Människor är inte alltid kärleksfulla!

Människor ställer inte alltid upp på dig!

Allting förändras! Livet ÄR förändring!

Allting har ett slut! Eller har det?

Inte mycket går som man planerat!

Smärta och sorg är en DEL av livet!
Och det är ok!

Livet är inte alltid rättvist!

Hur skulle det kunna vara det?

Vem säger vad som är rättvist?

MEN!

Jorden snurrar vidare och vi med den.
Sol kommer alltid efter regn.

Glädjen finns där bortanför sorgen.

Skratten kommer efter tårarna.

Våren kommer efter vintern.

och

Kärleken finns i ditt hjärta.

Internationella MS-dagen!

Idag är det internationella MS-dagen!
Multipel Scleros är en neurologisk sjukdom som drabbar på många olika sätt, men som inte alltid syns utanpå.
Något jag vill ta upp denna dag är vikten av lugn och ro!

"Vanliga" människor reagerar på stress genom att bilda bl.a adrenalin. Detta ämne sjunker snabbt och allt blir som vanligt igen.
När en människa med ex MS blir stressad så händer också en massa annat i kroppen vilket kan utlösa både nya skov och ett pseudoskov (skov som inte är nytt utan det är gamla symptom som blossar upp igen).

Stress kan ju vara att hinna med bussen eller något annat som har med "tid" att göra, men än värre är den psykiska stressen....den pressar! Kanske problemen dessutom hopar sig. Då kan det bli ett "skarpt läge" för en människa med ex MS, kroniskt smärta, bokstavskombinationer eller  allvarligt cancersjuka.

För friska männsikor så kanske dessa problem ter sig helt naturliga och inte berör så särskilt mycket. Men en människa med ex MS är betydligt mer känslig för psykiskpress än andra.

Att bli lurad av ett företag som binder upp dig ekonomiskt på ett år, tillsammans med nyinflyttad huggorm under altanen och dessutom ett helt obegripligt nej från kommunen kan omkullkasta hela världen! Den enda vännen i det läget heter Sobril.
Detta med kommunen hade kunnat undvikas om de bara hade ställt frågan "hur tänkte du dig" och på så sätt haft en helt annan grund för sitt ställningstagande. Nu kastar man ur sig ett NEJ utan att fundera mer på saken, trots att detta NEJ ställer ett helt liv på sin spets.

Jag vill påstå att jag är ovanligt stark, det är iaf vad alla sagt till mig under alla mina levnadsår. MEN jag kan påverkas mycket av psykiskttress, situationer som jag inte kan påverka själv. Vissa saker kanske man skulle kunna påverka, men genom att bli så psyiskt pressad så låser sig de möjligheterna. Inte nog med att man blir pressad alltså, man blir bakbunden också.

Min önskan denna internationella MS-dag är att information om kroniskt sjukas psykiska toleransnivå skulle spridas inom alla landsting, kommuner och andra myndigheter.
Detta för att skapa en mer medmänsklig värld, flexiblare handläggning av ärenden där man får lära sig att välja sina uttryck, fundera på konsekvenser av texter och beslut. Att inte utöva myndighetsmakt då det inte behövs!


Tillsammans kan vi göra världen till en bättre plats att leva i!

Cellminne?

Allt man är med om, ser hör känner osv osv registreras i hjärnan. Så långt är inget konstigt.
Att vi inte minns allt, är inte heller konstigt.
MEN kanske vi minns mer än vi tror, men inte med hjärnan utan med kroppens celler!? Då får man sig en tankeställare! Det betyder ju i så fall att allt vi upplever och väljer att uppleva och tänka kommer sitta fast i oss för resten av framtiden. Eller?

Det finns många studier vid det här laget om att kroppens celler (inte hjärnan alltså) "minns".
Första gången jag kom i kontakt med dessa tankar var  när jag läste en bok som heter "Resan" av Brandon Bays. Boken går ut på att negativa känslor, trauman osv sätter sig i cellerna och skapar sjukdommar. För att kunna bota den uppkomna sjukdommen så måste man komma åt det ursprungliga cellminnet och "frigöra" det.
Brandon hade en cancersvullst stor som en Baseboll. Hon valde att inte ta traditionell behandling utan gå till djupet av sina cellminnen och efter ett halvår var cancern borta.

