Tålamod ska inte förväxlas med förnekelse!

Att ha tålamod är att se på situationen som den ser ut och ändå vara stilla i sitt sinne. Man känner en frid inom sig hur det än ser ut. Man litar på att livet är som det ska vara och blir som det ska bli. Man går till sin källa av frid och frihet.

Om man förväxlar tålamod med förnekelse lär man sig ingenting av situationen då man ju väljer det lättare alternativet – dvs att låtsas som att situationen inte finns och därmed så behöver man inte heller göra något åt den.

Så nu när du vet skillnaden mellan tålamod och förnekelse så kan du på allvar öva dig i denna ädla konst.

Ljus och frid!

He said "It´s time for you to blossom. 

It´s time for all of you to show your colors.

Enjoy life!" 

Det handlar om att vi människor ska blomma ut i de fina kärleksfulla varelser som vi är skapta till att vara.
Blomma ut i ljus och färger. Njuta av färger, lev i färger, berika ditt liv med färger. Både på dig i form av kläder, men också på annat sätt i inredningen osv.

Vi har fått färgerna för att få ett levande liv. Vi har fått färger för att de vibrerar i olika frekvenser som är bra för oss på olika sätt. Vi kan påverka både känslor och kemin i kroppen genom färger.

Så - låt oss blomma ut och visa våra färger! Känna hur våren kommer till oss, i dubbel bemärkelse!



Engelska delen kanaliserat Yoga

Svaret på mitt autentiska jag!

Det blev intressanta diskussioner ang vad som är ens autentiska jag.

Men så plötsligt så fick jag svaret. Det är överhuvudtaget inte intressant var detta autentiska jag finns eller om det ens finns.

Det intressanta är vem vi vill bli. Vad vi gör för att skaffa oss insikter att ta lärdom av för vårt framtida jag.
Det intressanta är hur vi hanterar situationer, hur vi väljer att reagera och vad som blir konsekvenserna av detta.

Vi kan i varje minut välja att starta på nytt, välja nya tankebanor, välja att säga ja till livet.

Det som format oss kan vi inte ogöra. Det vi varit med om kan vi inte förändra. Men vi kan förändra förutsättningarna för det som skall komma.

Det är vad vi gör, som är det intressanta. Egentligen inte var vi varit eller vad vi säger att vi är - utan vad vi tänker och vad vi gör.

Med andra ord:
Vi får till oss det som vi ska ta lärdom av. Det spelar ingen roll vad som är "jaget" för det viktiga är att få rätt insikter så att vi kan ändra vårt beteende som en följd av lärdomar.

Mitt autentiska jag - finns det?

Jag skrev för inte så länge sedan att vi alla är resultatet av allt vi varit med om. Det står jag fortfarande för.

Men ju mer jag tänker på frågan om vem man egentligen är, ju mer obegripligt blir frågan. För hur - ja hur? - vet man vad som är min egen vilja och inte ett resultat av vad man varit med om eller blivit indoktrinerade till att vilja?

Finns det överhuvudtaget ett "jag" dvs viljor osv som inte på något ända vis är ett resultat av vad man fått till sig under sitt liv?

Jag vet att vissa människor reagerar med protest mot sin barndom och ska bevisa att de minsann gör som de själva vill, genom att göra tvärtom. Jag ser det ju bara som ett resultat av protesten. Jag ser det inte som ett "jag".

Det finns många som går i samtal för att "hitta sig själva". Men är det inte då det som den samtalspartnern förmedlar genom frågor osv som formar detta "nya" jag?
Man kan lära sig att plocka bort tankesätt som man vant sig vid sedan barnsben, men är man "fri" då man inte längre tänker så, eller är man fast i ett annat tänk som inte heller är ens eget?

Vi får till oss saker och väljer ut saker som vi tar till oss osv. Men varför? Vad är det som gör att vi väljer som vi väljer? Är det inte det som vi hittills varit med om som bestämmer hur vi ska välja?

Astrologin säger att vi är olika personligheter. Vi är födda in i ett visst stjärntecken!
Numerologin bestämmer också genom vårat födelsedatum vilka vi kommer att bli.
De föräldrar och andra människor som vi föds till bestämmer också hur vi ska formas.

Men VAD är då vårt autenstiska JAG?
Ju mer jag funderar på detta ju mer känner jag att det kanske inte finns något annat än ett samlat koncept av allt man varit med om och möjligen hur man valt att hantera det man varit med om. Men hur man hanterar det kommer ju förmodligen också som en input utifrån på något sätt.

Så vad kan egentligen kallas vårt autentiska JAG?
Har DU ett svar?

När svåra saker händer så frågar man sig ofta varför. Att mista någon känns kanske obegripligt svårt. Att få en svår diagnos kan kännas som ett straff osv.

