Fendra upp dig själv!
Jag hamnade plötsligt i ett ekorrhjul igen. Tänk så lätt det är. Man tar på sig en sak och en till och en till... så var man plötsligt där med ett par saker för mycket. Fällan är väl när man tycker att allt är så roligt att man inte upplever mängden för allt solglitter som bländar synen.
Det tog inte så lång tid för mig denna gången, bara några månader, innan jag fick bevis för vad jag klarar, eller snarare inte klarar.
Jag fick ett nytt MS-skov och så mycket tydligare signal än så kan jag inte få. Dock är jag oerhört tacksam att det bara satte sig i ansiktet och inte i rörelseapparaten denna gången. (Man måste se det positiva!)
Hur som helst, så funderar jag så klart på vad som hände egentligen.
Jo jag mådde lite bättre och tog alltså på mig uppgifter. Visserligen sådant som jag tyckte var roligt men som kom att bli en psykisk belastning av en anledning som jag inte ens kunnat fantisera mig till.
En enda människa var upphovet till att så många andra mådde dåligt.
Jag som alltid tänkt att man inte mår sämre än vad man själv tillåter sig. Men ändå någonstans så är det ju så, iaf för mig, att när andra mår dåligt så mår jag själv dåligt. När jag då dessutom inte kan lösa problemet, trots flera olika försök då blev jag utmattad helt enkelt. Som ett brev på posten kom då skovet.
Hur gör man då för att skydda sig?
Svår fråga! Det är en balansgång detta att göra saker för att känna att man lever/upplever livet, men ändå dra en gräns för att få tid för eftertanke och återhämtning.
Tänk om man kunde sätta lite fendrar runt om sig så man alltid var skyddad mot överbelastning!
Nu har jag iaf dragit i handbromsen och plockat bort alla måsten igen. Nu tar jag in på en ny väg. En väg där jag dag för dag avgör vad jag ska göra och ev åta mig, men där jag inte är tidsstyrd eller blir ansvarig för andra människors mående. Den tiden är förbi nu. I´ve been there, I´ve done that!
Jag lärde min läxa och går starkare framåt!
Det tog inte så lång tid för mig denna gången, bara några månader, innan jag fick bevis för vad jag klarar, eller snarare inte klarar.
Jag fick ett nytt MS-skov och så mycket tydligare signal än så kan jag inte få. Dock är jag oerhört tacksam att det bara satte sig i ansiktet och inte i rörelseapparaten denna gången. (Man måste se det positiva!)
Hur som helst, så funderar jag så klart på vad som hände egentligen.
Jo jag mådde lite bättre och tog alltså på mig uppgifter. Visserligen sådant som jag tyckte var roligt men som kom att bli en psykisk belastning av en anledning som jag inte ens kunnat fantisera mig till.
En enda människa var upphovet till att så många andra mådde dåligt.
Jag som alltid tänkt att man inte mår sämre än vad man själv tillåter sig. Men ändå någonstans så är det ju så, iaf för mig, att när andra mår dåligt så mår jag själv dåligt. När jag då dessutom inte kan lösa problemet, trots flera olika försök då blev jag utmattad helt enkelt. Som ett brev på posten kom då skovet.
Hur gör man då för att skydda sig?
Svår fråga! Det är en balansgång detta att göra saker för att känna att man lever/upplever livet, men ändå dra en gräns för att få tid för eftertanke och återhämtning.
Tänk om man kunde sätta lite fendrar runt om sig så man alltid var skyddad mot överbelastning!
Nu har jag iaf dragit i handbromsen och plockat bort alla måsten igen. Nu tar jag in på en ny väg. En väg där jag dag för dag avgör vad jag ska göra och ev åta mig, men där jag inte är tidsstyrd eller blir ansvarig för andra människors mående. Den tiden är förbi nu. I´ve been there, I´ve done that!
Jag lärde min läxa och går starkare framåt!