Man har funnit i andra studier att trauman sitter i cellminnet, vilket kan förklara varför det inte hjälper till 100% med långa terapibehandlingar. Hur bra du än lär dig tänka så finns ändå sorgen, skräcken eller vad det nu kan vara kvar inom dig.

Det riktigt intressanta är tanken på donderade organ. Det finns åtskilliga som vittnat om att de fått minnen som inte tillhört dem själva efter att de fått en annan människas organ. Att de förändrats inuti på något sätt. OM det är på det viset så borde man ju ganska snart börja kartlägga donatorns liv och ev trauman som personen bär på.

Hur som helst, så tycker jag tanken blir mer och mer logisk. Klart att kroppen minns! Inte bara hjärnan. Och tänker man så så blir det så otroligt viktigt vad vi stoppar i oss för erfarenheter och upplevelser, tankar och känslor. Vi blir inte bara vad vi äter, vi kanske också blir hur vi lever!

Tre sorters problem

Livet är ju som bekant skiftande. Det finns otroligt mycket att glädjas åt, att njuta av och må gott av.
Men så vet vi också om att där finns problem av olika modeller, som kan vara av både lättare och tyngre slag.

Ibland behöver vi större problem för att inse att de andra är av det mindre slaget. Ibland får vi problem som fullkomligt raderar alla andra till att bara bli händelser istället.

Jag brukar tänka att det finns tre sorters problem.
Vardagsproblem - de där lättare som innebär att en glödlampa går sönder, att det börjar regna precis som du kliver ut genom dörren eller att du får en räkning som inte verkar stämma och du måste ringa om den.

Sedan har vi lyxproblemen. VAR ska jag nu åka på semestern? Just den där snygga tröjan i rätta storleken är slut! VA?! Är vinet slut och nu när det är helg och jag ska laga lite extra god mat!

Till sist finns de där livsavgörande problemen. Arbetslösheten, skilsmässan, cancerbeskedet osv.
Vissa av dessa är självklart värre än de andra. Det är det där som ställer livet på sin spets. Som får hela livet att omvärderas inom en bråkdel av en sekund.
Det är de där händelserna som påverkar dig som människa. Du blir aldrig densamma mer, det kommer alltid att finnas ett före och ett efter "händelsen".

Det enda man vet är att jorden snurrar vidare, att man ibland måste igenom vissa saker vare sig man vill eller ej. Vi vet att om vi klarar oss igenom det så kommer vi ut en aning starkare, en aning rikare.

Vi blir rikare när vi omvärderar livet! Därför att vi "SER" livet på ett annat sätt, värderar på ett annat sätt. Vi vet att mänskliga relationer i grunden är det viktigaste. Att kärleken kan förflytta berg. Att tankens kraft kan vara enorm.
Vi ser de där sakerna som vi annars tagit förgivet och vi uppskattar dem på ett sätt som vi aldrig trodde vi kunde.

Finns ingen anledning att söka problem... de kommer till dig med jämna mellanrum. Men som ett gammalt ordspråk säger - Välj dina strider!
Dvs du kanske inte behöver strida så mycket för de små vardagsproblemen? Du kanske inte behöver lägga ner så mycket energi på lyxproblemen? Så kanske du har lite mer kraft att lägga på de problem som verkligen har betydelse?

 Min älskade mor!

Morsdag 2005

Du vakande över mig som liten, du oroades över mig, du uppmuntrade mig och gav mig kärlek när världen för övrigt var hård och kall.

Du gav mig offantligt många skratt och vi upplevde en ny värld tillsammans. Jag har så många av mina intressen att tacka dig för. Du fanns alltid för mig även då du själv mådde dåligt.

Min älskade mor, du är så saknad!!!

Du var mitt andra andetag!

Du växte upp i fattigdom och utan kärlek och skickades från hem till hem. Dina ögon som barn var fyllda av sorg och rädsla. Men du VALDE att kliva ur det gamla och sträva efter att skapa ett annat bättre liv. Du gjorde så gott du kunde utifrån de erfarenheter du bar med dig. Och en sak var glasklar - ingen skulle få skada dina barn!

