måndag 23 juli 2012


Serena - allt kommer bli bra!


Fjärilen flyger omkring från den ena vackra blomman efter den andra. Den flyger där fritt och den flyger där så vackert.

Den ängslas inte över mänsklighetens bekymmer och mödor. Den vet inte vad pengar är, den vet inte vad döden är, den vet inget om svek och hjärtesorger. Den vet inget om meningen med livet.

Den flyger från blomma till blomma för att suga i sig sin nektar. Det är det enda den vet, instinktivt.

När jag gick min promenad nu ikväll så var himlen grå och vinden fläktade ordentligt. Så hörde jag orden i vinden, de orden som jag själv brukar säga:

LITA PÅ LIVET!

Allt är som det ska och är det inte som det ska så kommer det att bli som det ska - Serena!
En italienare såg namnet på båten och stannade till. Han förklarade på temperamentsfull italiensk-engelska  med viftande armar:
- If not everything is good now it will be good soon - SERENA!


Om jag litar på livet, litar på att jag har beskydd och får guidning, att jag kommer få det jag behöver och att smärta besparas mig... då kan jag släppa min oro. 
Så jag bad högt att de pengar jag behöver skall komma till mig, att falska människor ska försvinna ur mitt liv, att min MS ska fortsätta hålla sig lugn och att mina nära och kära ska få det beskydd de behöver.

- Allt kommer bli bra....om inte nu, så snart!  SERENA!





söndag 22 juli 2012



Hur blir vi vad vi är?


Precis just nu när du sitter här och läser detta... fundera på hur du blivit den du är just nu på denna punkten i detta livet.

Så som jag ser det så är ju hela livet det som skapat oss till det vi är i detta nu. En lång kedja av erfarenheter och intryck från vår barndom tills nu. Föräldrar, syskon, släkt, grannar, vänner, skola, relationer.... sorger, bekymmer, trauman, glädjeämnen, uppleveser av olika slag... ja allt vi tagit in har på ett eller annat sätt format oss.

Antingen så har vi tagit saker till oss eller så har vi revolterat och stött vissa saker ifrån oss. Men allt har påverkat oss till att bli den vi är i detta nu.

Så hur mycket av dåtiden, dvs hur mycket av våra erfarenheter kommer påverka oss i vår framtid? Hur många tankar, hur många av våra beslut och hur mycket av det vi säger kommer egentligen från vår dåtid?

Man kan vilja ändra på sitt liv! Man kan vilja ändra på sina tankar. Och man har möjligheten att göra det! Men när dåtiden och ens erfarenheter ringer med varningsklockor därför att en tidigare situation inte slutade väl, då krävs det mer än vilja att komma förbi det. Då kan man behöva hjälp.

Det är sällan av elakhet som människor reagerar på underligt sätt, det handlar oftast om att en känsla omedvetet triggats igång pga något som påminde om något som hänt.

Jag skulle säga att rädslor styr en förvånansvärt stor del av våra liv! Och rädslorna bottnar sig nästan alltid i gamla erfarenheter. Svek och lögner är väl det som sitter allra djupast i oss. Tror alla innerst inne är rädda för att bli sviken och bedragen för det finns ingen stund i livet då kan känner sig så naken och sårbar som då.

Att bli vis av erfarenheter är ju en sak. Då drar man nytta av även det svåra man varit med om. Men när erfarenheterna börjar lägga krokben för relationer osv då är det värre.

Problemet är ju att se skillnaden på vad som är då och vad som är nu. Kanske är nu precis som då, men det kan också vara på ett helt annat sätt. Men när man inte vet, inte har fakta, utan bara har en magkänsla (av erfarenheter?) och fragment av sanningen, då är det lätt att rädslan tar över och skapar en sanning av något som kanske inte ens finns.

Frågan är om det alltid är bra med erfarenheter?
Men de kan ju också skydda oss från att göra oss illa. Bränt barn skyr elden heter det ju och jag tror det ligger väldigt mycket i det uttrycket. Har något gjort ont en gång så vill man verkligen verkligen inte dit igen!!!

