måndag 30 december 2013


Plats för nytt
Ut med 2013 och in med 2014


Läste min nyårshälsning från förra året och inser att jag så gott som skulle kunna kopierat in den även i år.
Massor av nya insikter! Både sorger och bekymmer men också massor av glädje, skratt, kärlek och värme.

Vad som dock är klarare nu än för ett år sedan är det faktumet att man måste lämna gammalt för att ge plats åt nytt.

Jag gjorde mig av med ett uppdrag som tog mer än det gav och jag är glad att jag hade modet att prioritera mig själv framför "plikt och ev dömande från omgivning". Jag gjorde ett försök och när jag insåg att jag inte skulle nå de mål jag för mig själv hade satt upp så lämnade jag platsen till någon ny.

Dessutom har jag också lämnat mitt älskade sjöliv! Detta är stort för mig. Men jag insåg att det jag älskade med sjön egentligen härrör till en gammal känsla av frid. Denna frid har till största delen med min far att göra, då sjön var enda platsen på denna jorden då vi faktiskt fungerade tillsammans.
Sjölivet senaste åren har också handlat om en slags panik. Paniken över att det pga min MS en dag ska vara omöjligt så det gäller att passa på så länge jag kan. Så sjön gav mig friden av vetskapen att det fortfarande trots allt fungerade.
Jag behöver inte sjön för den skull längre och jag har mina underbara minnen från min barndom och ungdom kvar i mitt hjärta. Allt har sin tid och nu är en annan tid. Så jag lämnar sjölivet för att ge plats för annat.

Faktum är att man också ibland måste lämna människor för att ge utrymme för nya. Det kan vara smärtsamt, men också nödvändigt. När relationer tär och tar mer än de ger, då är det dags att gå vidare. Jag har lämnat flera sk vänskaper detta året och därmed gett plats för nya underbara vänner.
Detta gäller faktiskt även inom släkten. Man måste inte umgås bara för att det är släkt. Man måste inte ta "skit" och stå som allmän syndabock utan rätt att försvara sig bara för att man råkar vara släkt.
Så var noga med vilka människor du omger dig med, vare sig det är släkt eller bekantskaper.

Det finns fortfarande mer att lämna och mer nytt att ta emot. Men jag litar på att livet talar om för mig när det är dags för vad. Allt har sin "devine timing"!

Så nu går jag in i ett nytt år med öppet sinne, med så mycket tålamod jag kan uppbringa och med mitt mantra - Lita på livet!


Önskar er härmed ett riktigt

GOTT NYTT ÅR 2014!




lördag 23 november 2013






Trust!
Lita på livet!
Allt har en mening!
Allt är som det ska vara, det har varit som det ska vara och blir som det ska bli.
Trust!

Let go!
Släpp det gamla. Det har varit. Ta lärdom men släpp det tunga. Allt som hänt hade en mening. Förr eller senare förstår du det.

Enjoy!
Livet här på jorden är kort. Lev - UPPLEV! Njut!
Glädje är ett val.


Anett

torsdag 7 november 2013



Över, under eller bredvid?


Vi möts alla av diverse problem, olika många, olika slag och av olika "tyngd", men vi alla drabbas nån gång!

Vad jag märkt är att de ofta hopar sig när de väl kommer. Det är inte bara ett problem man möter utan plötsligt står man där som en jonglör och har tre fyra problembollar i luften samtidigt.

En fruktansvärt irriterande upplevelse är när man får problem bara för att motsatta könet inte tycker att ens åsikter är av värde... just pga problemets art i förhållande till ens kön.
Hur ska jag som kvinna bli trodd ang tekniska problem?
Jag har upplevt detta scenarie genom hela mitt liv! Trots att jag alltid varit mer intresserad av teknik och konstruktioner än av sömnad, bakning och annat som enligt tradition ska vara "min grej".

Det som känns så jobbigt är att jag skulle fått dessa problem lösta för länge sedan om jag varit det motsatta könet, för då hade mina ord haft en betydelse. Ändå så har jag haft rätt gång efter gång efter gång.... Det viktiga för mig är inte att ha rätt, men att FÅ rätt dvs få hjälp!

Jag är så trött, ja faktiskt är jag det. Jag har min MS, jag har andra bekymmer, så varför måste jag hålla på med detta trams. Ge mig en telenätsmätning här i min bostad så jag får hjälp så att jag får telefoni som fungerar. Ge mig en ny frys... hål försvinner inte av sig självt! Lyssna på min bil.... på ett uppriktigt sätt. Något är fel och jag vill inte att den pajar mitt på vägen... eller ännu värre att jag far av vägen!
Ge mig den respekten, trots att jag är fel kön i fel område!

Ibland hjälper det inte att vi försöker att ta oss över, under eller bredvid ett problem... det står där och glor på en hur man än gör!

Men det bästa av allt - om ett år och jag läser detta så tänker jag att "oj så kände jag DÅ! Nu är det ett minne blott" ... om jag ens kommer ihåg det då? Skönt med dåligt minne ibland.


Kom ihåg att tillsammans så kan vi göra världen till en bättre plats att leva i! Med hänsyn och respekt!




lördag 28 september 2013



Nya tavlor på 
Caravanhallen i Södertälje




Livet inom mig!


Jag läser om att människor ber om beskydd från gud, andevärlden osv osv.
Jag har nog också varit där en gång och bett om beskydd. Men idag är livet annorlunda, väldigt mycket annorlunda. Idag tror jag att allt är menat, att vi får allt till oss som vi ska få, att allt är som det ska och allt blir som det ska bli. Så vad ska man beskyddas från? Problem och även trauman är en del av vår utveckling. Som jag skrivit här förut så har allt jag varit med om gjort mig till den jag är idag och till att jag är där jag är idag... och jag vill inte vara någon annan eller någon annanstans än just så som det är just nu.

