Now at it´s new owner in the

United States of America

olja på pannå

Tack vare Facebook!

Det finns många som fnyser åt faktumet Facebook. Jag har hört många som i en nedlåtande ton säger ordet Facebook. Det finns de som i riktigt starka ordalag säger att de aldrig kommer sätta sin fot där, att det bara är skräp och elände.

Just därför måste jag få berätta!

År 2004 kraschade min värld. Jag klarade inte av att ta in intryck, min hjärna orkade helt enkelt inte med ljud och ljus. Livet blev en pina. Tv var inte att tänka på. Jag flyttade ut till landstället för att få ro från bilar, bussar, tåg och flyg. Två år senare kunde man konstatera MS (Multipel Scleros) inflammationer i både hjärna och ryggmärg.

Jag blev isolerad!
Naturligtvis försvann många vänner eftersom jag inte orkade träffa dem. Mitt värde på arbetsmarknaden försvann. Jag visste knappt vem jag var längre.

Så för några år sedan så tjatade mina brorsdöttrar på att jag skulle gå med i Facebook.
Jag!!??? Gulligt tänkte jag, men inte jag. Varför skulle jag göra det?
Hur som helst så blev det så men lite hjälp av sonen då som vanligt.

Jag började så sakta hitta intressanta grupper där man kunde prata om ditt och datt. Jag fick nya vänner och jag kunde öva upp min motorik med hjälp av spel. Till och med min då 80-åriga mor tyckte att detta var något bra för mig.

Nu blomstrar mitt liv på ett sätt som det inte gjort på många år.
Jag har fått nya vänner som saknar mig om jag är borta från FB mer än ett dygn. Vem av mina andra vänner skulle gjort det? Jag har vänner nu som uppskattar mig för den jag utvecklats till att bli.

Jag har träffat människor som bokstavligen förändrat mitt liv.
En som uppmuntrade mitt målande så jag kom igång igen efter många år. Och nu har jag flera bokade utställningar på gång. Senast idag bokade jag en i juni nästa år!


En annan gav mig tips om en ny behandling mot MS. Jag har nu gått på den i flera månader och orkar resan mer dvs sover mindre så jag får längre dagar och får mer tid att uppleva livet.

Jag har hittat mitt "kall" här i livet - att hjälpa människor att bl.a känna förnöjsamhet istället för att bara jaga den stora lyckan och därmed missa alla de fina små lyckorna som finns runt omkring oss hela tiden. Sådant som man många gånger bara tar för givet. Jag hjälper människor att må bättre.

Jag har nu också träffat många av mina Fb-vänner i verkligheten. Jag har fått ett umgänge, jag har fått intressen. Jag har fått uppgifter i livet igen. Uppgifter som jag klarar av och vänner som tar mig för den jag är numera, med vissa handikapp osv.

Så mycket som jag fått tackvare Facebook! Så mycket som jag aldrig hade kunnat få på annat sätt med tanke på de omständigheter jag lever i, med en kropp som inte alltid vill, en ork som ovarnat tryter osv.

TACK Facebook!

Tillsammans kan vi göra världen till en bättre plats att leva i!

Hedra din fader och din moder.
Älska din nästa så som dig själv.

Matteus 19:19

Att älska sin nästa så som sig själv behöver ju inte betyda något positivt, inte i min hjärna i alla fall. Det finns alldeles för många som inte älskar sig själva, inte är snälla mot sig själva och då blir det ju ingen kärlek till sin nästa heller. Man måste nämnligen älska sig själv om man ska kunna älska någon annan, för kärleken man ger måste komma inifrån, inte från den man ska ge kärleken till.

Att hedra sin fader och sin moder låter ju rätt bra. Det betyder ju i korta drag att man inte ska göra något som de kan skämmas för. Man ska vara en god människa kort och gott. Och det måste ju vara bra på det hela taget.

Men nu kommer vi till något känsligt.... måste man älska sina föräldrar??

Jag vill med bestämdhet säga att man inte måste älska någon alls. Kärlek kan inte tvingas fram, kärlek är något som finns där eller inte finns där. Man måste inte älska någon av sina närmaste, även om livet blir betydligt lättare om man gör det.

