Vi är så lika!

Har ni tänkt på hur ofta man vill hitta gemensamma nämnare med den man träffar eller pratar med.

- Åh vi tänker lika, vi har varit med om lika, vi reagerar lika, vi tycker lika, vi har gjort lika, vi har lika sjukdom, lika sovvanor, tycker om likadan mat osv osv osv.

Varför är det så viktigt?

Det känns viktigt att hitta gemensamma nämnare för att känna att man kommer varandra närmare.
Varför är det viktigt?
För att känna att man har en samhörighet.
Och varför är det i sin tur viktigt?

Jo jag tror att det är känslan av att man letar efter sin andra själsliga hälft. Man känner att man vill hitta den som fattas en.

Hur hel man än upplever sig så tror jag att vi alla innerst inne söker den andra själsliga delen av oss själva och detta pga vår själsliga uppkomst.

Jag tror att vi alla skapades i en enda energi. Sedan delades den och delades igen och igen precis som när ett barn blir till.... celldelning så att säga.

I den sista celldelningen så skildes man från sin tvillingsjäl. Det är den delen, sin andra hälft som man omedvetet söker genom hela sitt liv.

Vissa har turen att finna varandra, men för de flesta så går det nog liv efter liv efter liv innan det sker. För att det ska kunna ske så måste man ha turen att vara på samma plats vid samma tid och dessutom mötas på samma "nivå".
Inte tur, det är isf meningen!

Men att ha saker gemensamt med andra, även om man inte är varandras tvillingsjälar, är inte att förakta. Det är själsfränder och sådana gör livet rikt.
Så fortsätt sök gemensamma nämnare och känn gemenskap. Det kan leda till vänskap för livet och det är bland det bästa som kan hända i detta jordeliv.

Tack mina vänner, mina själsfränder, för att ni finns!

Domedagen! .... ???

Världen ska gå under! Livsfarliga virusar - HIV, Ebola, Fågelsjukan, Svininfluensa osv! Ozonlagret tar slut! Maten är giftig - fisken, grönsakerna, frukten. Giftiga utstläpp! Klimathot! Tredje världskriget är nära!
Ja jag kan göra listan lång - på sånt som kan väcka våra rädslor!

Kärlek och rädsla är de två kraftfullaste känslor vi människor kan känna. Att spela på människors rädsla är en urgammal uppfinning och otroligt effektiv!

Många religioner upptäckte att genom att skrämma människor med hotet om helvetet, domedagen och annat straff så kunde man tygla människor att göra som man ville, dvs ge ekonomiska bidrag, höja prästen eller annan person, som kunde frälsa andra, till skyarna och forma sig efter de krav dessa människor satte upp. 

Vi människor har väldigt lätt att ge efter för våra rädslor och rädslor i sin tur förlamar eller får oss att agera på ett sätt som vi normalt inte skulle göra.

Nu är det en väldig debatt bland både vuxna och tydligen även i skolorna huruvida jorden kommer gå under den 21 december i år.

Det är ofattbart att ett rykte kan skrämma en hel värld!

För det är ett rykte som iscensattes av kristna som tolkade Mayakalendern som att jorden skulle gå under detta datum. Det står ingenstans i deras kalender eller i deras skrifter att detta ska ske!

Den som bemödar sig att ta reda på fakta vet att Mayakalendern tar sin början år 3114 före Kristus. Tiden indelas i perioder om 394 år och dessa perioder kallas Baktuner. Den trettonde Baktunen slutar just den 21 december 2012.
Sedan tar den fjortonde Baktunen vid. Men det talade man inte om, kanske man inte ens visste det och så tolkades det hela som ett bevis för att livet skulle ta slut.

Nåja hur det ligger till med den saken tvista de lärde. Men en sak är säker - världen kommer inte gå under!
Tvärtom, om man får tolka Maya så kommer världen gå in i en ljusare mer kärleksfull tid. Och visst låter det alldeles underbart! Jag satsar på att hellre tro på det, än på en tolkning som bara skrämmer människor.    

Låt oss tro på ljus och kärlek! Så kan världen bli en bättre plats att leva i!

 

Att älska är att bli sårbar.

Det är det som är det svåra,

inte kärleken i sig,

den är enkel för den bara är.





Anett

Elakhet av Rädsla

Jag har upptäckt att jag har lättare för buttra eller elaka människor än vad många andra verkar ha.

Redan som väldigt ung var jag intresserad av mänskligt beteende och läste böcker om det.

Vad jag tidigt såg var att nästan all elakhet kom ur en rädsla. Rädslan i sin tur handlar oftast om att vara rädd  för att bli övergiven på något sätt. Och övergiven kan betyda livsfara i förlängningen.