Så vad är det man ska beskyddas ifrån - själva livet? Nej, jag väljer att lita på livet! Det ger mig ett lugn som jag aldrig haft förut, det ger mig en tillförsikt och en framtidstro som ger mig harmoni. Livet är precis som det ska vara. Det är livet inom mig!



tisdag 23 juli 2013


Fendra upp dig själv!



Jag hamnade plötsligt i ett ekorrhjul igen. Tänk så lätt det är. Man tar på sig en sak och en till och en till... så var man plötsligt där med ett par saker för mycket. Fällan är väl när man tycker att allt är så roligt att man inte upplever mängden för allt solglitter som bländar synen.

Det tog inte så lång tid för mig denna gången, bara några månader, innan jag fick bevis för vad jag klarar, eller snarare inte klarar.
Jag fick ett nytt MS-skov och så mycket tydligare signal än så kan jag inte få. Dock är jag oerhört tacksam att det bara satte sig i ansiktet och inte i rörelseapparaten denna gången. (Man måste se det positiva!)

Hur som helst, så funderar jag så klart på vad som hände egentligen.
Jo jag mådde lite bättre och tog alltså på mig uppgifter. Visserligen sådant som jag tyckte var roligt men som kom att bli en psykisk belastning av en anledning som jag inte ens kunnat fantisera mig till.
En enda människa var upphovet till att så många andra mådde dåligt.

Jag som alltid tänkt att man inte mår sämre än vad man själv tillåter sig. Men ändå någonstans så är det ju så, iaf för mig, att när andra mår dåligt så mår jag själv dåligt. När jag då dessutom inte kan lösa problemet, trots flera olika försök då blev jag utmattad helt enkelt. Som ett brev på posten kom då skovet.

Hur gör man då för att skydda sig?
Svår fråga! Det är en balansgång detta att göra saker för att känna att man lever/upplever livet, men ändå dra en gräns för att få tid för eftertanke och återhämtning.
Tänk om man kunde sätta lite fendrar runt om sig så man alltid var skyddad mot överbelastning!

Nu har jag iaf dragit i handbromsen och plockat bort alla måsten igen. Nu tar jag in på en ny väg. En väg där jag dag för dag avgör vad jag ska göra och ev åta mig, men där jag inte är tidsstyrd eller blir ansvarig för andra människors mående. Den tiden är förbi nu. I´ve been there, I´ve done that!

Jag lärde min läxa och går starkare framåt!





fredag 5 juli 2013

Utställning


Mina tavlor 
tillsammans med konstsmide, 
keramik och konfektion!
Något för alla!

Kvarngården, Bergshamra
6-12/7 2013

Välkomna!


söndag 26 maj 2013


Jag önskar jag hade....


Jag önskar jag hade fungerat på ett annat sätt den senaste tiden med dig min älskade mamma.
Idag vet du, men jag vill ändå berätta detta för att andra ska få chansen att kanske inte göra riktigt så som jag gjorde.

Jag var med dig nästan varje minut den sista månaden. Jag tom sov på en madrass på golvet sista veckan, gick knappt ut och åt. Jag var där, jag ville suga ur varenda eviga minut av vår tid. Jag visste, precis som du  att slutet kom närmare och närmare.

Den sista torsdagen du levde så tyckte vi (personalen och jag) att det skulle vara bra för dig att komma upp en stund. Tvätta dig lite, byta kläder och åka ut i allrummet en stund. Dina ben bar dig knappt! Vi hjälpte dig från sängen till rullstolen.
Men jag sa inget, jag visade inget.

Så körde jag in dig i badrummet och du tittade på dig själv i spegeln. Jag såg vad du tänkte, men jag sa inget, jag visare inget!

Jag tvättade dig lite klämmcheckt så där på ryggen. Jag vågade inte stryka dig stilla och långsamt. Ja det är sant jag vågade inte för jag ville inte visa dig vad jag visste.... att detta var sista gången jag skulle få göra detta för dig.
Jag var så fruktansvärt rädd att du skulle förstå att jag hade förstått och att det skulle göra att du gav upp.

Så jag kvittrade vidare om hur fin du var, hur skönt det var nu när du var nytvättad och fick rena kläder. Sedan körde jag ut dig till allrummet och vi satt en stund vid akvariet.
Jag tittade på dig och tänkte:
- Du är så vacker min älskade mamma!
Men jag sa inget, jag visade inget!

Tre dygn senare, nästan exakt, så drog du dina sista andetag... trots att jag aldrig lät dig tro att jag förstod.
Jag kunde inte lura döden! Och så här efteråt så tror jag inte att jag kunde lura dig heller, min älskade mor.

Vet inte om jag gjorde rätt. Jag ville ge dig trygghet genom att verka oberörd. Jag ville visa att jag trodde på att du kunde uppnå det du själv önskade - en jul till. Men det blev inte så, hur mycket vi än försökte.
Hur mycket jag än lät bli att säga något, hur jag än lät bli att visa något. Men vi visste!


tisdag 21 maj 2013


Ofödda barns rätt?!



Min mor var 37 och min far var 47 när jag kom till världen.

Jag var 25 då min far hastigt dog. Vi hade inte hunnit få en vuxenrelation utan kämpade fortfarande med vår relation. Innan han dog hade jag brutit kontakten under en period. Jag var arg, arg som en 20-åring kan vara.

För ett litet tag sedan hittade jag ett brev där han skrev att jag aldrig skulle klandra mig för mitt beslut att inte träffa honom. Han förstod att det var en period, han hade också varit ung och hetlevrad.
Jag satt med brevet i handen och grät så jag hulkade. Vi fick aldrig chansen att hitta tillbaka till varandra. För innan dess stod det plötsligt två civilklädda poliser utanför dörren och frågade om min far hette Arne.
- NEJ! Skrek jag och låste in mig på toan... för jag förstod. Jag förstod att jag aldrig fick chansen igen!