Däremot så känner jag att man måste göra sig besväret att försöka förstå varför ex ens föräldrar inte gav, kunde ge det som man själv så hett efterstraktade eller inte var det som man trodde att de var.

Det finns föräldrar som aldrig borde blivit föräldrar. De hade inte förutsättningarna, de kanske var skadade/sjuka. Det är inte en ursäkt, men det kan vara en förklaring som gör att man kan se det hela i ett annat ljus så att man kan gå vidare i sitt liv, forma en annan framtid.

Sedan finns det föräldrar som trots att de inte gjorde allting rätt (vem gör det?) ändå försökte och gjorde allt som de kunde utifrån de förutsättningar som fanns. Många av dessa föräldrar har fått ta mycket kritik från (omogna) barn.

Finns det barn som tycker att föräldrarna är det bästa som finns? Ja det tror jag. Har dessa föräldrar gjort allt rätt? Eller har man haft en stark kärlek som varit förlåtande för saker som kanske inte varit så bra?

Jag kan idag, efter att båda mina föräldrar gått bort, säga att jag hade väldigt bra föräldrar. De gav mig så mycket som jag haft nytta och glädje av i mitt liv. Jag älskar dem trots att de inte var bra på allt, trots att de ibland gjorde stora misstag, även i sin uppfostran av mig. Jag älskar dem därför att jag idag förstår att de gjorde allt med bästa intentioner, de gjorde allt utifrån de förutsättningar som fanns, utifrån deras egen personliga historia.

Jag väljer att plocka ut det finaste att minnas. Jag väljer att plocka ut godbitarna, det som hjälpt mig i mitt liv, det jag haft glädje av. Jag älskar dem därför att jag känner att jag vill det, att jag kan det, därför att de förtjänar det.

Men jag måste inte! Och det måste ingen annan heller!

 

 

 

Riktigt stora människor är de

som får andra människor att känna sig stora

 

Vill man verkligen alltid veta allting?

Tänker på ordspråket att det är bättre med en svår sanning än en söt lögn. Men vill man verkligen veta alla sanningar? Finns det någon vits med att få veta alla mörka sanningar? Mår man bättre, blir man gladare? Blir man alltid starkare?

Jag tycker det finns en klar skiljelinje mellan att få veta saker/sanningar om "dåtiden" och att bli informerad om och inte förd bakom ljuset när det gäller "nutiden".

Det är trots allt så att det som varit har varit. Vi kan inte leva om livet.  Vi kan inte göra om saker. Vi får inte den chansen att ställa till rätta, att förändra historien.

Dessutom tycker jag att man ofta kan se tillbaka på saker och plötsligt "veta" hur det egentligen var. Man kanske trodde eller misstänkte... men höll det ifrån sig. Men när det gått ett tag så bara "vet" man.

Visst kan man "veta" saker om nutiden också. Man bara känner när människor inte är ärliga. Man "vet" när man blir baktalad osv. Men ibland kanske man inte kan eller vill göra något åt den situationen. Man väljer att inte se. För någonstans inom en bor hoppet. Hoppet om ärlighet! Kanske hoppet om en förändring.

När jag ser tillbaka på mitt liv så kan jag känna att det som är svårast att bära är tanken på när man levde enligt en tro, en förhoppning och där den berörda parten LÄT en TRO att situationen var enligt den förhoppningen.

Varför gör det så ont att  minnas sådana situationer?  Jo för att man inte tilläts att ta ställning till den faktiska situationen. Kanske hade man gjort andra val i livet? Förändrat sin situation eller på något sätt medvetet valt att ändå leva kvar/spela med i den rådande situationen. I vilket falls om helst så hade man haft möjlighet till att själv göra sina val.

Det är nog det viktigaste när det gäller strävan efter ärlighet - att inte ta ifrån en annan människa rätten att välja väg, välja liv, ta sina egna beslut utifrån det som faktiskt ÄR!
Den rätten är vi alla skyldiga varandra!