förrän man kunnat visa det i handling osv. 

Det är lika dant med ordet "vän". Det visar sig i handling. I nöden prövas vännen och visst är det så! En människa kan kalla sig vän, men när det kommer till kritan så visar det sig att personen egentligen bara var en observatör, möjligen en ytlig bekant.

Varför är det så viktigt att etikettera allt och alla?
Ger det en trygghet om intentionerna? Förmodligen.
Kanske också ger en trygghet att man ÄR något? Man är ett visst ord... god, läkare, syster osv. Man är något eller någon. Man är!

Sedan kan man säkert säga att man inte alltid är det man gör heller. Vissa människor gör saker som egentligen strider mot vad de innerst inne känner att de är. Men av olika anledningar gör de som de gör iaf, förmodligen därför att de på något sätt tjänar något på att göra det.

Så kan man självklart också gå in i en diskussion om vad som är gott, vem som bestämmer det osv. Men det tar vi kanske en annan gång.

Vad jag vill med denna text är - säg inte bara att du är god, ödmjuk, vän ed utan visa det i handling!

För tillsammans kan vi - jo det kan vi - göra världen till en bättre plats att leva i! 

Vad är det vi reagerar på?

Egentligen!

Det är inte konstigt att det finns krig i våran värld när människor inte ens förstår sina egna reaktioner!

Än mindre andras reaktioner.

Så vad är det vi reagerar på - egentligen?

När någon drar ett skämt och alla skrattar utom en, som istället blir arg och känner sig påhoppad, vad är det då dessa människor reagerar på? Varför skrattar de som skrattar och varför känner den som blir arg sig påhoppad av något som inte ens var ämnat för denne personligen?

Svaret är så enkelt - våra erfarenheter, vår situation, livet fram till denna dag, denna stund. Vi kan inte reagerar utifrån något annat för vi har inget annat än det vi varit med om och tagit in. Vi reagerar så som vi beslutat oss för att reagera dvs antingen medvetet eller omedveten, vilket förstås är det vanligaste.

Så börjar ofta missförstånd och de kan trappas upp än mer när det kommer reaktioner på reaktionerna!
Då kan det bli en riktig soppa där till slut ingen vet vad som egentligen startade det hela.

Jag brukar tänka - vad är det som får dig att reagera så här?
För jag vet att det alltid alltid finns en orsak - alltid!

Om vi nu tar detta med skämt så kanske jag som stundtals handikappad inte tycker det är så himla kul med skämt om rullatorer. Om man precis gått på en riktig nit, blivit sviken så kanske man inte tycker det är så kul men skämt om hur korkad man kan vara. Om man nyss mist någon kär så kanske man inte tycker det är så kul med skämt om döden. Osv osv!

Det vi borde öva på... vilket inte är helt enkelt förstås.... är ju att fundera på vad vi egentligen reagerar på. Är det just det som vi reagerar på eller finns det något där bakom som gör att vi flyger i atomer?
Och när en människa reagerar på ett oväntat sätt, då kan man tänka på att det helt säkert finns något där bakom som lett till denna reaktion och då inte elda på situationen genom att ta strid för vad som är rätt eller fel att tycka.
För det handlade ju egentligen inte om det! Det handlade om något annat som man kanske inte ens kan få ta del av för det är för privat, det gör för ont.

Så jag kommer tillbaka till det jag brinner för - förståelse!!!
Förståelse för att man kanske inte förstår. Förståelse för att en människa kan reagera underligt utan att man behöver förstå varför. Förståelse för att vi är olika, haft olika liv och därför reagerar olika. Detta innebär också att vi bör försöka tänka lite grann på vad vi säger också, man behöver inte säga allt, man behöver inte alltid använda så starka ord. Ord är mer kraftfulla än man kanske tänker på.

Förståelse för att vi ju trots allt är unika, allihopa!

Förståelse kan göra vår värld till en bättre plats att leva i!

Vi tänker på dem som levt
Men vi lever med dem som finns

Allhelgona!

Tid för eftertanke, tid för minnen, tid för att hedra dem som gått här på jorden och kämpat. För visst är det mycket "kämpa" även om vi kan ha mycket njutning av livet också. Men alla måste kämpa för att överleva, för att leva och förhoppningsvis uppleva.