Sedan levde min mor tills jag var 46. Vi fick många fina år, men jag kände mig alldeles för ung för att mista henne då. Vi hade ju så mycket kvar. Nu när jag inte hade småbarn längre, nu när jag hade tiden, det var då hon skulle haft orken att uppleva saker med mig. Det var då vi skulle gjort en massa saker som jag kunde samlat i min minnesburk att ta fram när hon var borta.

Jag hade mist mina två föräldrar då jag var lika gammal som de flesta är när de mister sina mor- och farföräldrar. Jag fick aldrig uppleva mina farföräldrar för de var redan borta när jag anlände.

Jag kan bli så fruktansvärt upprörd när "äldre" människor skaffar barn, oavsett om det är planerat eller misstag. I min värld, som mist mina för tidigt, så är det endast en egotripp - ja jag vet jag är hård nu! Men så ser jag det. Det har ingenting med möjligheten till föräldrars kärlek att göra, för kärleken kan inte - hur stor den än är - ta bort det faktum att äldre föräldrarna kommer dö långt tidigare än de borde. Det är inte för barnets skull, utan det är för de vuxna människornas skull som de sätter detta stackars barn till världen - i full medvetenhet om att det kommer mista sina föräldrar för tidigt.

Överhuvudtaget är det en egotripp att skaffa barn, för barnet har ju inte tillfrågats! Visst det handlar om fortlevnad, men låt då de unga sköta den biten.

Att skaffa barn när man själv borde ha barnbarn är helt enkelt oförlåtligt, det är endast en egotripp! Ingenting som har något med barnet att göra - ingenting!



söndag 12 maj 2013


Dessa målningar och några till hänger 
i ett säljkontor på Caravanhallen i Södertälje. 
För den som är intresserad 
och har vägarna förbi där 
så fråga efter Patrik Gustafssons säljkontor.




Vill du också ha målningar på ditt arbete 
och samtidigt ha chansen att få lite försäljningsprovision 
så skicka ett mail till mig så får du mer information. 

Se under etiketten "Kontakt" här till höger


fredag 10 maj 2013


Vernissage lördag 1 juni
kl 12-16

Välkomna!


Utställning Gästgalleriet Laxön, 
Älvkarleby
hos konstnären Johan Thunberg

Hela Juni 2013

lördag 13 april 2013


Fotspår från förr


Min mor sa många gånger de sista åren att hon hade gjort så många människor illa.
Jag förklarade för henne gång på gång att hon säker hade gjort så gott hon kunnat i den situation hon då befann sig i och utifrån de erfarenheter hon bar på. Jag visste att hon alltid varit godhjärtat och jag sa att hon ju aldrig menat att göra någon illa.

- Nej, brukade hon säga, jag vara ung och dum och sedan var jag gammal och dum.

Jag kunde inte förstå vad hon pratade om. Hon var ingen elak människa så varför skulle hon förebrå sig.

Nu sitter jag här ikväll och tänker samma tanke - Så många som jag gjort så illa, utan att att jag förstod det, utan att det var min mening.
Jag var väl ung och dum!

Jag sitter här med en massa brev från min förr. Både sådana jag aldrig sänt och sådana jag själv fått. De river upp sår som jag inte ens insåg att jag hade. De river upp känslor, tankar på beslut jag tagit i mitt liv och jag inser att man faktiskt kan göra människor illa utan att göra det medvetet.

Men hur går sånt till? Det enda jag kan komma på är bristen på kommunikation. Man tror att den andre vet vad man tänker, känner och vill. Sedan visar det sig att någon eller kanske båda inte visste något alls och en eller båda känner sig sviken, lurad, sårad.

Jag kanske inte läser människor så mycket bättre idag, men jag är iaf mycket rakare i min kommunikation. Så kanske kanske jag inte behöver säga de sista åren av mitt liv att jag även var gammal och dum. Men vem vet?

Det vi gör i våra liv blir som fotspår från förr!

torsdag 4 april 2013

fredag 29 mars 2013


Vad minns vi?



Inbrottstjuvarna bröt upp mitt lilla skrin med anteckningar från ungdomsåren. Jag samlar ihop dem, ett för ett. Läser dem ett för ett, och börjar minnas saker som jag vet är sanna, men som inte funnits i min verklighet de senaste 20-30 åren.

Jag vet ju att man kan förtränga svåra minnen. Men att man väljer att förtränga även det som var väldigt bra, det trodde jag inte att jag själv gjorde.

Vi har pratat mycket, i en grupp på Facebook, om vad en människa egentligen minns. Vad som är möjligt att minnas och vad som är sant av det man minns.

Detta som nu hänt är en bekräftelse på detta att vi tror vi minns saker, men det är egentligen bara fragment och i vissa fall rena fantasierna.

Jag har läst och läst och inser att vissa saker från min ungdom var värre än jag numera har en känsla av. Medan andra var mycket bättre än jag numera har en känsla av.

Kanske något att tänka på, att det man tror man minns inte alltid är så som man tror och kanske inte alltid vara så tvärsäker på saker och ting som hänt. För det är alldeles möjligt att det egentligen bara är fragment av sanningen och resten är en egengjord fantasi.


Med förståelse för livets vinklingar kan världen bli en bättre plats att leva i!

måndag 25 mars 2013

onsdag 20 mars 2013


Vårdagjämning - pånyttfödelse!


Läste idag att vissa kulturer firar sitt nyår idag på vårdagjämningen. Man firar pånyttfödelsen!