Så döm inte någon som reagerar konstigt, utan förstå att det ligger en orsak bakom det hela. Kanske finns där en rädsla som snabbare går över om du hjälper till, ger stöd och kärlek. Det kanske kan vara den tryggheten som får den erfarenheten att ändra skepnad. En skepnad som kan påverka hela framtiden!

Vi kan använda oss av dåtiden, men måste leva i nuet för att skapa den framtid som vi vill leva i!
Tillsammans kan vi göra välrden till en bättre plats att leva i.

fredag 20 juli 2012



I mitt paradis finner jag min inre kärna
Jag blir fri och flyger lätt som en tärna



Min själ fylls av naturens vackra under
Naturens skönhet fyller många stunder

Jag fylls av en underbart ren energi
Jag blir ett med en grönskande magi

Långt från mänsklighetens verklighet och smärta
får jag frid och ro i mitt känsliga hjärta

Här släpps bara gott och fint in genom grinden
För här ska bara kärlek finnas i vinden


måndag 16 juli 2012



Allt har sin tid!


 Livet kan inte vara glatt och glammigt hela tiden... 
sorger och bekymmer är en del av livet. 
Det viktiga är att man reser sig igen,
tar tag i rodret och fortsätter leva och uppleva!

Nya krafter! Nya tag!





Livet är de stunder man minns!
Så samla på stunder att minnas!


Och bär dem i ditt hjärta
som om de vore diamanter!

För det du matar din själ med
är det enda du en dag
kommer kunna ta med dig
dit du går!



torsdag 12 juli 2012



Tacksam för stunden!



För sex år sedan lades jag in på sjukhus för att ett par dagar senare få besked om att jag hade MS, Multipel Scleros. Kuratorn sa till mig att jag skulle få alla hjälpmedel som var möjliga.
Min enda panik var att inte kunna ta mig ut i naturen igen. Men som sagt... jag skulle ju få alla möjliga hjälpmedel.

Dock insåg jag snabbt att hjälpmedel för att kunna ta sig ut som handikappad i skärgården nog inte riktigt var det hon menade.
Vi hade sålt båten några år tidigare eftersom jag redan då hade problem med stelhet, kordination osv och speciellt då av fukt och kyla. Ja, och nu skulle det alltså bli helt omöjligt!

Som tur är så går tiden framåt!
Jag fortsatte gå på båtmässor, ok rulla. Kämpade mig upp för ramper od för jag var bara tvungen att få känna på dem, känna doften av dem.... båtarna! Trodde fortfarande inte att jag skulle ha båt igen, men drömmen dog aldrig.

Men så förra sommaren så skaffade vi en liten billig båt. Bara för att ta sig ut någon dag eller två, de dagar som jag är som bäst.
Och i förrgår kväll så satt jag då där igen... på klipporna, på kvällen och tittade ut över vattnet då solen var på väg ner över öarna. Friden och tystnaden var total. Sinnesfriden och lugnet sköljde som en våg över själen. Verklighetens problem hade lämnats på bryggan dagen innan så här fanns nu bara ro och stillhet.

Jag satt där på klipporna och kände sådan enorm tacksamhet över stunden så det kan ingen utom jag själv förstå. Jag hade gjort det ingen trodde, jag hade överkommit hindren och fått tillbaka mitt livselixir - sjölivet!



fredag 6 juli 2012



Spara aldrig på det goda!



Spara aldrig på de goda orden!
Spara aldrig på de goda gärningarna!

Helt plötsligt så kan det vara för sent för att säga det du känner.
För att göra och visa det goda.

Vänta aldrig till morgondagen med kärleksbevisen,
medmänskligheten och omtankar.

Det enda vi vet att vi har det är NU!
Imorgon vet vi ingenting om!





onsdag 4 juli 2012



Vårt liv är en vindfläkt,
en saga, en dröm
En droppe som faller
i tidernas ström

Den skimrar i regnbågens färg
en minut
Brister och faller
och drömmen är slut

Nils Ferlin

tisdag 3 juli 2012


Jorden snurrar vidare!