Jag tillhör ju dem som ogillar att denna helg blandas ihop med Halloween. För mig är Allhelgona en helg för stillhet och frid. Jag tänder ljus och minns. Jag tackar dem som funnit i mitt liv och tackar för det som de givit mig - även om jag just då kanske inte alltid förstod att jag skulle ha nytta av det. 

Många går och ältar saker de varit med om som barn eller ungdomar. Vissa kan förpesta hela sina liv genom att spy galla över vad som en gång hänt.
Ingen är förskonad från svårigheter! Det är bara sorten och graden av svårigheter som skiljer oss åt.
Vi kan då välja att låta detta inverka negativt på våra liv, eller så väljer vi att hitta något i eländet som vi kan ha nytta av.

Jag väljer att plocka ut allt som jag har lärt av. Trots allt så är det ju så att allt jag varit med om har bidragit till den människa jag idag är.
Så jag tackar alla dem jag mött på min väg. Jag tackar alla som funnits i mitt liv, som tänkt gott, som handlat efter det som de trodde var rätt. Jag tackar för alla fina minnen, alla upplevelser och traditioner som jag fått och lärt mig uppskatta.

Men..... Jag kan inte fastna i vare sig sorgen över de som funnits här eller i dåtiden. Jag måste leva för dem jag har i mitt liv idag, för dem som kommer i min väg och för mig själv. 

Det är den enda uppgift jag har - att leva det liv jag fått! Och göra det så bra jag kan!



Bara tillsammans kan vi göra världen till en godare plats att leva i!

Trygghet - vad är det?

Skrev i förra inlägget att behovet av trygghet finns över hela världen. Fick reaktioner och har funderat under dagen om vad trygghet egentligen är.

Jag skulle direkt säga att det har med en känsla av säkerhet att göra.
Enligt Mazlows behovstrappa kommer trygghet på trappsteg två. Först kommer ju det basala såsom mat, värme, luft osv.

Men trygghet kommer alltså som nummer två av fem. Intressant!
Hur är det då med trygghet, kan trygghet vara olika saker.... Ja absolut, enligt mitt sätt att se det. Om vi går runt jorden så är nog trygghet väldigt olika saker. En människa som ständigt lever under hot vare sig det är från krig eller vulkanutbrott upplever naturligtvis en större trygghet ex i vårat land. 

Jag skulle säga att trygghet kan utgöras av säkerheten att känna att man har tak över huvudet och mat på bordet.... de där basala behoven alltså.

Men trygghet kan också vara en känsla av att skapa en stabilitet i en värld som inte är det. Vare sig man skapar den tryggheten i sitt hem eller får den via en annan person. Trygghet kan också vara känslan att kunna lita på en annan person.

Men finns det verkligen något som kan vara garanterat förevigt tryggt?

Nej, naturligtvis inte! Ledsen att säga det, men nej!

Ett hem kan brinna ner, en partner kan dö osv.
Så man kan aldrig känna sig trygg då frågar du?

JO! Man kan känna sig trygg - i sig själv!
Det är det enda man vet att man har och när man inte har sig själv... ja då behöver man sig inte heller.

Det är i alla fall för mig en trygghet att tänka att det enda jag vet att jag har är jag själv, så det jag vill ha lägger jag i mig själv - bla trygghet!

Så kontentan måste ju bli - den trygghet du vill ha - skapa den i dig själv!

Men som vanligt - tillsammans kan vi göra världen till en bättre plats att leva i!

Perspektiv!

Tänk att det är så att man måste se motsatsen för att verkligen uppskatta det man har!

Innan min MS så förstod jag inte att uppskatta att varje dag kunna gå själv, sköta sig själv, ta sig ur sängen själv osv osv. Idag är varje moment en glädje!
Jag har blivit så mycket rikare för jag ser alla de där små lyckorna!

Det har varit en period nu där många fått svåra besked. Allvarliga sjukdomar för egen eller näras del, eller andra svåra saker att ta in såsom svek av olika slag ex där människor visar sig vara någon annan än de utgett sig för att vara eller där de lovat något viktigt som sedan inte hållits osv.

Min akupunktör säger att sådana här perioder av mycket mörker, tunga saker beror på det kosmiska.
Jag är nog benägen att hålla med, för nu har det varit en förskräcklig period av mörker för både mig och faktiskt de flesta jag känner.

Kontentan för min del är ändå att ta detta som en lärdom om att jag egentligen har det förskräckligt bra!
Jag har människor omkring mig som bryr sig, de jag inte kan lita på blir avslöjade.
Jag har det jag behöver och behöver inte vara avundsjuk på grannens gröna gräsmatta för den är inte äkta!