Du gjorde alltid vardagen till fest. Plockade en blomma, en gren, en kotte och dekorerade bordet där vi skulle äta. Du la upp maten så att det såg fint ut. Du kunde till och med få en falukorvmiddag att se lyxig ut. Det var inte högfärd, det var en desperat längtan efter att komma ur det gamla. Att hitta glädjen!

Du ville ge den kärlek du aldrig själv fick och du älskade så mycket så att du många gånger utplånade dig själv och blev missförstådd.

För mig var du en liten skör men vacker fågel. Du putsade din skrud och flög stolt och vackert högt uppe i det blå. Ibland satt du skrämd och övergiven på en gren i den mörka skogen.

Men vad du än gjorde så var du så vacker för mig! Det fanns aldrig något elakt i din själ och ditt hjärta, det fanns bara trasighet och längtan efter den där kärleken du aldrig fick som barn.  

Dessa sidenblommor är till dig, min älskade saknade mor, till minne och som tack för allt det fina du gav mig! Tack för att du fanns!

Varje minut som du släpper till att älta det förflutna,

tar du från nuet.

Varje minut du ägnar åt problem

 tar du från minuterna av möjlig glädje.

Varje minut du sörjer över sådant som inte är,

tar du av stunder du kunnat känna lycka.

Så välj nuet och möjligheten till

 glädje och lycka!



Hämnden är ljuv! Eller???

Man säger ju att hämnden är ljuv. Är det så?
Behöver man överhuvudtaget hämnas? Vad uppnår man?
Kanske man ska fråga vad man kan förlora istället?

Jag har faktiskt inte ens som ungdom haft ett behov av att hämnas. Visst har jag många gånger känt att saker varit orättvisa, att det som gjorts mot mig inte varit rätt eller befogat.
Vissa saker som hänt skulle till och med kunna ha gjort att jag valde att hata människan och önska honom en resa till helvetet.

MEN jag har aldrig känt ett behov av att hata. Detta pga av den övertygelse som jag bär inom mig. Jag tror nämnligen att allt kommer igen. Allt du gör mot en annan människa, mot ett djur mot moder jord eller vad det nu kan vara.... allt kommer tillbaka till dig. Men kanske eller förmodligen på ett annat sätt bara.

När någon gjort mig illa så har jag bara stilla tänkt att - Ja det kommer slå tillbaka, jag behöver inte bekymra mig.
Det han/hon gjorde mot mig gjorde han/hon mot sig själv.

Detta betyder förstås inte att jag står och tar emot slag utan att freda mig. Nej inte alls så! Jag kan käfta emot, eller försöka hindra det dåliga från att nå mig. Men det är inte alltid man kan värja sig.

Ibland råkar man illa ut därför att man TROR på någon som senare visade sig inte vara pålitlig ed.
Så man kan inte värja sig mot allt ont som sker... för då väljer man att inte leva!

Men som jag skrivit tidigare - det som är gjort är gjort, det kan man inte ändra på. MEN man kan ändra på sitt tänkande kring det. Och det är det jag gör när jag tänker att ALLT KOMMER IGEN!

Detta innebär i förlängningen att även det positiva och det goda du gör för någon annan kommer tillbaka till dig i form av något gott. Så tänk på vad du gör, tänk på hur du väljer att tänka och glöm tankar på hämnd. Livet tar hand om sånt alldeles på egen hand.

Innanför andras väggar

En man vinglar till på väg över torget. Människor ser det hela och tänker för sig själva att "den där stackarn har fått sig ett järn för mycket".
I själva verket så är mannen neurologiskt sjuk och bara har problem med balansen.

Någon tittar ut genom fönstret och ser en kvinna ringa på dörren hos grannen. Hon har snygga kläder på sig och grannkarln kastar sig i armarna på henne.
Sanningen är att grannen har mist sin fru och det är fruns syster som nu kommer för att dela sorgen.

Arbetskamraten kommer med en ny lyxig bil. Alla börjar fundera på var hon fått de pengarna ifrån, hon med sin lilla lön. Spekulationerna om svartjobb, vinster eller kanske rent av prostitution far genom huvudena.

