Världens eländen

Som alla unga trodde jag att jag kunde förändra världen bara genom att tycka saker eller lida igenom saker för andras skull.

Ju mer åren gått ju mer har jag insett att världen är ett elände! Helvetet finns ingen annanstans än just här på jorden där lidandet kan vara obeskrivligt, omätbart och ofattbart!

Att ständigt och jämt matas med detta elände gör bara en enda sak.... man mår dåligt eller för att klara av det så blir man "immun" och märker det inte ens. Jag vill ingetdera!

Jag vet att det finns lidande! Jag måste inte SE det för att förstå det. Jag måste inte matas med det via TV, internet och tidningar. Jag vet att det finns och jag vet att det inte är mycket jag kan göra åt det. Idag vet jag det. Hur irriterande den tanken än kan vara!

Istället för att skicka runt bilder på lemlästade djur och utmärglade barn så upplys hellre om var man kan gå med som stödmedlem. Det är det enda man i praktiken kan göra såvida man inte har ork, tid och energi för att arbeta aktivt i dessa föreningar/förbund/organisationer.

Själva bilden som cirkulerar på dagens elände skapar mer ångest än den gör nytta - faktiskt!
De som mår dåligt av bilden vet redan att lidandet finns. De som inte mår dåligt de bryr sig inte i alla fall.
Så låt oss slippa denna mängd av bilder på lidande och låt oss välja om vi vill se det eller ej.

För att uppmärksamma ett aktuellt problem - informera om var och hur man kan hjälpa till. Det måste ju vara det vikiga. Inte att grotta ner i en fruktansvärd bild. En text räcker!

Jag brukar skriva att tillsammans gör vi världen till en bättre plats att leva i. Ja och så är det ju, frågan är ibland bara hur vi gör världen till en bättre plats. Och jag tror på att avhjälpa lidande, inte sprida det vidare!

Förlåt dig själv!

Vi formas från barnsben oavsett om det från omgivningen är en medveten formgivning eller inte. Vi tar intryck av allt vi ser, hör och är med om. Vi formas ständigt!

Det som var sanningar för oss som unga är för det mesta bara något man senare ler åt. Sanningarna om livet förändras med tiden, av erfarenheter, av allt vi tar in.

Att ha gjort saker tidigare i ens liv som kanske inte var helt genomtänkta är något de flesta av oss gjort. Tyvärr så blir ibland andra människor drabbade, ibland är det bara oss själva vi gjort illa.

Men att släpa på dessa lidanden som om de vore tatueringar i en själv är inte bara ohälsosamt, det är faktiskt också rent dumt!

Så länge saker inte gjorts för att avsiktligt skada någon annan så är det bara en del av livet, det är så livet är - vi gör misstag! Om du tror för ett ögonblick att ingen annan gjort liknande misstag eller att dina är värre än någon annans så har du fastnat i ett martyrskap som inte är till någon nytta överhuvudtaget.

Det enda vi kan göra är att lära av det vi gjort eller det vi varit med om. Förstå att vi inte ska göra om det och kanske försöka få andra människor att inte göra samma sak. Vilket inte är helt lätt då speciellt ungdomar  vill och tydligen måste skaffa sig sina egna erfarenheter och lära av sina egna misstag.

Det är skillnad på att göra misstag och på att göra sig själv till offer! Spelar ingen roll om dina misstag tom har drabbat dina egna barn eller någon annan närstående. Du har agerat utifrån den du var skapt till att vara just då vid det speciella tillfället.

När man inser det kan man gå vidare och man förlåter sig själv. Inte så att man måste gottgöra, men man tänker sig för när man agerar eller reagerar framöver. Och det är det som är poängen med att samla erfarenheter - att vända framtiden till något bättre och sundare.

Så förlåt dig själv för att ha gjort saker som du senare inser var fel och gör livet bättre för både dig och andra genom de erfarenheter du skaffat. Det är så livet ska levas, det är enda sunda vägen att gå.

Har du vänner eller är de bekanta?

När min mor dog så blev jag besviken på en kvinna som jag trodde var min vän. Jag sa till henne att jag hade behövt höra ifrån henne i denna situation och hon svarade att hon trodde att jag hade så många andra närmare vänner.
Det hade jag inte!

När jag tänker efter så känner jag flera stycken som verkar vara människor som har massor av vänner, men som kanske, när allt kommer omkring faktiskt inte har mer än en massa bekanta.