Andra människors öden ger en själv perspektiv!
Så ta tillvara det fina du har, det finns där när du bara öppnar ögonen.

Utställning
Ensta gård Täby

13 - 23 oktober 2012

Det är för mig fullkomligt fascinerande hur människor är villiga att riskera fina nära relationer genom att ljuga!
Inte en gång, utan om och om igen, år efter år!

Att upptäcka att någon som dött har ljugit för en kan göra ont. Men att en nära och kär ljuger gör ännu mer ont.

Det allra värsta är väl de människor som TROR att man inte vet sanningen! De ljuger en rätt upp i ansiktet gång på gång på gång och man står där och tänker.... Varför????? Varför får jag inte ditt förtroende, din respekt?

Och de som klankar ner på att andra som ljuger och sedan gör samma sak själva.... hur tänker de? Vad är det som händer i en sådan hjärna?

Är människor så skadade från sitt liv så lögner är enda sättet att klara av det på?
Eller tror de att de skyddar den de ljuger för?


Jag har alltid känt att det är fult att ljuga. Man gör bara inte det!
Så jag har hittat en annan "teknik". Istället för att som det typiska säga att maten är god trots att man faktiskt inte tyckte det, så hittar jag alltid något att berömma... upplägget, fräschheten i maten, råvarorna etc etc. Detta kan man omsätta i vilken situation som helst!

Så jag behöver aldrig ljuga! Jag säger bara det jag står för och utelämnar annat.
Men pressas jag, då är jag ärlig trots att jag vet det kan göra ont.



Det är ju egentligen så enkelt:
Antingen håller man tyst eller så säger man något som man faktiskt ärligt tycker och fakta man kan stå för!


Man behöver inte ljuga!
Så är det!!!!

Inget elakt i mig!

Ibland undrar jag hur världen egentligen är. Är människor så elaka mot varandra att alla dras över en kant, att alla är förtjänta av att misstänkas vara elaka, ha elakt uppsåt osv?

Jag har aldrig trott på elaka gärningar eller hämnd, faktiskt aldrig.
Som barn förstod jag aldrig varför andra var elaka mot varandra och jag förstod definitivt inte varför jag mobbades. Det gjorde ont i mitt hjärta.

På rasterna gick jag upp på ett berg i närheten och bara satt av rasterna där helt enkelt. Berget var min kompis!

Senare i livet då försmådda väninnor hämnades på sina ex eller jag såg annan hämnd eller elaka gärningar så förstod jag att jag inte trodde på själva idéen. Tvärtom så var jag övertygad om att det som skickas ut i medveten elak handling alltid kommer komma tillbaka på ett eller annat sätt.

Visst kan jag efter vissa gränser säga saker som kanske kan göra ont men det är isf alltid med en god tanke bakom. Man har ju ibland vissa beteenden som man inte själv är medveten om. Ibland så kan man behöva påminnas eller uppmärksammas på vilka dessa är och hur de genererar konsekvenser. Och har jag en vän som ställer till det för sig tillräckligt många gånger så kanske jag tar bladet från munnen och berättar. Inte för att vara elak, tvärtom för att hjälpa. Alltid med goda intentioner!

Inte ens den man som jag var fast med i elva grymma dagar då jag bara var 16 år gammal och som hade för avsikt att sälja mig till ett arabland när han var färdig med mig..... inte ens denne man kan jag känna hat till eller önska elakheter mot. För jag VET att han kommer få igen, kanske redan fått det.
Faktum är att denna händelse tvärtom ledde till att jag träffade den man som jag sedan fick min underbara son med.

Så nej jag önskar ingen något ont - INGEN! Har aldrig gjort och kommer aldrig göra därför att jag har en tro, en övertygelse om att universum sköter medvetet elaka gärningar per automatik och att allt kommer igen.


Tillsammans kan vi göra världen vackrare och snällare!

Världens eländen

Som alla unga trodde jag att jag kunde förändra världen bara genom att tycka saker eller lida igenom saker för andras skull.

Ju mer åren gått ju mer har jag insett att världen är ett elände! Helvetet finns ingen annanstans än just här på jorden där lidandet kan vara obeskrivligt, omätbart och ofattbart!

Att ständigt och jämt matas med detta elände gör bara en enda sak.... man mår dåligt eller för att klara av det så blir man "immun" och märker det inte ens. Jag vill ingetdera!

