Så fin du är

du lilla människa på jorden

Så fin du är

sägs med de varmaste orden

Du fick en väg att vandra

människa, du fina

Du fick ett liv att förvalta

och valen de är dina

Så lev ditt liv, du fina

Livet är en gåva

Lev i varje stund

Innan du ska sova

Anett Bentén 2012-08-29

Livet kan ge oss tuffa utmaningar!

Vissa kan kännas outhärdliga.

Men jag tar fasta på att de är just vad jag skrev - utmaningar!

En utmaning är väl något man behöver kämpa för att vända till det man vill?
Om man inte behövde kämpa så vore det ju inte en utmaning eller hur! Och kämpa gör man ofta för att förändra något. I alla fall måste man lägga ner viss energi och kraft i en förändring.

Så varför får vi dessa utmaningar?

Genom åren har jag skapat mig mina egna sanningar och en av mina "sanningar" är just att vi får olika situationer om och om igen för att vi behöver lära oss något. Så länge vi inte lärt oss så får vi dem om och om igen. När vi lärt oss vad utmaningen går ut på OCH ändrat vårt beteende, vår reaktion, vårt handlande till det "rätta" DÅ behöver vi den inte igen.

En av mina utmaningar jag fått är min MS. Jag har det senaste halvåret kommit fram till vad den kan ha kommit av.... min rädsla för att inte ha kontroll på allt och alla situationer. Tappa fotfästet!
Faktum är att ju mer jag släpper på mitt kontrollbehov, ju bättre mår jag i min MS.

En annan av mina utmaningar är att ideligen mista människor omkring mig. Detta med döden är ju verkligen något jag inte kunnat ha kontroll på och jag har kämpat emot så fruktansvärt mot något som jag inte kunnat påverka. Det har också handlat om hur jag tagit dessa dödsfall, hur övergiven och ensam jag känt mig men framför allt hur jag hittat tillbaka till den väg jag är ämnad att gå.

En tredje utmaning jag kämpat med är relationer. Jag (likt många andra) har dragit till mig människor som utmanat mig på olika sätt. Genom att testa min uthållighet, min lojalitet, min livsglädje osv osv. Det jag lärt mig är att vissa människor inte vill förändras, de vill vara negativa i allt. Dessa människor får numera gå på en annan stig än min.
Jag också har lärt mig att vissa människors kyla eller hårda ord egentligen bara handlar om rädsla att bli övergivna, rädsla att inte duga dvs rädsla för att inte vara älskade.

Men frågan är - har DU någon utmaning som kommer till dig om och om igen?
Vad är det och vad vill den lära dig?

Kanske du tragglar med en dålig ekonomi? Vad vill det säga dig? Kanske finns där ett bättre jobb som väntar, kanske det finns ett bättre boende osv som kan vända din situation?

Allt har en mening och ibland måste man lämna plats för det nya som är bättre genom att lämna något gammalt som är sämre.... men som man kanske inte för stunden inser är sämre.

Kanske har du en dålig fysik, en sjukdom som inte ger med sig eller rent av en riktigt allvarlig sjukdom som hotar din blotta existens. Kanske detta upprepar sig om och om igen.
Vad är det då detta vill säga dig? Vad är det din kropp vill säga dig?
Kanske matar du din kropp med fel saker? Kanske matar du din själ med fel saker?

Om din existens hotas kanske det är för att du behöver omvärdera livet totalt sett? Kanske ska du fundera på vad döden innebär?
Som jag ser det så innebär den att du inte får ta med dig någonting av dina materiella ägodelar vilket ju gör dem rätt värdelösa i mina ögon. Det man får ta med sig är det man matat själen med och då är det ju väldigt bra att ha matat den med kärlek både till sig själv men kanske också till andra eller iaf någon annan.
Döden innebär att man knyter ihop kappsäcken och frågan är då vems hand man håller när man gör det. Är det en främling, en älskad eller ingen alls? Valet är faktiskt DITT!

