Behöver man behövas?

Självklart! 

Vad är det som får oss människor att tro att just för att vi är människor så står vi över behovet att behövas eller står över behovet av att behöva andra?

Detta är så märkligt för mig!

Djur behöver varandra, de söker sig till varandra.... precis som vi gör. Men de behöver inte falla i sin storhet bara för att de vill tillhöra en flock eller vill ha en livspartner. I djurens värld är det naturligt att man är tillsammans. Livet blir ju så mycket roligare, så mycket enklare om man har någon annan att dela glädje och sorg med.

Och tänk bara på hur mycket vi inte kan göra själva. Vi kan inte ge oss själva den beröring som en annan människa kan. Vi kan visserligen prata med oss själva och få de svar vi själva önskar men visst är det roligare att ha en annan att bolla sina tanker och uppevelser med.

Många äldre och/eller ensamma människor känner att de inte längre behövs och tappar livslusten. Visst kan man ägna sin tid vid TVn eller hänga med i värden genom att läsa tidningar... men var finns meningen med livet då? Jag vill påstå att meningen med livet kommer i gemenskap med andra människor, vare sig det är på ett privatplan eller via arbete/uppgifter, ideellt arbete eller kanske släkt, vänner och grannar.

Jag vill också påstå att det inte skulle finnas hälften så många ideellt aktiva människor om inte behovet av att behövas hade funnits. 
Problemet är väl bara när behovet skenar och inte känner gränser. Då det blir en besatthet som kan ställa till andra delar av livet.

Och detta beror på, vill jag påstå, ett självförtroendet som inte är stabilt och gediget. Kanske pga av en uppväxt där barnet inte kände något värde eller kanske pga senare upplevelser som skadat den egna självbilden.

Jag har hört människor som sagt att de inte behöver en enda människa i hela vida världen. De behöver INGEN! Det är just dessa människor som har det största behovet av att själv vara behövda!

Jag tror att när man kan erkänner att man behöver andra.... eller iaf någon annan och blockeringen släpper så blir också livet mycket lugnare och behagligare. Man inser att man faktiskt är en underbart bra person TROTS att man som ALLA andra faktiskt har behov av att veta att man finns till. Och ja, bara med någon annan vet man att man finns. 

Sedan kan det förstås vara mindre riskabelt att ha många som behöver en än bara en. Man blir mer sårbar om den man själv anser sig behöva faktiskt plötsligt inte känner samma behov tillbaka.

Men den risken är värd att ta!

Så hjälp de människor som är ensamma och inte ser någon mening i livet längre. Be dem vattna åt dig, be dem passa katten, be dem kolla posten när du är borta. Att få en mening i livet, att känna sig behövd kan göra skillnad på liv och död. 

Men det är lika viktigt att hjälpa dem som TROR att de inte behöver någon annan, utan kanske bara har ett behov av att själva behövas... hjälp dem se sitt eget värde. Hjälp dem förstå att livet är en balans där vi både måste behövas och behöva.... men på en sund nivå som utgår från att vi ser vårt egen värde utan att behöva få bekräftelse från hela världen. Det räcker att få den av någon som betyder mycket i ens liv och från sig själv. 

Tillsammans gör vi världen till en bättre plats att leva i!