Jag vet att det finns lidande! Jag måste inte SE det för att förstå det. Jag måste inte matas med det via TV, internet och tidningar. Jag vet att det finns och jag vet att det inte är mycket jag kan göra åt det. Idag vet jag det. Hur irriterande den tanken än kan vara!

Istället för att skicka runt bilder på lemlästade djur och utmärglade barn så upplys hellre om var man kan gå med som stödmedlem. Det är det enda man i praktiken kan göra såvida man inte har ork, tid och energi för att arbeta aktivt i dessa föreningar/förbund/organisationer.

Själva bilden som cirkulerar på dagens elände skapar mer ångest än den gör nytta - faktiskt!
De som mår dåligt av bilden vet redan att lidandet finns. De som inte mår dåligt de bryr sig inte i alla fall.
Så låt oss slippa denna mängd av bilder på lidande och låt oss välja om vi vill se det eller ej.

För att uppmärksamma ett aktuellt problem - informera om var och hur man kan hjälpa till. Det måste ju vara det vikiga. Inte att grotta ner i en fruktansvärd bild. En text räcker!

Jag brukar skriva att tillsammans gör vi världen till en bättre plats att leva i. Ja och så är det ju, frågan är ibland bara hur vi gör världen till en bättre plats. Och jag tror på att avhjälpa lidande, inte sprida det vidare!

Förlåt dig själv!

Vi formas från barnsben oavsett om det från omgivningen är en medveten formgivning eller inte. Vi tar intryck av allt vi ser, hör och är med om. Vi formas ständigt!

Det som var sanningar för oss som unga är för det mesta bara något man senare ler åt. Sanningarna om livet förändras med tiden, av erfarenheter, av allt vi tar in.

Att ha gjort saker tidigare i ens liv som kanske inte var helt genomtänkta är något de flesta av oss gjort. Tyvärr så blir ibland andra människor drabbade, ibland är det bara oss själva vi gjort illa.

Men att släpa på dessa lidanden som om de vore tatueringar i en själv är inte bara ohälsosamt, det är faktiskt också rent dumt!

Så länge saker inte gjorts för att avsiktligt skada någon annan så är det bara en del av livet, det är så livet är - vi gör misstag! Om du tror för ett ögonblick att ingen annan gjort liknande misstag eller att dina är värre än någon annans så har du fastnat i ett martyrskap som inte är till någon nytta överhuvudtaget.

Det enda vi kan göra är att lära av det vi gjort eller det vi varit med om. Förstå att vi inte ska göra om det och kanske försöka få andra människor att inte göra samma sak. Vilket inte är helt lätt då speciellt ungdomar  vill och tydligen måste skaffa sig sina egna erfarenheter och lära av sina egna misstag.

Det är skillnad på att göra misstag och på att göra sig själv till offer! Spelar ingen roll om dina misstag tom har drabbat dina egna barn eller någon annan närstående. Du har agerat utifrån den du var skapt till att vara just då vid det speciella tillfället.

När man inser det kan man gå vidare och man förlåter sig själv. Inte så att man måste gottgöra, men man tänker sig för när man agerar eller reagerar framöver. Och det är det som är poängen med att samla erfarenheter - att vända framtiden till något bättre och sundare.

Så förlåt dig själv för att ha gjort saker som du senare inser var fel och gör livet bättre för både dig och andra genom de erfarenheter du skaffat. Det är så livet ska levas, det är enda sunda vägen att gå.

Har du vänner eller är de bekanta?

När min mor dog så blev jag besviken på en kvinna som jag trodde var min vän. Jag sa till henne att jag hade behövt höra ifrån henne i denna situation och hon svarade att hon trodde att jag hade så många andra närmare vänner.
Det hade jag inte!

När jag tänker efter så känner jag flera stycken som verkar vara människor som har massor av vänner, men som kanske, när allt kommer omkring faktiskt inte har mer än en massa bekanta.

Vad är det som händer i vår värld? Hur kommer det sig att ju fler vi lär känna ju färre verkligt nära vänner har vi?

Sverige är ett av de mest singeltäta länderna i världen. Många gifta lever som särbos, barnen ska ut så fort det bara är möjligt och gamla människor har var sina små kryp in där de får spendera livets sista dagar.