Jag kämpar fortfarande med vissa av mina utmaningar. Det är som att lära sig mattetabellen... man måste traggla och traggla tills det sitter. Men jag är övertygad om att det kommer ge utdelning...bara jag kämpar på! Om jag inte levde efter denna, en av mina sanningar, så vet jag inte om jag skulle orka med alla utmaningar.
Jag måste tro att jag kan övervinna dem, att allt har en mening och att livet kommer bli precis så gott som jag föreställer mig att det kan bli.
Mången drömm har blivit verklighet, att tro är starkt!


...och tillsammans i förståelse kan vi göra världen till en bättre plats att leva i!

Behöver man behövas?

Självklart! 

Vad är det som får oss människor att tro att just för att vi är människor så står vi över behovet att behövas eller står över behovet av att behöva andra?

Detta är så märkligt för mig!

Djur behöver varandra, de söker sig till varandra.... precis som vi gör. Men de behöver inte falla i sin storhet bara för att de vill tillhöra en flock eller vill ha en livspartner. I djurens värld är det naturligt att man är tillsammans. Livet blir ju så mycket roligare, så mycket enklare om man har någon annan att dela glädje och sorg med.

Och tänk bara på hur mycket vi inte kan göra själva. Vi kan inte ge oss själva den beröring som en annan människa kan. Vi kan visserligen prata med oss själva och få de svar vi själva önskar men visst är det roligare att ha en annan att bolla sina tanker och uppevelser med.

Många äldre och/eller ensamma människor känner att de inte längre behövs och tappar livslusten. Visst kan man ägna sin tid vid TVn eller hänga med i värden genom att läsa tidningar... men var finns meningen med livet då? Jag vill påstå att meningen med livet kommer i gemenskap med andra människor, vare sig det är på ett privatplan eller via arbete/uppgifter, ideellt arbete eller kanske släkt, vänner och grannar.

Jag vill också påstå att det inte skulle finnas hälften så många ideellt aktiva människor om inte behovet av att behövas hade funnits. 
Problemet är väl bara när behovet skenar och inte känner gränser. Då det blir en besatthet som kan ställa till andra delar av livet.

Och detta beror på, vill jag påstå, ett självförtroendet som inte är stabilt och gediget. Kanske pga av en uppväxt där barnet inte kände något värde eller kanske pga senare upplevelser som skadat den egna självbilden.

Jag har hört människor som sagt att de inte behöver en enda människa i hela vida världen. De behöver INGEN! Det är just dessa människor som har det största behovet av att själv vara behövda!

Jag tror att när man kan erkänner att man behöver andra.... eller iaf någon annan och blockeringen släpper så blir också livet mycket lugnare och behagligare. Man inser att man faktiskt är en underbart bra person TROTS att man som ALLA andra faktiskt har behov av att veta att man finns till. Och ja, bara med någon annan vet man att man finns. 

Sedan kan det förstås vara mindre riskabelt att ha många som behöver en än bara en. Man blir mer sårbar om den man själv anser sig behöva faktiskt plötsligt inte känner samma behov tillbaka.

Men den risken är värd att ta!

Så hjälp de människor som är ensamma och inte ser någon mening i livet längre. Be dem vattna åt dig, be dem passa katten, be dem kolla posten när du är borta. Att få en mening i livet, att känna sig behövd kan göra skillnad på liv och död. 

Men det är lika viktigt att hjälpa dem som TROR att de inte behöver någon annan, utan kanske bara har ett behov av att själva behövas... hjälp dem se sitt eget värde. Hjälp dem förstå att livet är en balans där vi både måste behövas och behöva.... men på en sund nivå som utgår från att vi ser vårt egen värde utan att behöva få bekräftelse från hela världen. Det räcker att få den av någon som betyder mycket i ens liv och från sig själv. 

Tillsammans gör vi världen till en bättre plats att leva i!