Människor dömer! Så har det alltid varit och så kommer det förmodligen alltid att vara! Allt är inte vad det ser ut som och vad det ser ut som sitter oftast i fantasin.
Tänk om vi människor kunde lära oss att inte lägga in värderingar i vad vi ser, inte lägga in fantasier utan bara göra konstaterande.

Den neurologiskt sjuke mannen kanske är hur lycklig som helst av det faktum att han överhuvudtaget kan vara ute själv. Eller så går han där ensam och önskar att han haft någon att hålla armkrok med.

Och skulle nu grannen inte ha mist sin fru och istället vara otrogen så vet vi inte varför. Vi har ingen aning om vad som händer innanför andra människors väggar - inte en gnutta vet vi!
Även om människor är gifta så kanske det inte ens finns något att vara otroget. Frun kanske inte vill eller inte längre kan pga sjukdom ed men vill ändå inte skiljas. VI vet inte, bara DE vet!

Kvinnan som kör den nya lyxiga bilen kanske miste sina föräldrar i en bussolycka utomlands. De lämnade eftersig en nyinköpt bil som dottern nu är överlycklig för att få ha.... som ett minne, som en känsla av att ha dem nära trots att de är borta.

Vad jag vill säga är att det kan finnas mycket tragedi bakom situationer som ser ut som något helt annat. Vad jag vill säga är att INGEN har rätt att döma.
Min älskade mor sa ofta att den utan skuld kan kasta sten.
Jag undrar, vem är utan skuld? Och vem har rätt att ändå döma?


RESPEKT! Så blir världen en bättre plats att leva i!

Enklare förr?

På något sätt så var det nog enklare förr!

Två människor möttes, kanske sammanfördes. De fattade tycke... eller de hade inget annat egentligt val. Men de slog sig ihop i alla fall. De gifte sig och skaffade familj. De funderade inte så mycket på om de var LYCKLIGA tillsammans! De hade liksom inte tid, det var inget man funderade över eftersom man behövde utföra saker hela tiden för att kunna överleva. Man var lycklig om man överlevde helt enkelt!

Hur lever vi idag?
Ja på de mest skilda sätt skulle jag vilja påstå. Idag börjar detta med kärnfamilj att suddas ut. Man skaffar barn, separerar, skaffar ny partner, skaffar fler barn, separerar och plötsligt så är en väldans massa människor inblandade med varandra.
Men det är ju bara en sak. Det finns ju helt andra konstellationer numera som innebär att det inte längre behöver vara en man och en kvinna. Det kan vara två av samma kön, eller två av samma och en av den andra. Eller ett helt kollektiv av hur många som helst.

Jag har alltid varit för detta med en man och en kvinna. Jag har trott att det är det enda sättet för ett barn att lära sig livet, från två aspekter så att säga.
Men jag har börjat fundera!

Om vi inte har en speciell "mall" så blir heller inget "fel".
Det kan bespara en massa barn en massa vanliga problem när det inte är mer rätt att leva på ett visst sätt än på ett annat. Det kan bespara även vuxna läge för "mobbing".
Vi är inte där än, inte på långa vägar, men om utvecklingen fortsätter så kommer vi komma dit där allt är OK!

Och tänker man utifrån att vi alla är människor, att det förmodligen inte var tänkt att kärlek skulle vara begränsat i ett papper, eller en viss situation så får vi ju en mer kärleksfull värld. Alltså där kärleken är det viktiga, inte vilka människor som är inblandade. Eller är det en utopi?

Det jag kan tycka är underligt idag med dagens unga är att de tycker att giftermål är en så stor sak så det får vänta till sist, om det ens blir tal om det. Ett giftermål som alltså kan upplösas och bara bli ett minne blott. Däremot att skaffa barn (som man alltid kommer vara förenade med) det kan man göra utan att ens blinka.
Ja det är något som jag bara inte förstår! Men så är jag ju rätt mossig också  ; )

Men.... det var nog enklare förr. Om jag levt då så hade jag inte suttit här mitt i natten och funderat på denna hyptetiska fråga. Då hade jag legat och sovit för att orka upp tidigt imorgon bitti... Hm, det kanske inte var enklare förr?

Livets berg-och-dalbana!

Ena dagen är så vacker och så underbart full med glädje och kärlek så det gör ont att bara tänka på det.
Andra dagen är ett fullkomligt vakum.
Det är detta som är livet, livets berg- och dalbana!