Jag tror att ett av Sveriges största problem är den sociala kulturen.
För det första så är vi ju så förskräckligt rädda för att störa varandra.
För det andra så är vi inte särskilt spontana utan kulturen säger att möten osv ska planeras. Det har tom blivit så att vi skriver till varandra för att bestämma en dag och en tid då vi ska ringa varandra. Inte ens på telefon är vi spontana längre. Och värre är att det dessutom då sällan blir av... just för att vi planerade in det!

Jag är en av de skyldiga, helt klart. Jag gillar inte att ringa och ev störa i maten, jobbet, umgänget med någon annan.... som  jag ju inbillar mig att andra har.

Och visst är det så att jag inte alltid känner för att prata i telefon heller.... jag kanske är mitt uppe i mitt måleri, eller läser något, vilar, ser på ett bra tv-program (dock sällan numera!) eller bara är väldigt nöjd i min tystnad och ensamhet.

Men det är klart att jag ibland kan sakna att ha den där vännen som jag kan ringa helt apropå... så där som jag tror att alla andra har det. Så som jag kunde göra till min mor - som var min absolut bästa vän i livet. Det räckte med ett samtal på ett par minuter. 

- Hej, vad gör du, hur mår du.... vi hörs sen. kram.

Enkelt, kort men så gott!

Är det så alla andra har det? Eller är det så att vi lever på ett annat sätt idag?? Vi har massor av bekanta, men knappt några riktigt nära vänner. 

Bara tillsammans kan vi göra världen lite lättare att leva i.

Kontrollbehov

När vi säger att någon har kontrollbehov så sätter vi det ofta i samband med en dominant människa som ska bestämma allt. Alltså är kontrollbehov något negativt. 

Man skulle kunna säga att de som behöver ha kontroll är osäkra människor, som genom att ha yttre kontroll kan få ett slags lugn genom att känna att de åtminstone har en viss kontroll på saker och ting.

När en människa är i depression eller allmänt under stress händer det ofta att saker flyttas till perfekt position, saker läggs till rätta, ibland om och om igen. Det är ett sätt att få kontroll.... på i alla fall det som är närmast, det som är hanterbart.
Jag vet, jag har varit där!

Men så tänker jag ett steg längre.... varför är det så viktigt att ha kontroll och är det alltid negativt?

Nej jag tror inte det alltid är negativt. Ta en krissituation där bilen har fått sladd, om du då inte vill ta tillbaka kontrollen så åker du förmodligen av vägen. Jag känner att detta kan översättas till andra delar av livet också, man vill helt enkelt ha tillbaka kontrollen på livet för att öka chansen att överleva.

I grund och botten skulle jag säga att kontrollbehov har att göra med rädslan för att bli sårad på ett eller annat sätt. Fysiskt eller psykiskt. Man vill hålla smärtan borta och man tror.... långt upp i livet, att det faktiskt är möjligt att göra det genom kontroll.

Livet är en resa! Och i denna fas av min resa så har jag insett att jag inte kan ha kontroll, inte den jag iaf trodde jag kunde ha. Jag kan ha viss kontroll på det som är runt mig just i denna stund, men inte mycket mer än så.

Så jag kommer tillbaka gång på gång till det som står på en lapp på min vägg:
JAG  MÅSTE LITA PÅ LIVET!

Det måste du också.....för det finns inget annat val när allt kommer omkring!
Livet är en enda stor risk, men det kan också vara helt underbart! Valet är ditt!

Det är inte upp till oss själva att avgöra!

Besökte nyligen en kvinna, en ny vän i hennes hem. Det var som att kliva in i en liten drömvärld! Så romanstiskt, så ljuvligt med rosor, sköna färger, rysch och pysch. Som ett litet dockhem, en idyll!

Vi satt och samspråkade, skrattade men pratade också livets allvar. Mitt i detta säger hon, som i förbifarten, att hon försökt ta sitt liv många gånger.
Jag frågar mig inte varför, för jag vet att hennes psyke inte är/varit så stabilt, men det ger mig ändå tusentals tankar.

Man går ju till sig själv och jag tänker efter... hur har jag klarat allt som jag själv varit med om? Hur behåller man viljan att kämpa vidare trots svårigheter?
Jag har varit igenom sjukdommar, sorger, svek och trauman av olika slag. Jag har vid vissa tillfällen önskat att mitt liv skulle ta slut eller iaf förkortas då allt varit nattsvart. Vad är det då som ändå fått mig att orka och vilja fortsätta? 