Vad är det som händer i vår värld? Hur kommer det sig att ju fler vi lär känna ju färre verkligt nära vänner har vi?

Sverige är ett av de mest singeltäta länderna i världen. Många gifta lever som särbos, barnen ska ut så fort det bara är möjligt och gamla människor har var sina små kryp in där de får spendera livets sista dagar.

Jag tror att ett av Sveriges största problem är den sociala kulturen.
För det första så är vi ju så förskräckligt rädda för att störa varandra.
För det andra så är vi inte särskilt spontana utan kulturen säger att möten osv ska planeras. Det har tom blivit så att vi skriver till varandra för att bestämma en dag och en tid då vi ska ringa varandra. Inte ens på telefon är vi spontana längre. Och värre är att det dessutom då sällan blir av... just för att vi planerade in det!

Jag är en av de skyldiga, helt klart. Jag gillar inte att ringa och ev störa i maten, jobbet, umgänget med någon annan.... som  jag ju inbillar mig att andra har.

Och visst är det så att jag inte alltid känner för att prata i telefon heller.... jag kanske är mitt uppe i mitt måleri, eller läser något, vilar, ser på ett bra tv-program (dock sällan numera!) eller bara är väldigt nöjd i min tystnad och ensamhet.

Men det är klart att jag ibland kan sakna att ha den där vännen som jag kan ringa helt apropå... så där som jag tror att alla andra har det. Så som jag kunde göra till min mor - som var min absolut bästa vän i livet. Det räckte med ett samtal på ett par minuter. 

- Hej, vad gör du, hur mår du.... vi hörs sen. kram.

Enkelt, kort men så gott!

Är det så alla andra har det? Eller är det så att vi lever på ett annat sätt idag?? Vi har massor av bekanta, men knappt några riktigt nära vänner. 

Bara tillsammans kan vi göra världen lite lättare att leva i.

Kontrollbehov

När vi säger att någon har kontrollbehov så sätter vi det ofta i samband med en dominant människa som ska bestämma allt. Alltså är kontrollbehov något negativt. 

Man skulle kunna säga att de som behöver ha kontroll är osäkra människor, som genom att ha yttre kontroll kan få ett slags lugn genom att känna att de åtminstone har en viss kontroll på saker och ting.

När en människa är i depression eller allmänt under stress händer det ofta att saker flyttas till perfekt position, saker läggs till rätta, ibland om och om igen. Det är ett sätt att få kontroll.... på i alla fall det som är närmast, det som är hanterbart.
Jag vet, jag har varit där!

Men så tänker jag ett steg längre.... varför är det så viktigt att ha kontroll och är det alltid negativt?

Nej jag tror inte det alltid är negativt. Ta en krissituation där bilen har fått sladd, om du då inte vill ta tillbaka kontrollen så åker du förmodligen av vägen. Jag känner att detta kan översättas till andra delar av livet också, man vill helt enkelt ha tillbaka kontrollen på livet för att öka chansen att överleva.

I grund och botten skulle jag säga att kontrollbehov har att göra med rädslan för att bli sårad på ett eller annat sätt. Fysiskt eller psykiskt. Man vill hålla smärtan borta och man tror.... långt upp i livet, att det faktiskt är möjligt att göra det genom kontroll.

Livet är en resa! Och i denna fas av min resa så har jag insett att jag inte kan ha kontroll, inte den jag iaf trodde jag kunde ha. Jag kan ha viss kontroll på det som är runt mig just i denna stund, men inte mycket mer än så.

Så jag kommer tillbaka gång på gång till det som står på en lapp på min vägg:
JAG  MÅSTE LITA PÅ LIVET!

Det måste du också.....för det finns inget annat val när allt kommer omkring!
Livet är en enda stor risk, men det kan också vara helt underbart! Valet är ditt!

Det är inte upp till oss själva att avgöra!

Besökte nyligen en kvinna, en ny vän i hennes hem. Det var som att kliva in i en liten drömvärld! Så romanstiskt, så ljuvligt med rosor, sköna färger, rysch och pysch. Som ett litet dockhem, en idyll!

Vi satt och samspråkade, skrattade men pratade också livets allvar. Mitt i detta säger hon, som i förbifarten, att hon försökt ta sitt liv många gånger.
Jag frågar mig inte varför, för jag vet att hennes psyke inte är/varit så stabilt, men det ger mig ändå tusentals tankar.