Är fascinerad av livets växlingar och har självklart funderat på varför man inte kan få ha de där underbara dagarna för alltid.

Men det måste nog vara så att om vi inte fick mörker emellanåt så kan vi till slut inte uppskatta det ljusa. Som någon sa till mig en gång: Att äta oxfilé blir inte gott i längden det heller!

Det är väl så vi är vi människor. Vi behöver ombyte, vi behöver motsatser, vi behöver kanske motgångarna och tankeställare.

Problemet är väl bara att när det är som mest underbart så kan man ibland tänka tanken att det kanske är för bra för att bara sant. För vi vet ju just detta faktum att efter ett upp så kommer ett ner. Det är bara frågan NÄR det kommer. Det är som en livslag, en energilag.

Men för att vända det hela då så behöver vi kanske detta med att värdera och kanske omvärdera vad som är viktigt för oss. Vi behöver händelser som sätter våra prioriteringar. Vi behöver kanske skrämselskott för att se värdet av en annan människa som vi kanske annars skulle tagit för givet.

Men vad händer då när någon i omgivningen INTE omvärderar pga en allvarlig händelse? DÅ är det nog dags att själv omvärdera den relationen.

Motsatsen är ju när man redan är medveten om människans betydelse och något skrämmande händer, det är då livet verkligen går in i ett vakum. Då står allt stilla. Man vågar knappt andas. Alla sinnen sätts i krisberedskap.

Men ALLT har en mening! Om vi bara förstår det så skulle livet bli så mycket lättare att tolka och uthärda.

Jag kommer tillbaka till det som jag ofta säger till andra, men som jag även behöver arbeta på själv i vissa stunder: Lita på livet! Det som ska bli, det blir!

Även om det är mänskligt att vilja behålla det fina och goda i livet, så hjälper inte rädslor. Tvärtom, rädslor förlamar!

Utvalda tavlor för utställningen juli/augusti

 i Stockholm.

Vegagatan 8, Sthlm
Avslutningsvernisage torsdag 30 augusti
kl 17,00 - 20,00

Grönlila raster

Olja 27x35
700:-

Rödlila raster

Olja 27x35
700:-

Båda ovan 1.200:-

Ljuspunkten
SÅLD

Olja 27x35
700:-

Strimmor av blått

Olja 27x35
700:-

Båda för 1.200:-

Ljus i det mörka

Olja 22x27

600:-

Mjuk menthol

Olja 22x27

500:-

Lila öga

Olja 38x48

1.800:-

Heavens finger

Olja 38x48

1.700:-

Blå oktober  

Olja 50 x 60

2.500:-

Morgonrådnad

Akryl 50 x 60

2.300:-

Divided happiness 

Olja 24 x 33

800:-

Joy

Olja 27x35

700:-

River of blue, river of red

Olja 50 x 70  

2.300:-  

   

Freaking out  

SÅLD!

Tillsammans

Olja 50x60

2.500:-

Bruna energier

Olja 56x60

2.500:-

Röd fantasi

Olja 38x48

1.700:-

Kärlekens vemod

Jag hörde för många år sedan en professor som sa att de flesta som skiljer sig egentligen borde leva ihop och de flesta som lever ihop borde skilja sig.


Jag studsade lite över uttalandet som jag ansåg skulle få ännu fler att skiljas, men har sett under dessa år att han i mångt och mycket hade rätt.

Det gör ont att se en man och en kvinna som så uppenbart är ämnade för varandra ändå finna anledningar till att inte gå samman. När man känner att deras hjärtan talar samma språk, att deras lungor andas i samma takt, att deras tankar aldrig behöver ord för att förstås.

Trots detta så finner en av dem en anledning att inte förenas i ett gemensamt liv. Anledningarna kanske hänvisas till olika mål i livet eller olika bakgrunder. Själv tror jag mer på att det handlar om rädsla. Rädsla för att kanske förstöra något som betyder mest av allt i livet - relationen till den andra människan.