Jag har gått och funderat på det under dagen och tänker att så borde det ju verkligen vara, att man firar denna dag för att ljuset från denna dag kommer att vara större än mörkret.

Värmen kommer sakta åter. Naturen öppnar sig försiktigt för ljuset och människor börjar vara ute mer. Fåglarna börjar sjunga igen och den värld man lever i börjar få liv.

Ja det är sannerligen en pånyttfödelse varje vår! Det liv som hållit andan för den kalla vinter kan plötsligt börja andas igen.

Låt oss fira livet!





fredag 15 mars 2013





Släpp dina rädslor som förlamar!
Så stod det på en affisch som jag gjorde för 15 år sedan. Men visst är det en viss utmaning att aldrig vara rädd, aldrig oroa sig utan alltid vara säker.
Men är säker motsatsen till rädsla? Inte nödvändigtvis. Skulle säga att lugn kan sägas vara motsatsen till rädsla. Visst kan man bli lugn av säkerhet, men blir man säker av lugn? Förmodligen!

Hur som helst så tjänar man sällan på att känna rädsla. Istället så blockerar man sig.
Rädsla är ju inbyggt i oss människor som en sorts överlevnads "grej", är man för säker så kanske man gör dumma saker som äventyrar ens liv.Så visst mått av rädsla.... eller försiktighet, är nog nyttigt.

Det som däremot inte är nyttigt är att skrämma upp sig själv och/eller andra för saker som man ändå inte kan styra över. Det dränerar bara effektivt människans energisystem.

Rädsla drar dessutom till sig rädsla, rädsla blockerar och man fastnar lätt i ett ekorrhjul.
Jag fick detta budskap - att rädsla alltid förlorar!
Och visst är det så, man förlorar mer än man vinner.

Så släpp rädslor som förlamar och lev istället, ta det liv du har, se det, lev det, utforska det!
Det är därför du fick det!


tisdag 26 februari 2013


Utställning tom mars 2013
Folktandvården i Vallentuna



VÄLKOMNA!

måndag 25 februari 2013


Hinder eller möjligheter?



Jag har på senare tid haft anledning att se tillbaka på vad jag gjort i mitt liv, ur arbetsinsatsvinkel.
Det är nästan förvånansvärt hur mycket jag gjort när jag väl tänker på det. Nästan lite lustigt att jag inte sett det tidigare.

Inser att jag hållit på med organisation sedan jag var 14 år gammal och att det liksom sitter i ryggmärgen trots att det nu var några år sedan som jag höll på med det som ett "uppdrag".

Så påminns jag också om vad organisation handlar om - att få saker är så bra att de inte kan bli bättre!
Det handlar inte om att man gjort fel, absolut inte. Det handlar om att det som var rätt för 10 år sedan kanske inte fungerar optimalt idag beroende på att omständigheter förändras, människor förändras och utvecklingen i samhället ställer andra krav och ser annorlunda ut.

Vill man som organisation, företag eller förening leva kvar så måste man anpassa sig efter verkligheten. Så enkelt... eller svårt är det.

När jag arbetade inom landstinget och hade ansvar för 36 personer så var en av mina utmaningar att hjälpa dessa genom organisationsförändringar. Jag var inte ens med om att ta sådana beslut, men min uppgift var att verkställa en del av besluten och ändå få personalen att må bra.

Det som är svårt med förändringar är just detta att man vet vad man har men inte vad man får. Det skapar en rädsla och ett motstånd.
Undrar någon varför en misshandlad kvinna stannar hos den som misshandlar? Just det, av samma skäl, hon vet vad hon har men inte vad hon får.

Så man kan säga att det ovissa alltid är mer skrämmande än en dålig verklighet. Det är bara så vi fungerar, vi människor.

Själv har jag varit igenom så många förändringar att jag liksom släppt taget. Jag inser att det är så livet är. Följer man inte med så stannar livet upp.

Man kan välja att se hinder i vägen, eller så kan man välja att se möjligheterna. Kan man komma så långt att man gör denna tankevurpa att se möjligheter istället så vinner man mycket. Då öppnar sig nya möjligheter hela tiden och livet får chans att blomstra.

Det är inte farligt med förändringar, men det är viktigt att man ger sig själv chansen att vara deltaktig i dem.
Så se möjligheterna - inte hindren, så blir livet så mycket roligare.


Tillsammans gör vi världen till en bättre plats att leva i!

torsdag 14 februari 2013






Gick ute och funderade på var rädslans ursprung finns och konstaterade... igen, att det handlar om rädslan att mista. Att mista kan betyda skillnad på att överleva eller inte.

Vi är rädda för att mista våra nära och kära, vi är rädda att mista vår hälsa, vårt hem, vår inkomst osv. För mister vi nära och kära så kanske vi blir ensamma, ensamma kanske vi blir sjuka, sjuka så kanske vi inte får någon inkomst och då kanske vi förlorar vårt hem och.... Ja ni förstår!

Så fick jag tanken på om vi inte hade någon kropp utan bara var en själ, hur skulle det se ut då? Skulle vi fortfarande ha rädslor att tampas med och i så fall för vad?

Om vi inte hade en kropp så skulle vi inte behöva ett hem och då behöver vi inte pengar för att kunna hålla ett hem och dessutom ha mat på bordet.
Vi skulle inte ha några ägodelar och vi skulle inte ha en kropp som kunde bli sjuk. Vi skulle inte ens behöva vara rädda för att vara ensamma för allt vi hade, hade vi inom oss, så vi skulle alltså inte kunna vara ensamma för vi hade oss själva.

Så om det är så att faktumet att "äga" är problemet, hur kommer det sig då att vi måste äga? När startade detta problem "roten till det onda"?