Man går ju till sig själv och jag tänker efter... hur har jag klarat allt som jag själv varit med om? Hur behåller man viljan att kämpa vidare trots svårigheter?
Jag har varit igenom sjukdommar, sorger, svek och trauman av olika slag. Jag har vid vissa tillfällen önskat att mitt liv skulle ta slut eller iaf förkortas då allt varit nattsvart. Vad är det då som ändå fått mig att orka och vilja fortsätta? 

När jag tänker igenom min historia så hittar jag svaret. Jag sa det till en läkare som frågade mig om jag hade självmordstankar och jag svarade då så här:
- Nej, av den enkla anledningen att jag inte tror att det är våran sak att bestämma när vår tid är ute. Jag har en tro som säger mig att vi har kommit hit för en eller flera uppgifter, vi har fått livet för att det ska levas. Om vi ändrar på detta så kommer vi bara hit igen och igen tills allt som ska klaras av är avklarat. Det är inte vår sak att avgöra när vårt liv ska avslutas, så enkelt är det! (Trots att det inte är enkelt alls!)

Men jag är så tacksam för denna min övertygelse för i och med den så har jag fått så mycket i mitt liv. Jag har gått ur svårigheter med nya insikter, mer ödmjukhet, ett annat sorts lugn och en annan sorts styrka.

NU börjar resten av mitt liv!

Rätt att släcka ett hopp?

Min mor var just opererad. Läkarna sa till mig att hon hade 2 eller max 3 dygn kvar att leva.
Mamma ville inte veta något men hon förstod. Så tar hon min arm vi ett tillfälle och tittar mig rakt i ögonen och säger:
- Anett, jag är inte redo än! Jag är inte redo!!!
- Ok, svarar jag, då kämpar vi mamma!

Efter ett par timmar så kommer en läkare och vill prata med mig, utanför rummet, i korridoren. hon förklarar att eftersom mamma är så dålig så kommer de inte hjälpa henne med vare sig antibiotika eller upplivningsförsök.... för till vilket liv skulle de rädda henne till? Hon hoppades att jag skulle förstå detta beslut och skriva på ett papper att det är ok, de hade ju dessutom redan avslutat antibiotikan så.....

Jag tittat på henne och känner att jag blänger på henne som om hon pratat grekiska och svarar henne:
- Ni gör precis allt ni kan för att hålla henne vid liv för hon är INTE REDO ÄN! Ni sätter in en påse antibiotika av värsta sorten precis i detta nu! Förstår du??? NU!

Min mamma levde i exakt 21 dagar till! DÅ var hon redo och vi hade fått prata en massa och gå igenom en massa. Hon hade fått prata med alla hon ville prata med, hon fick hälsa alla hon ville hälsa osv osv.

Ja så har jag andra exempel på där läkare sagt att prognosen är den värsta tänkbara och att hoppet i princip är ute, men där människan idag lever ett högst normalt liv. Tom blivit helt friskskriven!

När jag var 24 sa läkaren att jag aldrig mer skulle kunna arbeta. Jag arbetade i nästan 20 år till. Då fick jag min MS-diagnos och man sa att jag inte skulle kunna gå mer. Idag kan jag iaf periodvis gå utan rullatorn.

Jag känner en ung man 25 år gammal som för fem år sedan blev dömd till att inte leva längre än max ett och ett halvt år. Han lever idag och säger att han fortfarande inte tänker ge upp!

Kände en annan man. Han skulle ha dött inom ett halvår. Han ville inte och levde ett bra liv efter ett år. Då ringer han mig helt desperat: - Anett, de ger upp på mig! De säger att det inte finns något mer att göra.
Resultatet blev att han bokstavligen la sig ner och dog tre veckor senare.

Jag bara undrar, med vilken rätt har någon, en läkare i dessa fall,  att döma ut en människas chanser för överlevnad ? Med vilken rätt har någon överhuvudtaget att släcka en annan människas livsgnista, tro och hopp??

I vissa fall måste en läkare ed berätta hur prognosen ser ut. MEN det gäller att göra det utan att släcka ett hopp, utan att faktiskt bokstavligen ta livet av en människa.



Bara tillsammans kan vi göra världen till en bättre plats att leva i!

Oljemålningar

Joy                                           27x35           700:-
Divided Happines                     24x33            800:-
River of blue, river of red          50x70          2,300:-

Köp av samtliga tre ger 500:- i rabatt
Ev frakt tillkommer.