Ibland så stannar livet upp en stund.
Världen förändras på något sätt och blir sig aldrig mer lik.

Något har försvunnit, något fattas. 
Men något har också lämnats plats för något nytt.
Allt har sin tid. 
Livet passerar i cykler.

Och vad som än händer i våra liv
så kommer jorden snurra vidare.
Natten blir till dag.
Minuterna går, den ena efter den andra.

Och vi måste följa med!

Vi har fått livet för att leva det,
och det enda vi har det är NU!

Så det enda vi kan göra är att fortsätta gå
och hålla blicken på det ljusa!




söndag 1 juli 2012



Anett Bentén
har utställning på Galleri Phenix
under hela juli och augusti 2012


Phenixkliniken
Vegagatan 8, Stockholm

Välkomna!




Döden är så oåterkallelig!


Att dö är lika naturligt som att födas. Men att mista någon är något som verkligen "drabbar" en. Att dessutom mista någon som själv väljer att avsluta sitt liv blir en sorg som inte går att beskriva. Det blir en sorg som är svår att hantera därför att det inte bara blir en sorg, det blir självrannsakan och frågeställningar som man aldrig någonsin kommer kunna få svar på.

Det är många som väljer att avsluta sina liv på eget sätt. Men jag har alltid haft föreställningen att om man själv bestämmer när livet ska avslutas så kanske man måste tillbaka hit för att "göra färdigt". Så även när jag i svåra stunder känt att livsandarna varit svaga så har jag aldrig tänkt tanken på att göra mig något.
Så varför tar vissa människor sitt liv? Hur tänker de?

Att avsluta sitt liv i förtid är självklart ofta ett desperat beslut då människan inte känner någon annan utväg. Och här i västvärlden så finns det många tabun kring detta ämne.
I andra länder ex Japan där handlar det mer om att när människan inte kan fylla en uppgift längre, när man levt sitt liv och inte längre har mer att tillföra så ska man bokstavligen lägga sig ner och dö.

Polisen som handlägger många av självmorden sa till mig att många svenskar också gör så. De liksom stänger av sina kroppar och låter sig själv dö. Jag har aldrig funderat i dessa banor, men visst.... så kanske det kan vara och så kanske det bör vara. Ett slags självbestämmande?

Men det svåra är ändå för de som är kvar. Frågan "varför" finns där och kommer finnas där men den kommer inte få något svar.

För en vecka sedan åkte jag tillsammans med min son till en lägenhet där en vän (sedan 34 år) till familjen bott. Han hade varit barnvakt åt min son när han var liten, han hade varit hundvakt till alla mina hundar under åren. Vi hade träffats på alla jular, midsomrar, födelsedagar osv.

Vi hade nu sökt honom i tre veckor utan resultat. Så nu var vi tvugna att ta reda på vad som hänt. Efter ett antal timmar med polis och till slut låssmed kunde man konstatera att vår vän inte längre var i livet. Han hade valt att avsluta sitt liv.

Jag dömer honom  inte. Men jag kan inte förstå honom, samtidigt som jag faktiskt kan det. Jag kan förstå att han inte längre kände någon mening med livet... vilket i sin tur kan ge mig samvete för att jag inte sett det och gett honom en uppgift. Å andra sidan kan jag inte förstå hur en människa kan utsätta sina medmänniskor för ett faktum som just detta.

I vilket fall som helst så är döden oåterkallelig. Svaren på varför kommer aldrig bli hörda. Och ingen har rätt att döma.
Livet stod stilla för en stund och världen har åter krympt en liten bit. Men solen går fortfarande upp varje morgon och ner varje kväll. Jorden snurrar och vi med den. Så det är bara att följa med.


Meningen med livet måste vara att det ska levas! Så LEV det!
När det sedan är dags så kommer du få vila....länge!