Jag ser tillbaka på mitt liv och ser allt som i en kedja. Tar jag bort en enda av alla dessa länkar av händelser så skulle jag inte sitta här idag, på denna platsen på jorden, med det livet jag har här på jorden.

Jag kan inte ta bort en enda sorg, en enda smärta, inte en enda sjukdom, inte ett enda trauma.

Hade jag inte varit inlåst med elva dagars tortyr i Atén när jag var 16 så hade jag förmodligen inte valt min första make när jag kom hem igen och då hade jag inte fått min älskade son.

Hade jag inte gift om mig så hade jag förmodligen inte fått alla de underbara minnena av båt och campingliv och definitivt inte det hus jag sitter i just nu.

Hade jag inte mist min mor, min bästa vän, så hade jag förmodligen inte varit öppen för de livsavgörande nya vänner som jag träffat på Facebook. Hade jag inte fått MS så hade jag kanske inte målat igen, inte utvecklat mitt mediala. Hade jag inte mist så många i familj och bland vänner genom cancer så hade jag inte kunnat hjälpa andra som brottas med den sjukdomen osv.

Listan kan göras lång, men kontentan är fortfarande att hade jag missat så mycket som en enda länk i hela denna kedjan så hade jag inte haft det liv jag har, jag hade inte varit den jag är idag och gjort det jag gör idag. Jag hade inte haft den erfarenhet jag har idag och då hade jag förmodligen inte heller haft en sådan förståelse och kunnat hjälpa människor på det sätt jag gör.

Så åter igen säger jag - lita på livet!
ALLT har en mening! Du kommer se det förr eller senare.

Stängda dörrar!
Eller dörrar på glänt?

Ju mer jag lär mig av livet, ju mer jag ser, ju mer förstår jag att ett öppet sinne är enda sättet att komma framåt. Att ha ett öppet sinne öppnar upp för livet. Det innebär också i sig att man inte kan stänga dörrar hur som helst. Det är bättre att lämna dem på glänt.

Jag hade en mycket klok chef en period som sa att man inte ska stänga dörrarna för andra människor, dvs man ska inte be dem fara och flyga... även om man skulle tänka det. Nej för en vacker dag möter man dem på ett sätt som man inte kunnat förutse och då kommer man vara glad att man hållit sig lugn och bara dragit till dörren lite.

Detta gäller ju inte bara relationer. Det kan gälla åsikter också.
Om man låser sig vid en åsikt och stänger dörrarna för allt annat, ja då blir det rätt jobbigt när man en dag vill ändra åsikt.

När man är ung då tror man att man har svaren på allt. Men ju mer man lever, ju mer förstår man att saker hela tiden förändras, så även åsikter som man trodde satt som cement.

Jag kanske kan verka "velig" när jag hör något och inte svara direkt vad jag tycker om det. Men när det kommer något nytt till mig så vill jag fundera. Jag vill bolla med mig själv å ena sidan och åt andra sidan.

För mig är inte saker svarta eller vita, det finns så mycket där mellan och jag vill inte missa det. Jag vill inte missa något alls här i livet, bara för att jag låst in mig bakom en dörr som jag själv stängt.

Jag håller allt öppet, för jag vet inte hur morgondagen kommer bli. Blir den si så kan jag välja den ena dörren, blir det så så kan jag välja en annan dörr. För jag har dörrar att välja mellan och dessutom snabbt eftersom de inte är låsta!

 Det betyder ju inte att man måste pröva alla dörrar. Men möjligheten finns och bara det är ju en befrielse i sig! Jag lever, jag har möjligheter och det gör att jag utvecklas och mår bra i den vetskapen.


Så stäng inte dörrar, vad det än är, ställ dem på glänt!

Vad är tanke?
Vad är verklighet?

I boken "Att älska livet som det är" av Byron Katie är egentligen kärnfrågan - vad är din tanke om situationen och vad är den egentliga verkligheten?
Denna frågeställning har givit mig enormt mycket! Har denna lapp på mitt kylskåp.

Hon tog upp ett exempel som är väldigt tydligt. Om du går där och väntar på att någon ska ringa och personen inte ringer då startar ofta din hjärna en lång rad tankar kring varför. Är det så att personen inte bryr sig utan det är viktigare med något annat än att ringa just dig. Är det ännu värre att personen glömt dig eller ignorerar dig? Du börjar ta saker förgivet.
I dessa tankar skapar du en egen verklighet.

Men hur ser verkligheten ut? Egentligen? Det enda du vet är att personen inte ringt dig. Det är den enda verklighet som faktiskt finns tillgänglig för dig.
Om det gör ont att personen inte ringt så är det inte annat än din tanke kring det som faktiskt gör ont.