Tänk att våra grundläggande behov kan ge så många uttryck.
Om vi misstänker att vi kanske inte är omtyckta, så skulle det kanske innebära att vi blir övergivna. Blir vi övergivna så kanske vi blir helt ensamma och till slut inte klarar oss, dvs det är fara för livet. När det kan bli fara för livet (vare sig det är medveten känsla eller omvedveten) så blir människan ofta arg, irriterad eller kanske till sist elak.

Att bete sig illa är inte ok och ska inte nödvändigtvis accepteras, men det finns alltid en orsak.

Så för att göra det lättare för dig själv i mötet med andra, tänk "rädsla" nästa gång du råkar på någon som är "dum" så ska du se att mötet får en annan energi och tar en annan vändning. I alla fall helt klart värt att försöka så.

Ja ni vet.... tillsammans kan vi göra världen till en bättre plats att leva i!

Tack pappa!

Farsdag 2012.
Snart 23 år sedan du lämnade jordelivet och jag var 25. Alldeles för ung för att mista en förälder.
Men jag bär med mig så mycket värdefullt från de åren, så mycket som jag haft glädje av. Nästan varje dag har jag nytta av vad du gav och lärde mig.

Våra bästa minnen tillsammans var sjön förstås. Jag var tre veckor gammal när jag fick åka båt med dig och mamma första gången. Då hade vi en liten öppen båt på Västkusten. Bara för att ta sig ut en liten bit till någon mysig vik att bada och äta ägg på Hönökaka vid.

När vi flyttade till Ostkusten så blev det en stor båt med ruff, en Ockelbo 19.
Efter ett par år så skaffades pärlan, tråbåten på bilden som jag kör.
Pappa drillade mig tidigt!

Jag  gick i den gamla skolan för att lära mig sjön, där man "läser av" vattnet och allt runt om. Det fanns inga ekolod då, inga navigatorer. Båda instrumenten tillverkades inne i hjärnan genom att lära sig att läsa vattnet genom att se hur det rörde sig på ytan, se nyanserna. Gamla skolan lärde mig läsa naturen, himlens skiftningar och färger, känna med fingret var vinden kom ifrån, knacka på baromtern osv.

Det fina med detta är att jag aldrig känner mig ställd ute på sjön. Har jag ett sjökort så är jag glad. Men det där nya.... njae kan man verkligen lita på det? Uppenbart inte då navigatorer får visa några meter fel och några meter fel på sjön kan leda till att man går på grund. Med ett sjökort och den gamla skolans lärdomar så går man inte på grund.
Nåja, det finns visst en mänsklig faktor också, men det blir en annan berättelse.

Hur som helst, min far gav mig sjölivet, att lita på vad jag känner. Han gav mig också många kloka "regler" att gå efter som ex att göra saker systematiskt... jo det finns en poäng i det. Han sa också på gamla dar att de två saker han ångrade i sitt liv var två beslut som han tog av förnuftet. Han borde ha lyssnat på sitt hjärta. Och det var en stor sak för att komma från en systematisk matematisk, arkitekt och senare ekonomisk förhandlare som stundtals verkade hård som sten.
Men jag ska aldrig glömma det - att ta de viktigaste besluten med hjälp av hjärtat, inte förnuftet!

Ditt minne lever! Och jag ska se till att det fortsätter göra det!

Med detta vill jag säga att ord inte får en betydelse förrän de kombineras med en handling.
Att kalla sig ex "god" ger bara en indikation om själva intentionen. Det kan vara nog så gott att ha en sådan intention.

Men jag skulle vilja påstå att man inte är "god" förrän man visar det genom att utföra goda handlingar.
Man är inte djurvän förrän man med handling visar att man är det. Man är inte ödmjuk förrän man kunnat visa det i handling osv. 

Det är lika dant med ordet "vän". Det visar sig i handling. I nöden prövas vännen och visst är det så! En människa kan kalla sig vän, men när det kommer till kritan så visar det sig att personen egentligen bara var en observatör, möjligen en ytlig bekant.

Varför är det så viktigt att etikettera allt och alla?
Ger det en trygghet om intentionerna? Förmodligen.
Kanske också ger en trygghet att man ÄR något? Man är ett visst ord... god, läkare, syster osv. Man är något eller någon. Man är!

Sedan kan man säkert säga att man inte alltid är det man gör heller. Vissa människor gör saker som egentligen strider mot vad de innerst inne känner att de är. Men av olika anledningar gör de som de gör iaf, förmodligen därför att de på något sätt tjänar något på att göra det.

Så kan man självklart också gå in i en diskussion om vad som är gott, vem som bestämmer det osv. Men det tar vi kanske en annan gång.

Vad jag vill med denna text är - säg inte bara att du är god, ödmjuk, vän ed utan visa det i handling!