Om vi tittar på stenåldersmänniskan så hade redan de människorna ägodelar. De hade verktyg för att jaga, dvs för att skaffa mat, vilket i förlängningen betydde att de kunde överleva. De hade verktyg för att göra upp eld för att värma sig och skydda sig, dvs överleva. Allt detta för att kroppen skulle få sitt så att den skulle överleva.

Så kontentan av detta måste ju vara att pga av att vi gavs en kropp så föddes också rädsla, rädsla för att förlora sin kropp, dvs dö.

Då är tanken på att själen aldrig kan dö som att tanka själva lugnet, sinnesfriden.
Det är ju bara kroppen som kan dö. Själen lever vidare och så länge den inte föds vidare i en människokropp så tror jag inte heller att rädsla kommer finnas. Det är kroppen och rädsla som hör ihop, inte själen och rädsla.

Så när överlevnadsrädslan faller på, tänk då på att du är odödlig - egentligen! För själen kan aldrig dö!

tisdag 12 februari 2013





Fear are invented of you humans because of the
fact that your body can and will eventually die.

But your soul can never die!
So you need not to be afraid.

On the contrary you will be free
the day that your soul leaves the human body.  

Fear not - just love!


söndag 3 februari 2013




Människan är inte skapt för alla dessa intryck som de flesta av oss matas med från morgon till kväll.
Det är nästan så att människor inte längre klarar av att höra tystnaden, dvs att vara i stillhet med sig själva. Ändå är det i tystnaden och stillheten som vi kan hitta kraften, läkningen och svaren.

Så är du en av alla dem som har radion på hela dagarna och kanske tom på nätterna - börja öva på att stänga av den en kvart då och då. Bara sätt dig, gör ingenting eller gör något i stillhet som ex att måla, sticka, titta i en tidning... om du nu måste mata dig med något.

Nästa steg är att stanna upp emellanåt och dessutom låta sluta ögonen för några minuter, bara andas in stillheten och känn nuet, stunden och känn dina andetag.

I stillheten och tystnaden finns kraften, läkningen och svaren. Om du bara vill.

fredag 1 februari 2013


Sjön dröm!

Nej inte felstavat! Tyckte det var lite kul att leka med orden i rubriken, skön dröm är i det här fallet en dröm om sjön.

I natt drömde jag om en sprillans ny stor segelbåt. Jag stod där nere i ruffen och kände doften av nytt, tittade mig omkring och kände en sådan enorm lycka. Hade drömbåten äntligen blivit verklighet?
Jaa, det hade den!

ALLT är möjligt! Mången verklighet är kommen ur en dröm, en vision en gång.

Alltid så här års får jag sådan enorm längtan efter sjön. Det slår aldrig fel. Kan åka runt i timmar för att leta vinteröppna båtförsäljningsställen. Bara känna doften, bara se!
För att inte tala om båtmässan som är i antågande. Snart snart!

Att komma in där på mässan, höra sårlet, känna doften av båt. Jo det är en speciell doft. Träffa människor som går där och tänker på sommaren, pratar om sommaren, planerar för sommaren. Då är man ju nästan där - i sommaren, på sjön.

Jag växte upp på sjön. Jag har några av mina underbaraste barndomsminnen från sjön.
Att åka vart man vill. Att uppleva naturen. Att vara den lilla människan som måste böja sig för vädrets makter. Att mysa till oljelampans sken på kvällen, känna kvällsbrisen rulla in, däcket blir fuktigt.
Att vakna av kluckande mot skrovet och titta ut på ett glittrande hav. Att se fiskmåsarna dyka för mat. Fundera på vart det ska bära hän denna dag. Njuta av livet!

Åh vill ut på sjön - nu! Ok inte nu nu, men snart nu.
Får drömma om sjön så länge, "sjöna" drömmar!


torsdag 24 januari 2013





Tålamod ska inte förväxlas med förnekelse!

Att ha tålamod är att se på situationen som den ser ut och ändå vara stilla i sitt sinne. Man känner en frid inom sig hur det än ser ut. Man litar på att livet är som det ska vara och blir som det ska bli. Man går till sin källa av frid och frihet.

Om man förväxlar tålamod med förnekelse lär man sig ingenting av situationen då man ju väljer det lättare alternativet – dvs att låtsas som att situationen inte finns och därmed så behöver man inte heller göra något åt den.

Så nu när du vet skillnaden mellan tålamod och förnekelse så kan du på allvar öva dig i denna ädla konst.

Ljus och frid!

onsdag 23 januari 2013






He said "It´s time for you to blossom. 
It´s time for all of you to show your colors.
Enjoy life!" 


Det handlar om att vi människor ska blomma ut i de fina kärleksfulla varelser som vi är skapta till att vara.
Blomma ut i ljus och färger. Njuta av färger, lev i färger, berika ditt liv med färger. Både på dig i form av kläder, men också på annat sätt i inredningen osv.

Vi har fått färgerna för att få ett levande liv. Vi har fått färger för att de vibrerar i olika frekvenser som är bra för oss på olika sätt. Vi kan påverka både känslor och kemin i kroppen genom färger.

Så - låt oss blomma ut och visa våra färger! Känna hur våren kommer till oss, i dubbel bemärkelse!



Engelska delen kanaliserat Yoga


måndag 21 januari 2013


Svaret på mitt autentiska jag!


Det blev intressanta diskussioner ang vad som är ens autentiska jag.

Men så plötsligt så fick jag svaret. Det är överhuvudtaget inte intressant var detta autentiska jag finns eller om det ens finns.

Det intressanta är vem vi vill bli. Vad vi gör för att skaffa oss insikter att ta lärdom av för vårt framtida jag.
Det intressanta är hur vi hanterar situationer, hur vi väljer att reagera och vad som blir konsekvenserna av detta.

Vi kan i varje minut välja att starta på nytt, välja nya tankebanor, välja att säga ja till livet.

