Fotspår från förr
Min mor sa många gånger de sista åren att hon hade gjort så många människor illa.
Jag förklarade för henne gång på gång att hon säker hade gjort så gott hon kunnat i den situation hon då befann sig i och utifrån de erfarenheter hon bar på. Jag visste att hon alltid varit godhjärtat och jag sa att hon ju aldrig menat att göra någon illa.
- Nej, brukade hon säga, jag vara ung och dum och sedan var jag gammal och dum.
Jag kunde inte förstå vad hon pratade om. Hon var ingen elak människa så varför skulle hon förebrå sig.
Nu sitter jag här ikväll och tänker samma tanke - Så många som jag gjort så illa, utan att att jag förstod det, utan att det var min mening.
Jag var väl ung och dum!
Jag sitter här med en massa brev från min förr. Både sådana jag aldrig sänt och sådana jag själv fått. De river upp sår som jag inte ens insåg att jag hade. De river upp känslor, tankar på beslut jag tagit i mitt liv och jag inser att man faktiskt kan göra människor illa utan att göra det medvetet.
Men hur går sånt till? Det enda jag kan komma på är bristen på kommunikation. Man tror att den andre vet vad man tänker, känner och vill. Sedan visar det sig att någon eller kanske båda inte visste något alls och en eller båda känner sig sviken, lurad, sårad.
Jag kanske inte läser människor så mycket bättre idag, men jag är iaf mycket rakare i min kommunikation. Så kanske kanske jag inte behöver säga de sista åren av mitt liv att jag även var gammal och dum. Men vem vet?
Det vi gör i våra liv blir som fotspår från förr!
Jag förklarade för henne gång på gång att hon säker hade gjort så gott hon kunnat i den situation hon då befann sig i och utifrån de erfarenheter hon bar på. Jag visste att hon alltid varit godhjärtat och jag sa att hon ju aldrig menat att göra någon illa.
- Nej, brukade hon säga, jag vara ung och dum och sedan var jag gammal och dum.
Jag kunde inte förstå vad hon pratade om. Hon var ingen elak människa så varför skulle hon förebrå sig.
Nu sitter jag här ikväll och tänker samma tanke - Så många som jag gjort så illa, utan att att jag förstod det, utan att det var min mening.
Jag var väl ung och dum!
Jag sitter här med en massa brev från min förr. Både sådana jag aldrig sänt och sådana jag själv fått. De river upp sår som jag inte ens insåg att jag hade. De river upp känslor, tankar på beslut jag tagit i mitt liv och jag inser att man faktiskt kan göra människor illa utan att göra det medvetet.
Men hur går sånt till? Det enda jag kan komma på är bristen på kommunikation. Man tror att den andre vet vad man tänker, känner och vill. Sedan visar det sig att någon eller kanske båda inte visste något alls och en eller båda känner sig sviken, lurad, sårad.
Jag kanske inte läser människor så mycket bättre idag, men jag är iaf mycket rakare i min kommunikation. Så kanske kanske jag inte behöver säga de sista åren av mitt liv att jag även var gammal och dum. Men vem vet?
Det vi gör i våra liv blir som fotspår från förr!