Vi är fenomenala på att göra oss själva illa med tanken, även jag.
Men vi kan ändra våra tankar! Japp så är det! Vi måste inte ha ont över vad vi inte ens vet. Men det krävs tid och tålamod att komma dit. Mod att känna tillit, och kanske lite assistans av någon du litar på som kan påminna dig när du av gammal vana faller ner i det där "tanke-hålet".

Så när du kommer till en situation som gör ont så har du egentligen bara två val. Om du tar saker förgivet så ställ frågor, ta reda på hur det ligger till, fortsätt fråga tills du känner dig lugn och nöjd. Det andra du kan göra är att helt enkelt bara se det som finns, alltså hålla isär vad som är dina tankar, dina fantasier om verkligheten och hur verkligheten egentligen ser ut just i detta nu.


Ljus och kärlek, så blir världen en bättre plats att leva i!

Ingen eller skylla allt på en...

Det är riktigt skrämmande att förstå att människor går utan diagnoser år efter år trots att de är sjuka, påtagligt sjuka!

Jag har länge funderat över varför det blivit så här i vårt utvecklade land och kommit fram till en slutsats.

Vi i väst har ju blivit världsbäst på att dela upp kroppen i bitar. Hand dit, huvud dit, magen dit osv.
Detta gör att varje specialist bara ser sin egen del. Ibland övertolkar de symptom nästan som att de vill ha en patient. Ibland undertolkar de som att de inte vill ha en patient.

Problemet är dock att många människor faktiskt har två eller flera problem/sjukdomar och när specialisten då inte får in alla symptom i "sin" specialitet, ja då åker patienten ut med buller och bång. Alternativt så behandlas en av diagnoserna och resten bortses ifrån vilket gör att människan fortsätter ha problem med sin hälsa.

Vi tappar helheten!
Och har man väl fått en diagnos så är det många gånger så att vi blir övertygad om att en och samma sjukdom orsakar alla de symptom vi har. Man skyller så att säga allt på det man redan vet och det är inte alltid så hälsosamt när det faktiskt många gånger finns hjälp att få om man håller sinnet öppet.

Själv fick jag diagnosen Fibromyalgi året 1989. I själva verket var det även MS. Men allt skylldes på Fibron och man gjorde inte ens en röntgen då symptomen egentligen fodrade det. Först 2006 fick jag diagnosen MS!

Idag måste man vara sin egen läkare så man hittar rätt specialist till rätt del. Inte klokt alltså!
Detta leder inte bara till att människor går och lider i onödan och kostar sjukpenning osv i onödan. Det leder också till att människor faktiskt avlider! Jag har tyvärr många exempel på det.


Så var rädd om dig, ta hand om varandra och ställ krav på vården!
Så får vi hoppas att världen blir en bättre plats att leva i vad gäller detta också!

Ett människoöde

En liten flicka sitter på perongen i Göteborg 1934.
Hon skickades ensam för att flytta till mormor, men mormor fanns inte där. Mormor brydde sig inte för hon ville inte ha "ungjäkeln" hos sig.

Det är inte första flytten. Den lilla flickan har skickats runt från ena hemmet till det andra. I alla hem utsattes hon för förnedring. Det började med att hon som fyraåring blivit utnyttjad av sin far. Det var då hennes helvete började.

Inte under något av hennes viktiga barndomsår fanns där någon vuxen att lita på. Det fanns ingen kärlek.
Hon stängdes in i grisstian eller hos hönorna och fick äta deras mat, då de emellanåt glömde bort henne instängd där ute.

Det blev inte bättre hos mormor. Där blev hon instängd i kökssoffan och mormor satte sig ovanpå för att lära "ungjäkeln" lite folkvett.
Folkvett!?

Men denna lilla flicka blev så småningom vuxen. Hon arbetade som alla andra, hon gifte sig som alla andra och fick barn som alla andra. Men hennes liv kom aldrig att bli som alla andras. För hon vågade aldrig lita på människor. Hon vågade aldrig älska andra människor. Hon var hela sitt liv rädd att bli sviken, hon var hela sitt liv rädd att inte vara älskad.

Ändå var hon rädd för kärleken. Hon visste ju att den gjorde ont!

Hon kom att framstå som en Femme Fatale. Men det var bara spel för gallerierna.
Hon spelade på sin kvinnlighet för det var det enda hon visste som var värderat hos henne.
Hon ville gärna ha många beundrare och anledningen till det var ju given. Ju fler som uppvaktade, ju mindre kändes förlusten om hon tappade någon av dem.

Men så fort någon kom för nära så backade hon. Ju mer kärleksfull man hon träffade, ju mer misstänksam blev hon. Varför skulle någon vilja henne så väl? Vad var han ute efter... egentligen?