Det som format oss kan vi inte ogöra. Det vi varit med om kan vi inte förändra. Men vi kan förändra förutsättningarna för det som skall komma.

Det är vad vi gör, som är det intressanta. Egentligen inte var vi varit eller vad vi säger att vi är - utan vad vi tänker och vad vi gör.

Med andra ord:
Vi får till oss det som vi ska ta lärdom av. Det spelar ingen roll vad som är "jaget" för det viktiga är att få rätt insikter så att vi kan ändra vårt beteende som en följd av lärdomar.








söndag 20 januari 2013



Mitt autentiska jag - finns det?


Jag skrev för inte så länge sedan att vi alla är resultatet av allt vi varit med om. Det står jag fortfarande för.

Men ju mer jag tänker på frågan om vem man egentligen är, ju mer obegripligt blir frågan. För hur - ja hur? - vet man vad som är min egen vilja och inte ett resultat av vad man varit med om eller blivit indoktrinerade till att vilja?

Finns det överhuvudtaget ett "jag" dvs viljor osv som inte på något ända vis är ett resultat av vad man fått till sig under sitt liv?

Jag vet att vissa människor reagerar med protest mot sin barndom och ska bevisa att de minsann gör som de själva vill, genom att göra tvärtom. Jag ser det ju bara som ett resultat av protesten. Jag ser det inte som ett "jag".

Det finns många som går i samtal för att "hitta sig själva". Men är det inte då det som den samtalspartnern förmedlar genom frågor osv som formar detta "nya" jag?
Man kan lära sig att plocka bort tankesätt som man vant sig vid sedan barnsben, men är man "fri" då man inte längre tänker så, eller är man fast i ett annat tänk som inte heller är ens eget?

Vi får till oss saker och väljer ut saker som vi tar till oss osv. Men varför? Vad är det som gör att vi väljer som vi väljer? Är det inte det som vi hittills varit med om som bestämmer hur vi ska välja?

Astrologin säger att vi är olika personligheter. Vi är födda in i ett visst stjärntecken!
Numerologin bestämmer också genom vårat födelsedatum vilka vi kommer att bli.
De föräldrar och andra människor som vi föds till bestämmer också hur vi ska formas.

Men VAD är då vårt autenstiska JAG?
Ju mer jag funderar på detta ju mer känner jag att det kanske inte finns något annat än ett samlat koncept av allt man varit med om och möjligen hur man valt att hantera det man varit med om. Men hur man hanterar det kommer ju förmodligen också som en input utifrån på något sätt.

Så vad kan egentligen kallas vårt autentiska JAG?
Har DU ett svar?



fredag 18 januari 2013





När svåra saker händer så frågar man sig ofta varför. Att mista någon känns kanske obegripligt svårt. Att få en svår diagnos kan kännas som ett straff osv.

Jag ser tillbaka på mitt liv och ser allt som i en kedja. Tar jag bort en enda av alla dessa länkar av händelser så skulle jag inte sitta här idag, på denna platsen på jorden, med det livet jag har här på jorden.

Jag kan inte ta bort en enda sorg, en enda smärta, inte en enda sjukdom, inte ett enda trauma.

Hade jag inte varit inlåst med elva dagars tortyr i Atén när jag var 16 så hade jag förmodligen inte valt min första make när jag kom hem igen och då hade jag inte fått min älskade son.

Hade jag inte gift om mig så hade jag förmodligen inte fått alla de underbara minnena av båt och campingliv och definitivt inte det hus jag sitter i just nu.

Hade jag inte mist min mor, min bästa vän, så hade jag förmodligen inte varit öppen för de livsavgörande nya vänner som jag träffat på Facebook. Hade jag inte fått MS så hade jag kanske inte målat igen, inte utvecklat mitt mediala. Hade jag inte mist så många i familj och bland vänner genom cancer så hade jag inte kunnat hjälpa andra som brottas med den sjukdomen osv.

Listan kan göras lång, men kontentan är fortfarande att hade jag missat så mycket som en enda länk i hela denna kedjan så hade jag inte haft det liv jag har, jag hade inte varit den jag är idag och gjort det jag gör idag. Jag hade inte haft den erfarenhet jag har idag och då hade jag förmodligen inte heller haft en sådan förståelse och kunnat hjälpa människor på det sätt jag gör.

Så åter igen säger jag - lita på livet!
ALLT har en mening! Du kommer se det förr eller senare.








onsdag 16 januari 2013


Stängda dörrar!
Eller dörrar på glänt?



Ju mer jag lär mig av livet, ju mer jag ser, ju mer förstår jag att ett öppet sinne är enda sättet att komma framåt. Att ha ett öppet sinne öppnar upp för livet. Det innebär också i sig att man inte kan stänga dörrar hur som helst. Det är bättre att lämna dem på glänt.

Jag hade en mycket klok chef en period som sa att man inte ska stänga dörrarna för andra människor, dvs man ska inte be dem fara och flyga... även om man skulle tänka det. Nej för en vacker dag möter man dem på ett sätt som man inte kunnat förutse och då kommer man vara glad att man hållit sig lugn och bara dragit till dörren lite.

Detta gäller ju inte bara relationer. Det kan gälla åsikter också.
Om man låser sig vid en åsikt och stänger dörrarna för allt annat, ja då blir det rätt jobbigt när man en dag vill ändra åsikt.

När man är ung då tror man att man har svaren på allt. Men ju mer man lever, ju mer förstår man att saker hela tiden förändras, så även åsikter som man trodde satt som cement.

Jag kanske kan verka "velig" när jag hör något och inte svara direkt vad jag tycker om det. Men när det kommer något nytt till mig så vill jag fundera. Jag vill bolla med mig själv å ena sidan och åt andra sidan.