För tillsammans kan vi - jo det kan vi - göra världen till en bättre plats att leva i! 

Vad är det vi reagerar på?

Egentligen!

Det är inte konstigt att det finns krig i våran värld när människor inte ens förstår sina egna reaktioner!

Än mindre andras reaktioner.

Så vad är det vi reagerar på - egentligen?

När någon drar ett skämt och alla skrattar utom en, som istället blir arg och känner sig påhoppad, vad är det då dessa människor reagerar på? Varför skrattar de som skrattar och varför känner den som blir arg sig påhoppad av något som inte ens var ämnat för denne personligen?

Svaret är så enkelt - våra erfarenheter, vår situation, livet fram till denna dag, denna stund. Vi kan inte reagerar utifrån något annat för vi har inget annat än det vi varit med om och tagit in. Vi reagerar så som vi beslutat oss för att reagera dvs antingen medvetet eller omedveten, vilket förstås är det vanligaste.

Så börjar ofta missförstånd och de kan trappas upp än mer när det kommer reaktioner på reaktionerna!
Då kan det bli en riktig soppa där till slut ingen vet vad som egentligen startade det hela.

Jag brukar tänka - vad är det som får dig att reagera så här?
För jag vet att det alltid alltid finns en orsak - alltid!

Om vi nu tar detta med skämt så kanske jag som stundtals handikappad inte tycker det är så himla kul med skämt om rullatorer. Om man precis gått på en riktig nit, blivit sviken så kanske man inte tycker det är så kul men skämt om hur korkad man kan vara. Om man nyss mist någon kär så kanske man inte tycker det är så kul med skämt om döden. Osv osv!

Det vi borde öva på... vilket inte är helt enkelt förstås.... är ju att fundera på vad vi egentligen reagerar på. Är det just det som vi reagerar på eller finns det något där bakom som gör att vi flyger i atomer?
Och när en människa reagerar på ett oväntat sätt, då kan man tänka på att det helt säkert finns något där bakom som lett till denna reaktion och då inte elda på situationen genom att ta strid för vad som är rätt eller fel att tycka.
För det handlade ju egentligen inte om det! Det handlade om något annat som man kanske inte ens kan få ta del av för det är för privat, det gör för ont.

Så jag kommer tillbaka till det jag brinner för - förståelse!!!
Förståelse för att man kanske inte förstår. Förståelse för att en människa kan reagera underligt utan att man behöver förstå varför. Förståelse för att vi är olika, haft olika liv och därför reagerar olika. Detta innebär också att vi bör försöka tänka lite grann på vad vi säger också, man behöver inte säga allt, man behöver inte alltid använda så starka ord. Ord är mer kraftfulla än man kanske tänker på.

Förståelse för att vi ju trots allt är unika, allihopa!

Förståelse kan göra vår värld till en bättre plats att leva i!

Vi tänker på dem som levt
Men vi lever med dem som finns

Allhelgona!

Tid för eftertanke, tid för minnen, tid för att hedra dem som gått här på jorden och kämpat. För visst är det mycket "kämpa" även om vi kan ha mycket njutning av livet också. Men alla måste kämpa för att överleva, för att leva och förhoppningsvis uppleva.

Jag tillhör ju dem som ogillar att denna helg blandas ihop med Halloween. För mig är Allhelgona en helg för stillhet och frid. Jag tänder ljus och minns. Jag tackar dem som funnit i mitt liv och tackar för det som de givit mig - även om jag just då kanske inte alltid förstod att jag skulle ha nytta av det. 

Många går och ältar saker de varit med om som barn eller ungdomar. Vissa kan förpesta hela sina liv genom att spy galla över vad som en gång hänt.
Ingen är förskonad från svårigheter! Det är bara sorten och graden av svårigheter som skiljer oss åt.
Vi kan då välja att låta detta inverka negativt på våra liv, eller så väljer vi att hitta något i eländet som vi kan ha nytta av.

Jag väljer att plocka ut allt som jag har lärt av. Trots allt så är det ju så att allt jag varit med om har bidragit till den människa jag idag är.
Så jag tackar alla dem jag mött på min väg. Jag tackar alla som funnits i mitt liv, som tänkt gott, som handlat efter det som de trodde var rätt. Jag tackar för alla fina minnen, alla upplevelser och traditioner som jag fått och lärt mig uppskatta.

Men..... Jag kan inte fastna i vare sig sorgen över de som funnits här eller i dåtiden. Jag måste leva för dem jag har i mitt liv idag, för dem som kommer i min väg och för mig själv. 

Det är den enda uppgift jag har - att leva det liv jag fått! Och göra det så bra jag kan!



Bara tillsammans kan vi göra världen till en godare plats att leva i!