Jag önskar jag hade....

Jag önskar jag hade fungerat på ett annat sätt den senaste tiden med dig min älskade mamma.
Idag vet du, men jag vill ändå berätta detta för att andra ska få chansen att kanske inte göra riktigt så som jag gjorde.

Jag var med dig nästan varje minut den sista månaden. Jag tom sov på en madrass på golvet sista veckan, gick knappt ut och åt. Jag var där, jag ville suga ur varenda eviga minut av vår tid. Jag visste, precis som du  att slutet kom närmare och närmare.

Den sista torsdagen du levde så tyckte vi (personalen och jag) att det skulle vara bra för dig att komma upp en stund. Tvätta dig lite, byta kläder och åka ut i allrummet en stund. Dina ben bar dig knappt! Vi hjälpte dig från sängen till rullstolen.
Men jag sa inget, jag visade inget.

Så körde jag in dig i badrummet och du tittade på dig själv i spegeln. Jag såg vad du tänkte, men jag sa inget, jag visare inget!

Jag tvättade dig lite klämmcheckt så där på ryggen. Jag vågade inte stryka dig stilla och långsamt. Ja det är sant jag vågade inte för jag ville inte visa dig vad jag visste.... att detta var sista gången jag skulle få göra detta för dig.
Jag var så fruktansvärt rädd att du skulle förstå att jag hade förstått och att det skulle göra att du gav upp.

Så jag kvittrade vidare om hur fin du var, hur skönt det var nu när du var nytvättad och fick rena kläder. Sedan körde jag ut dig till allrummet och vi satt en stund vid akvariet.
Jag tittade på dig och tänkte:
- Du är så vacker min älskade mamma!
Men jag sa inget, jag visade inget!

Tre dygn senare, nästan exakt, så drog du dina sista andetag... trots att jag aldrig lät dig tro att jag förstod.
Jag kunde inte lura döden! Och så här efteråt så tror jag inte att jag kunde lura dig heller, min älskade mor.

Vet inte om jag gjorde rätt. Jag ville ge dig trygghet genom att verka oberörd. Jag ville visa att jag trodde på att du kunde uppnå det du själv önskade - en jul till. Men det blev inte så, hur mycket vi än försökte.
Hur mycket jag än lät bli att säga något, hur jag än lät bli att visa något. Men vi visste!

Ofödda barns rätt?!

Min mor var 37 och min far var 47 när jag kom till världen.

Jag var 25 då min far hastigt dog. Vi hade inte hunnit få en vuxenrelation utan kämpade fortfarande med vår relation. Innan han dog hade jag brutit kontakten under en period. Jag var arg, arg som en 20-åring kan vara.

För ett litet tag sedan hittade jag ett brev där han skrev att jag aldrig skulle klandra mig för mitt beslut att inte träffa honom. Han förstod att det var en period, han hade också varit ung och hetlevrad.
Jag satt med brevet i handen och grät så jag hulkade. Vi fick aldrig chansen att hitta tillbaka till varandra. För innan dess stod det plötsligt två civilklädda poliser utanför dörren och frågade om min far hette Arne.
- NEJ! Skrek jag och låste in mig på toan... för jag förstod. Jag förstod att jag aldrig fick chansen igen!

Sedan levde min mor tills jag var 46. Vi fick många fina år, men jag kände mig alldeles för ung för att mista henne då. Vi hade ju så mycket kvar. Nu när jag inte hade småbarn längre, nu när jag hade tiden, det var då hon skulle haft orken att uppleva saker med mig. Det var då vi skulle gjort en massa saker som jag kunde samlat i min minnesburk att ta fram när hon var borta.

Jag hade mist mina två föräldrar då jag var lika gammal som de flesta är när de mister sina mor- och farföräldrar. Jag fick aldrig uppleva mina farföräldrar för de var redan borta när jag anlände.

Jag kan bli så fruktansvärt upprörd när "äldre" människor skaffar barn, oavsett om det är planerat eller misstag. I min värld, som mist mina för tidigt, så är det endast en egotripp - ja jag vet jag är hård nu! Men så ser jag det. Det har ingenting med möjligheten till föräldrars kärlek att göra, för kärleken kan inte - hur stor den än är - ta bort det faktum att äldre föräldrarna kommer dö långt tidigare än de borde. Det är inte för barnets skull, utan det är för de vuxna människornas skull som de sätter detta stackars barn till världen - i full medvetenhet om att det kommer mista sina föräldrar för tidigt.

Överhuvudtaget är det en egotripp att skaffa barn, för barnet har ju inte tillfrågats! Visst det handlar om fortlevnad, men låt då de unga sköta den biten.

Att skaffa barn när man själv borde ha barnbarn är helt enkelt oförlåtligt, det är endast en egotripp! Ingenting som har något med barnet att göra - ingenting!

Dessa målningar och några till hänger 

i ett säljkontor på Caravanhallen i Södertälje. 

För den som är intresserad 

och har vägarna förbi där 

så fråga efter Patrik Gustafssons säljkontor.

Vill du också ha målningar på ditt arbete 

och samtidigt ha chansen att få lite försäljningsprovision 

så skicka ett mail till mig så får du mer information. 

Se under etiketten "Kontakt" här till höger

Vernissage lördag 1 juni
kl 12-16

Välkomna!

Utställning Gästgalleriet Laxön, 

Älvkarleby
hos konstnären Johan Thunberg

Hela Juni 2013