Så hon valde att spela på sitt yttre men inte komma någon nära. Hon älskade dock sina barn. Ville att de skulle få allt det hon inte fick. Hon målade hela världen i de färger hon ville se. Livet var alltid en fest och allt som var lyx var åtråvärt. Lyx fick henne att glömma grisstian, barndommen, för en stund!

Men känslan av att inte vara värd att älskas och känslan att hon kunde bli sviken och utnyttjad följde henne till graven. Hon såg sig aldrig vara värd att älskas, så hon såg inte den kärlek som fanns, hon vågade inte. Hon valde att aldrig bli riktigt lycklig, för hon visste att även lycka kunde göra ont.


Låt inga barn fara illa! Barnen är allas vårat ansvar.
På det sättet kan världen bli en bättre plats att leva i.

Kanaliserat budskap 130107, Anett

Ska den vara inslagen?

Jag var 16 år och arbetade på herr och damekipering på det lokala Domus. Jag hade fått jobbet för att arbeta helger och nu var det min första julhelg.

Eftersom det visade sig att jag var duktig på att slå in paket så fick jag stå i julklappskassan. Kön var lång och ringlade sig mellan montrarna. Man fick jobba snabbt. Slå in summorna, ta betalt och så fråga
- Ska det vara inslaget?
Vilket man hoppades att det inte skulle vara eftersom kön var så lång.

Hur som helst, på själva julafton var det förstås extra stressigt och irritationen hängde i luften. Alla ville snabbt ut ut affären och hem, inklusive vi i personalen.

Det var så stressigt att jag knappt la märke till själva kunden utan det var löpandebandprincipen nu som gällde.
Jag ställde min fråga om och om igen och fick oftast svaret, ja tack eller nej tack.
Men så plötsligt så hör jag en gammal man säga - Nej det behövs inte!

Jag stannar upp och tittar på mannen. Jag ser att det jag håller i handen är ett par herrhandskar. Mannen var mycket gammal, sliten, böjd kroppshållning. Jag misstänkte att han köpte sin egen julklapp. Så jag frågar en gång till för att vara säker. Då får jag svaret - Nej det behövs inte, det är bara till mig själv.

Jag kände hans liv passera genom mig, hans sorger och bekymmer, hans slit och hans ensamhet. Hur kunde jag göra något annat än att slå in dem?
Han fick dessutom extra mycket snöre, ett riktigt speciellt paket.

Tanken gör mig både ont men värmer mig också fortfarande, på att han faktiskt hade ett paket att öppna på julafton. Visserligen säkerligen i ensamhet, men med extra mycket snöre och krus på. Jag tror jag förgyllde hans afton.

Så lite vi kan göra för våra medmänniskor om vi bara tar oss tid att lyssna på vad de egentligen säger. Så mycket det kan betyda, en julafton i ensamhet men med krus på ett paket!


Tillsammans skapar vi en bättre värld!

Beroendets pris!

Det är helt otroligt vad ett beroende, ett sjukt beroende kan påverka inte bara den som är beroende utan även hel rad andra människor och deras liv.

Det finns många sorters beroende. Det man vanligtvis brukar tänka på är väl alkoholberoende, men det finns oändligt många beroenden ex spelberoende, sockerberoende, nikotinberoende, fantasiberoende, narkotikaberoende osv osv.
Men de har alla de gemensamma nämnarna för beroendets baksidor, bland annat isolering och anhöriga som inte mår bra.

Det finns inget så påhittigt som en som är beroende!
Om vi tar alkoholisten så finns det hundratals sätt att gömma spriten, hundratals sätt att ta den och förvara den. Och som att det inte räcker... hundratals sätt att bli ensam så att man med gott samvete kan njuta av den.

Att man smutskastar sina nära för att i andras ögon ha skäl att vara ensam eller drick är inget som känns märkligt, man måste ju rättfärdiga sitt handlande. Att ljuga om sin åtrå till sin käresta dvs sin flaska är i alkoholistens ögon inte det minsta betänkligt.
Men som jag ser det så är det inte värre att vara otrogen eller ljuga om något annat sätt. Kanske tom tvärtom? Det är värre att ljuga om alkoholism för det kan ta död på personen det gäller och det kan ställa till mycket ensamhet, oro, uppgivenhet och annat hos de anhöriga.

Det värsta en anhörig kan göra är att spela med, men ibland orkar man inget annat.
Att år efter år slå näven i bordet och hota med det ena och det andra utan att det fungerar är frustrerande.
Så som jag skrev i ett inlägg för länge sedan nu - döm inte vad som händer hos andra så länge du inte är innanför dennes väggar och kan se med egna ögon.

Och om ni känner någon som har problem, blunda inte! Det är inte att lägga sig i, det är att ge möjlighet till hjälp!

För tillsammans skapar vi en bättre värld!

UTSTÄLLNING
FOLKTANDVÅRDEN

VALLENTUNA JANUARI - MARS
2013