När jag tänker igenom min historia så hittar jag svaret. Jag sa det till en läkare som frågade mig om jag hade självmordstankar och jag svarade då så här:
- Nej, av den enkla anledningen att jag inte tror att det är våran sak att bestämma när vår tid är ute. Jag har en tro som säger mig att vi har kommit hit för en eller flera uppgifter, vi har fått livet för att det ska levas. Om vi ändrar på detta så kommer vi bara hit igen och igen tills allt som ska klaras av är avklarat. Det är inte vår sak att avgöra när vårt liv ska avslutas, så enkelt är det! (Trots att det inte är enkelt alls!)

Men jag är så tacksam för denna min övertygelse för i och med den så har jag fått så mycket i mitt liv. Jag har gått ur svårigheter med nya insikter, mer ödmjukhet, ett annat sorts lugn och en annan sorts styrka.

NU börjar resten av mitt liv!

Rätt att släcka ett hopp?

Min mor var just opererad. Läkarna sa till mig att hon hade 2 eller max 3 dygn kvar att leva.
Mamma ville inte veta något men hon förstod. Så tar hon min arm vi ett tillfälle och tittar mig rakt i ögonen och säger:
- Anett, jag är inte redo än! Jag är inte redo!!!
- Ok, svarar jag, då kämpar vi mamma!

Efter ett par timmar så kommer en läkare och vill prata med mig, utanför rummet, i korridoren. hon förklarar att eftersom mamma är så dålig så kommer de inte hjälpa henne med vare sig antibiotika eller upplivningsförsök.... för till vilket liv skulle de rädda henne till? Hon hoppades att jag skulle förstå detta beslut och skriva på ett papper att det är ok, de hade ju dessutom redan avslutat antibiotikan så.....

Jag tittat på henne och känner att jag blänger på henne som om hon pratat grekiska och svarar henne:
- Ni gör precis allt ni kan för att hålla henne vid liv för hon är INTE REDO ÄN! Ni sätter in en påse antibiotika av värsta sorten precis i detta nu! Förstår du??? NU!

Min mamma levde i exakt 21 dagar till! DÅ var hon redo och vi hade fått prata en massa och gå igenom en massa. Hon hade fått prata med alla hon ville prata med, hon fick hälsa alla hon ville hälsa osv osv.

Ja så har jag andra exempel på där läkare sagt att prognosen är den värsta tänkbara och att hoppet i princip är ute, men där människan idag lever ett högst normalt liv. Tom blivit helt friskskriven!

När jag var 24 sa läkaren att jag aldrig mer skulle kunna arbeta. Jag arbetade i nästan 20 år till. Då fick jag min MS-diagnos och man sa att jag inte skulle kunna gå mer. Idag kan jag iaf periodvis gå utan rullatorn.

Jag känner en ung man 25 år gammal som för fem år sedan blev dömd till att inte leva längre än max ett och ett halvt år. Han lever idag och säger att han fortfarande inte tänker ge upp!

Kände en annan man. Han skulle ha dött inom ett halvår. Han ville inte och levde ett bra liv efter ett år. Då ringer han mig helt desperat: - Anett, de ger upp på mig! De säger att det inte finns något mer att göra.
Resultatet blev att han bokstavligen la sig ner och dog tre veckor senare.

Jag bara undrar, med vilken rätt har någon, en läkare i dessa fall,  att döma ut en människas chanser för överlevnad ? Med vilken rätt har någon överhuvudtaget att släcka en annan människas livsgnista, tro och hopp??

I vissa fall måste en läkare ed berätta hur prognosen ser ut. MEN det gäller att göra det utan att släcka ett hopp, utan att faktiskt bokstavligen ta livet av en människa.



Bara tillsammans kan vi göra världen till en bättre plats att leva i!

Oljemålningar

Joy                                           27x35           700:-
Divided Happines                     24x33            800:-
River of blue, river of red          50x70          2,300:-

Köp av samtliga tre ger 500:- i rabatt
Ev frakt tillkommer.

Så fin du är

du lilla människa på jorden

Så fin du är

sägs med de varmaste orden

Du fick en väg att vandra

människa, du fina

Du fick ett liv att förvalta

och valen de är dina

Så lev ditt liv, du fina

Livet är en gåva

Lev i varje stund

Innan du ska sova

Anett Bentén 2012-08-29

Livet kan ge oss tuffa utmaningar!