För mig är inte saker svarta eller vita, det finns så mycket där mellan och jag vill inte missa det. Jag vill inte missa något alls här i livet, bara för att jag låst in mig bakom en dörr som jag själv stängt.

Jag håller allt öppet, för jag vet inte hur morgondagen kommer bli. Blir den si så kan jag välja den ena dörren, blir det så så kan jag välja en annan dörr. För jag har dörrar att välja mellan och dessutom snabbt eftersom de inte är låsta!

 Det betyder ju inte att man måste pröva alla dörrar. Men möjligheten finns och bara det är ju en befrielse i sig! Jag lever, jag har möjligheter och det gör att jag utvecklas och mår bra i den vetskapen.


Så stäng inte dörrar, vad det än är, ställ dem på glänt!



lördag 12 januari 2013


Vad är tanke?
Vad är verklighet?



I boken "Att älska livet som det är" av Byron Katie är egentligen kärnfrågan - vad är din tanke om situationen och vad är den egentliga verkligheten?
Denna frågeställning har givit mig enormt mycket! Har denna lapp på mitt kylskåp.

Hon tog upp ett exempel som är väldigt tydligt. Om du går där och väntar på att någon ska ringa och personen inte ringer då startar ofta din hjärna en lång rad tankar kring varför. Är det så att personen inte bryr sig utan det är viktigare med något annat än att ringa just dig. Är det ännu värre att personen glömt dig eller ignorerar dig? Du börjar ta saker förgivet.
I dessa tankar skapar du en egen verklighet.

Men hur ser verkligheten ut? Egentligen? Det enda du vet är att personen inte ringt dig. Det är den enda verklighet som faktiskt finns tillgänglig för dig.
Om det gör ont att personen inte ringt så är det inte annat än din tanke kring det som faktiskt gör ont.

Vi är fenomenala på att göra oss själva illa med tanken, även jag.
Men vi kan ändra våra tankar! Japp så är det! Vi måste inte ha ont över vad vi inte ens vet. Men det krävs tid och tålamod att komma dit. Mod att känna tillit, och kanske lite assistans av någon du litar på som kan påminna dig när du av gammal vana faller ner i det där "tanke-hålet".

Så när du kommer till en situation som gör ont så har du egentligen bara två val. Om du tar saker förgivet så ställ frågor, ta reda på hur det ligger till, fortsätt fråga tills du känner dig lugn och nöjd. Det andra du kan göra är att helt enkelt bara se det som finns, alltså hålla isär vad som är dina tankar, dina fantasier om verkligheten och hur verkligheten egentligen ser ut just i detta nu.


Ljus och kärlek, så blir världen en bättre plats att leva i!



fredag 11 januari 2013



Ingen eller skylla allt på en...



Det är riktigt skrämmande att förstå att människor går utan diagnoser år efter år trots att de är sjuka, påtagligt sjuka!

Jag har länge funderat över varför det blivit så här i vårt utvecklade land och kommit fram till en slutsats.

Vi i väst har ju blivit världsbäst på att dela upp kroppen i bitar. Hand dit, huvud dit, magen dit osv.
Detta gör att varje specialist bara ser sin egen del. Ibland övertolkar de symptom nästan som att de vill ha en patient. Ibland undertolkar de som att de inte vill ha en patient.

Problemet är dock att många människor faktiskt har två eller flera problem/sjukdomar och när specialisten då inte får in alla symptom i "sin" specialitet, ja då åker patienten ut med buller och bång. Alternativt så behandlas en av diagnoserna och resten bortses ifrån vilket gör att människan fortsätter ha problem med sin hälsa.

Vi tappar helheten!
Och har man väl fått en diagnos så är det många gånger så att vi blir övertygad om att en och samma sjukdom orsakar alla de symptom vi har. Man skyller så att säga allt på det man redan vet och det är inte alltid så hälsosamt när det faktiskt många gånger finns hjälp att få om man håller sinnet öppet.

Själv fick jag diagnosen Fibromyalgi året 1989. I själva verket var det även MS. Men allt skylldes på Fibron och man gjorde inte ens en röntgen då symptomen egentligen fodrade det. Först 2006 fick jag diagnosen MS!

Idag måste man vara sin egen läkare så man hittar rätt specialist till rätt del. Inte klokt alltså!
Detta leder inte bara till att människor går och lider i onödan och kostar sjukpenning osv i onödan. Det leder också till att människor faktiskt avlider! Jag har tyvärr många exempel på det.


Så var rädd om dig, ta hand om varandra och ställ krav på vården!
Så får vi hoppas att världen blir en bättre plats att leva i vad gäller detta också!



tisdag 8 januari 2013


Ett människoöde


En liten flicka sitter på perongen i Göteborg 1934.
Hon skickades ensam för att flytta till mormor, men mormor fanns inte där. Mormor brydde sig inte för hon ville inte ha "ungjäkeln" hos sig.

Det är inte första flytten. Den lilla flickan har skickats runt från ena hemmet till det andra. I alla hem utsattes hon för förnedring. Det började med att hon som fyraåring blivit utnyttjad av sin far. Det var då hennes helvete började.

Inte under något av hennes viktiga barndomsår fanns där någon vuxen att lita på. Det fanns ingen kärlek.
Hon stängdes in i grisstian eller hos hönorna och fick äta deras mat, då de emellanåt glömde bort henne instängd där ute.

Det blev inte bättre hos mormor. Där blev hon instängd i kökssoffan och mormor satte sig ovanpå för att lära "ungjäkeln" lite folkvett.
Folkvett!?

Men denna lilla flicka blev så småningom vuxen. Hon arbetade som alla andra, hon gifte sig som alla andra och fick barn som alla andra. Men hennes liv kom aldrig att bli som alla andras. För hon vågade aldrig lita på människor. Hon vågade aldrig älska andra människor. Hon var hela sitt liv rädd att bli sviken, hon var hela sitt liv rädd att inte vara älskad.

