Det är inte upp till oss själva att avgöra!

Besökte nyligen en kvinna, en ny vän i hennes hem. Det var som att kliva in i en liten drömvärld! Så romanstiskt, så ljuvligt med rosor, sköna färger, rysch och pysch. Som ett litet dockhem, en idyll!

Vi satt och samspråkade, skrattade men pratade också livets allvar. Mitt i detta säger hon, som i förbifarten, att hon försökt ta sitt liv många gånger.
Jag frågar mig inte varför, för jag vet att hennes psyke inte är/varit så stabilt, men det ger mig ändå tusentals tankar.

Man går ju till sig själv och jag tänker efter... hur har jag klarat allt som jag själv varit med om? Hur behåller man viljan att kämpa vidare trots svårigheter?
Jag har varit igenom sjukdommar, sorger, svek och trauman av olika slag. Jag har vid vissa tillfällen önskat att mitt liv skulle ta slut eller iaf förkortas då allt varit nattsvart. Vad är det då som ändå fått mig att orka och vilja fortsätta? 

När jag tänker igenom min historia så hittar jag svaret. Jag sa det till en läkare som frågade mig om jag hade självmordstankar och jag svarade då så här:
- Nej, av den enkla anledningen att jag inte tror att det är våran sak att bestämma när vår tid är ute. Jag har en tro som säger mig att vi har kommit hit för en eller flera uppgifter, vi har fått livet för att det ska levas. Om vi ändrar på detta så kommer vi bara hit igen och igen tills allt som ska klaras av är avklarat. Det är inte vår sak att avgöra när vårt liv ska avslutas, så enkelt är det! (Trots att det inte är enkelt alls!)

Men jag är så tacksam för denna min övertygelse för i och med den så har jag fått så mycket i mitt liv. Jag har gått ur svårigheter med nya insikter, mer ödmjukhet, ett annat sorts lugn och en annan sorts styrka.

NU börjar resten av mitt liv!