Vissa kan kännas outhärdliga.

Men jag tar fasta på att de är just vad jag skrev - utmaningar!

En utmaning är väl något man behöver kämpa för att vända till det man vill?
Om man inte behövde kämpa så vore det ju inte en utmaning eller hur! Och kämpa gör man ofta för att förändra något. I alla fall måste man lägga ner viss energi och kraft i en förändring.

Så varför får vi dessa utmaningar?

Genom åren har jag skapat mig mina egna sanningar och en av mina "sanningar" är just att vi får olika situationer om och om igen för att vi behöver lära oss något. Så länge vi inte lärt oss så får vi dem om och om igen. När vi lärt oss vad utmaningen går ut på OCH ändrat vårt beteende, vår reaktion, vårt handlande till det "rätta" DÅ behöver vi den inte igen.

En av mina utmaningar jag fått är min MS. Jag har det senaste halvåret kommit fram till vad den kan ha kommit av.... min rädsla för att inte ha kontroll på allt och alla situationer. Tappa fotfästet!
Faktum är att ju mer jag släpper på mitt kontrollbehov, ju bättre mår jag i min MS.

En annan av mina utmaningar är att ideligen mista människor omkring mig. Detta med döden är ju verkligen något jag inte kunnat ha kontroll på och jag har kämpat emot så fruktansvärt mot något som jag inte kunnat påverka. Det har också handlat om hur jag tagit dessa dödsfall, hur övergiven och ensam jag känt mig men framför allt hur jag hittat tillbaka till den väg jag är ämnad att gå.

En tredje utmaning jag kämpat med är relationer. Jag (likt många andra) har dragit till mig människor som utmanat mig på olika sätt. Genom att testa min uthållighet, min lojalitet, min livsglädje osv osv. Det jag lärt mig är att vissa människor inte vill förändras, de vill vara negativa i allt. Dessa människor får numera gå på en annan stig än min.
Jag också har lärt mig att vissa människors kyla eller hårda ord egentligen bara handlar om rädsla att bli övergivna, rädsla att inte duga dvs rädsla för att inte vara älskade.

Men frågan är - har DU någon utmaning som kommer till dig om och om igen?
Vad är det och vad vill den lära dig?

Kanske du tragglar med en dålig ekonomi? Vad vill det säga dig? Kanske finns där ett bättre jobb som väntar, kanske det finns ett bättre boende osv som kan vända din situation?

Allt har en mening och ibland måste man lämna plats för det nya som är bättre genom att lämna något gammalt som är sämre.... men som man kanske inte för stunden inser är sämre.

Kanske har du en dålig fysik, en sjukdom som inte ger med sig eller rent av en riktigt allvarlig sjukdom som hotar din blotta existens. Kanske detta upprepar sig om och om igen.
Vad är det då detta vill säga dig? Vad är det din kropp vill säga dig?
Kanske matar du din kropp med fel saker? Kanske matar du din själ med fel saker?

Om din existens hotas kanske det är för att du behöver omvärdera livet totalt sett? Kanske ska du fundera på vad döden innebär?
Som jag ser det så innebär den att du inte får ta med dig någonting av dina materiella ägodelar vilket ju gör dem rätt värdelösa i mina ögon. Det man får ta med sig är det man matat själen med och då är det ju väldigt bra att ha matat den med kärlek både till sig själv men kanske också till andra eller iaf någon annan.
Döden innebär att man knyter ihop kappsäcken och frågan är då vems hand man håller när man gör det. Är det en främling, en älskad eller ingen alls? Valet är faktiskt DITT!

Jag kämpar fortfarande med vissa av mina utmaningar. Det är som att lära sig mattetabellen... man måste traggla och traggla tills det sitter. Men jag är övertygad om att det kommer ge utdelning...bara jag kämpar på! Om jag inte levde efter denna, en av mina sanningar, så vet jag inte om jag skulle orka med alla utmaningar.
Jag måste tro att jag kan övervinna dem, att allt har en mening och att livet kommer bli precis så gott som jag föreställer mig att det kan bli.
Mången drömm har blivit verklighet, att tro är starkt!


...och tillsammans i förståelse kan vi göra världen till en bättre plats att leva i!

Behöver man behövas?

Självklart! 

Vad är det som får oss människor att tro att just för att vi är människor så står vi över behovet att behövas eller står över behovet av att behöva andra?

Detta är så märkligt för mig!