Ändå var hon rädd för kärleken. Hon visste ju att den gjorde ont!

Hon kom att framstå som en Femme Fatale. Men det var bara spel för gallerierna.
Hon spelade på sin kvinnlighet för det var det enda hon visste som var värderat hos henne.
Hon ville gärna ha många beundrare och anledningen till det var ju given. Ju fler som uppvaktade, ju mindre kändes förlusten om hon tappade någon av dem.

Men så fort någon kom för nära så backade hon. Ju mer kärleksfull man hon träffade, ju mer misstänksam blev hon. Varför skulle någon vilja henne så väl? Vad var han ute efter... egentligen?

Så hon valde att spela på sitt yttre men inte komma någon nära. Hon älskade dock sina barn. Ville att de skulle få allt det hon inte fick. Hon målade hela världen i de färger hon ville se. Livet var alltid en fest och allt som var lyx var åtråvärt. Lyx fick henne att glömma grisstian, barndommen, för en stund!

Men känslan av att inte vara värd att älskas och känslan att hon kunde bli sviken och utnyttjad följde henne till graven. Hon såg sig aldrig vara värd att älskas, så hon såg inte den kärlek som fanns, hon vågade inte. Hon valde att aldrig bli riktigt lycklig, för hon visste att även lycka kunde göra ont.


Låt inga barn fara illa! Barnen är allas vårat ansvar.
På det sättet kan världen bli en bättre plats att leva i.


söndag 6 januari 2013



Ska den vara inslagen?



Jag var 16 år och arbetade på herr och damekipering på det lokala Domus. Jag hade fått jobbet för att arbeta helger och nu var det min första julhelg.

Eftersom det visade sig att jag var duktig på att slå in paket så fick jag stå i julklappskassan. Kön var lång och ringlade sig mellan montrarna. Man fick jobba snabbt. Slå in summorna, ta betalt och så fråga
- Ska det vara inslaget?
Vilket man hoppades att det inte skulle vara eftersom kön var så lång.

Hur som helst, på själva julafton var det förstås extra stressigt och irritationen hängde i luften. Alla ville snabbt ut ut affären och hem, inklusive vi i personalen.

Det var så stressigt att jag knappt la märke till själva kunden utan det var löpandebandprincipen nu som gällde.
Jag ställde min fråga om och om igen och fick oftast svaret, ja tack eller nej tack.
Men så plötsligt så hör jag en gammal man säga - Nej det behövs inte!

Jag stannar upp och tittar på mannen. Jag ser att det jag håller i handen är ett par herrhandskar. Mannen var mycket gammal, sliten, böjd kroppshållning. Jag misstänkte att han köpte sin egen julklapp. Så jag frågar en gång till för att vara säker. Då får jag svaret - Nej det behövs inte, det är bara till mig själv.

Jag kände hans liv passera genom mig, hans sorger och bekymmer, hans slit och hans ensamhet. Hur kunde jag göra något annat än att slå in dem?
Han fick dessutom extra mycket snöre, ett riktigt speciellt paket.

Tanken gör mig både ont men värmer mig också fortfarande, på att han faktiskt hade ett paket att öppna på julafton. Visserligen säkerligen i ensamhet, men med extra mycket snöre och krus på. Jag tror jag förgyllde hans afton.

Så lite vi kan göra för våra medmänniskor om vi bara tar oss tid att lyssna på vad de egentligen säger. Så mycket det kan betyda, en julafton i ensamhet men med krus på ett paket!


Tillsammans skapar vi en bättre värld!






lördag 5 januari 2013



Beroendets pris!



Det är helt otroligt vad ett beroende, ett sjukt beroende kan påverka inte bara den som är beroende utan även hel rad andra människor och deras liv.

Det finns många sorters beroende. Det man vanligtvis brukar tänka på är väl alkoholberoende, men det finns oändligt många beroenden ex spelberoende, sockerberoende, nikotinberoende, fantasiberoende, narkotikaberoende osv osv.
Men de har alla de gemensamma nämnarna för beroendets baksidor, bland annat isolering och anhöriga som inte mår bra.

Det finns inget så påhittigt som en som är beroende!
Om vi tar alkoholisten så finns det hundratals sätt att gömma spriten, hundratals sätt att ta den och förvara den. Och som att det inte räcker... hundratals sätt att bli ensam så att man med gott samvete kan njuta av den.

Att man smutskastar sina nära för att i andras ögon ha skäl att vara ensam eller drick är inget som känns märkligt, man måste ju rättfärdiga sitt handlande. Att ljuga om sin åtrå till sin käresta dvs sin flaska är i alkoholistens ögon inte det minsta betänkligt.
Men som jag ser det så är det inte värre att vara otrogen eller ljuga om något annat sätt. Kanske tom tvärtom? Det är värre att ljuga om alkoholism för det kan ta död på personen det gäller och det kan ställa till mycket ensamhet, oro, uppgivenhet och annat hos de anhöriga.

Det värsta en anhörig kan göra är att spela med, men ibland orkar man inget annat.
Att år efter år slå näven i bordet och hota med det ena och det andra utan att det fungerar är frustrerande.
Så som jag skrev i ett inlägg för länge sedan nu - döm inte vad som händer hos andra så länge du inte är innanför dennes väggar och kan se med egna ögon.

Och om ni känner någon som har problem, blunda inte! Det är inte att lägga sig i, det är att ge möjlighet till hjälp!
För tillsammans skapar vi en bättre värld!






onsdag 2 januari 2013


UTSTÄLLNING
FOLKTANDVÅRDEN

VALLENTUNA JANUARI - MARS
2013