Regnet rensar luften
likt tårar rensar själen

För att orka med en del bitar i livet så hittar vi på olika strategier.
Jag har själv byggt min överlevnad på att allt är menat. Dvs att det finns en mening i allt, även om man inte kan se den direkt.
Mitt andra "mantra" är att lita på livet. Dvs lita på att det kommer bli som det ska, för det kan inte bli på annat sätt. 

Men visst finns det saker att vara ledsen över... att man inte förstod vad man gjorde när man gjorde det.
Ok, man handlar alltid efter ens bästa förmåga i den aktuella situationen. Men det betyder ju inte att man tycker att allt man gjort var bra.

Man kan plötsligt inse att man lagt ner oändlig energi, oändlig omtanke på en människa som när det väl gäller inte finns för dig på det sätt du trodde var självklart. Ert osynliga avtal visar sig innehålla helt andra ingredienser än man trodde och det känns bara som ett enda stort dolt svek.
Man inser att man inte förstod. Man inser att man levt i en fantasivärld, och det värsta - man kan ha försummat eller rent av gjort andra människor illa i själva processen, även om det var oavsiktligt. Sånt kan göra ont!

Det måste få bli som en sorg då som man får bearbeta enligt alla de steg en sorgeprocess har. Chocken, uppvaknandet, förvirringen, tårarna, ilskan, ånger, apati och ett helt gäng tårar igen.

Precis som regnet rensar luften så rensar tårarna vår själ. Det är ok att känna sorg, det är ok att visa den, ge uttryck för den. Det är till och med viktigt att den finns och inte förträngs. Men lika viktigt är att vi ser det just som en process, det ska finnas ett slut på den och en start på något nytt får chansen.


Vakna upp - släpp ut!
Avslut - släpp!
Och sen... fånga stunden - livet!