Djur behöver varandra, de söker sig till varandra.... precis som vi gör. Men de behöver inte falla i sin storhet bara för att de vill tillhöra en flock eller vill ha en livspartner. I djurens värld är det naturligt att man är tillsammans. Livet blir ju så mycket roligare, så mycket enklare om man har någon annan att dela glädje och sorg med.

Och tänk bara på hur mycket vi inte kan göra själva. Vi kan inte ge oss själva den beröring som en annan människa kan. Vi kan visserligen prata med oss själva och få de svar vi själva önskar men visst är det roligare att ha en annan att bolla sina tanker och uppevelser med.

Många äldre och/eller ensamma människor känner att de inte längre behövs och tappar livslusten. Visst kan man ägna sin tid vid TVn eller hänga med i värden genom att läsa tidningar... men var finns meningen med livet då? Jag vill påstå att meningen med livet kommer i gemenskap med andra människor, vare sig det är på ett privatplan eller via arbete/uppgifter, ideellt arbete eller kanske släkt, vänner och grannar.

Jag vill också påstå att det inte skulle finnas hälften så många ideellt aktiva människor om inte behovet av att behövas hade funnits. 
Problemet är väl bara när behovet skenar och inte känner gränser. Då det blir en besatthet som kan ställa till andra delar av livet.

Och detta beror på, vill jag påstå, ett självförtroendet som inte är stabilt och gediget. Kanske pga av en uppväxt där barnet inte kände något värde eller kanske pga senare upplevelser som skadat den egna självbilden.

Jag har hört människor som sagt att de inte behöver en enda människa i hela vida världen. De behöver INGEN! Det är just dessa människor som har det största behovet av att själv vara behövda!

Jag tror att när man kan erkänner att man behöver andra.... eller iaf någon annan och blockeringen släpper så blir också livet mycket lugnare och behagligare. Man inser att man faktiskt är en underbart bra person TROTS att man som ALLA andra faktiskt har behov av att veta att man finns till. Och ja, bara med någon annan vet man att man finns. 

Sedan kan det förstås vara mindre riskabelt att ha många som behöver en än bara en. Man blir mer sårbar om den man själv anser sig behöva faktiskt plötsligt inte känner samma behov tillbaka.

Men den risken är värd att ta!

Så hjälp de människor som är ensamma och inte ser någon mening i livet längre. Be dem vattna åt dig, be dem passa katten, be dem kolla posten när du är borta. Att få en mening i livet, att känna sig behövd kan göra skillnad på liv och död. 

Men det är lika viktigt att hjälpa dem som TROR att de inte behöver någon annan, utan kanske bara har ett behov av att själva behövas... hjälp dem se sitt eget värde. Hjälp dem förstå att livet är en balans där vi både måste behövas och behöva.... men på en sund nivå som utgår från att vi ser vårt egen värde utan att behöva få bekräftelse från hela världen. Det räcker att få den av någon som betyder mycket i ens liv och från sig själv. 

Tillsammans gör vi världen till en bättre plats att leva i!

Serena - allt kommer bli bra!

Fjärilen flyger omkring från den ena vackra blomman efter den andra. Den flyger där fritt och den flyger där så vackert.

Den ängslas inte över mänsklighetens bekymmer och mödor. Den vet inte vad pengar är, den vet inte vad döden är, den vet inget om svek och hjärtesorger. Den vet inget om meningen med livet.

Den flyger från blomma till blomma för att suga i sig sin nektar. Det är det enda den vet, instinktivt.

När jag gick min promenad nu ikväll så var himlen grå och vinden fläktade ordentligt. Så hörde jag orden i vinden, de orden som jag själv brukar säga:

LITA PÅ LIVET!

Allt är som det ska och är det inte som det ska så kommer det att bli som det ska - Serena!
En italienare såg namnet på båten och stannade till. Han förklarade på temperamentsfull italiensk-engelska  med viftande armar:
- If not everything is good now it will be good soon - SERENA!

Om jag litar på livet, litar på att jag har beskydd och får guidning, att jag kommer få det jag behöver och att smärta besparas mig... då kan jag släppa min oro. 

Så jag bad högt att de pengar jag behöver skall komma till mig, att falska människor ska försvinna ur mitt liv, att min MS ska fortsätta hålla sig lugn och att mina nära och kära ska få det beskydd de behöver.

- Allt kommer bli bra....om inte nu, så snart!  SERENA!