Ju närmare man kommer en annan människa, desto större kommer ev förlust att kännas. Kanske det skulle bli outhärdligt? Alltså bäst att hålla relationen på en "viss nivå". Det är så VUXNA reagerar utifrån de erfarenheter de bär med sig!
Barn däremot vill gärna ha glassen OCH äta upp den. Men så njuter barn mer också!

Det gör också ont att se att par håller samman trots att de bokstavligen gör varandra illa eller rent av sjuka. Där de finner tusen anledningar att INTE gå skilda vägar. Det kan skyllas på ekonomi, på släkten, på sjukdom etc men där ingen anledning egentligen kan försvara att två vuxna intelligenta människor väljer att INTE VÄLJA LIVET!

Döden förmodligen kommer vara det som skiljer dem åt och den som blir lämnad kvar kommer inse med bitterhet att livet just har passerat. Kvar är prylarna.
Kärleken, upplevelserna och livet är för all tid förlorad.

Jag har senaste tiden också kommit i kontakt med män som är kvar i en relation med kvinnor som mår dåligt psykiskt eller är psykiskt diagnostiserade. Fantastiska män som vigt sitt liv (bokstavligen) till kvinnor som aldrig egentligen kan uppskatta det de har därför att de är så fast i sin egen sjuka värld.

Det är måhända heroiskt av dessa män, men inte särskilt sunt för någon av parterna. I samtliga dessa fall måste kvinnan få hjälp, proffisionell hjälp för att få en chans till ett mer normalt liv.
Ibland hjälper det inte vad vi än gör för andra människor, det måste till något annat för att få väckarklockan att ringa.

Ibland styr dock livet självt. Det vi motarbetat kommer trots allt. Vi ställs inför förändringar som vi trodde vi kunde undvika. Vi puttas in på en ny väg utan pardon. Kanske är det enda sättet att få oss att börja omvärdera vårat liv och ställningstagande. Kanske öppnar det dörrar till en annan  bättre värld.

Så.... lever du med någon du inte borde leva med? Alltså lever du med ett fruset hjärta?
Eller lever du utan någon som du egenligen borde leva med? Kärlekens vemod!
Eller är du en av de där få lyckligt lottade som lever "rätt"?
Bara ditt hjärta vet svaret!

För kommande utställning!

Juli och augusti i Stockholm!

Mer information om adress, vernisage, målningar

 och dess priser mm kommer senare.

Mardrömmen som biter sig fast!

Livet leker! Allt är underbart! Faktum är att det var länge sedan livet var så härligt. Allting flyter och inte ett enda problem i sikte. Man mår sååå gott, på alla sätt!

DÅ händer det!!!
Man vaknar ur en mardrömm. Ångesten fullkomligt kokar, hjärtat slår, man andas häftigt, pulsen dunkar i halsartären och man vet inte riktigt om man är kvar i drömmen eller om man har vaknat till en annan verklighet.

För mardrömmen var ju just så väldigt verklig!
Chefen står där och man hör orden - Du är värdelös, jag måste avskeda dig!
Ditt livs kärlek har ljugit dig blå och allt var en illusion.
Ditt barn faller ner i det mörka vattnet och du hittar inte var det föll, för det är för mörkt.
Huset du är inne i börjar brinna! Det finns ingen väg ut.
PANIK!

Så kommer man så småningom till sans. Man "vet" att det bara var en dröm. Man "vet" att verkligheten är en annan. Men den där mardrömmen liksom sitter i hela ens system.
Vardagens sysslor rasslar på och man ser allt det där som var så fint och underbart igen. Känner glädjen igen.... men inte fullt ut. Tankarna har nämnligen börjat rulla runt - VARFÖR drömde jag så? Finns det någon anledningn till det? Har jag missat något? Vill någon säga mig något? Borde jag vara på min vakt? Är det något på gång? Osv!

Men frågan är ju egentligen, var kommer mardrömmen ifrån?
Är det så att människan alltid är beredd på det värsta? Är det så att vi för vår överlevnad har ett alarmsystem som sätts igång, även när det inte finns en uppenbar fara utan mer bara för att?
Eller är det den där ursprungskänslan av panik vi kände när vi som baby inte hade mamma intill oss som tar sig olika uttryck?

Varför kan inte vårt förnuft, vår magkänsla och vårt undermedvetna vara överens? Varför vågar vi inte fullt ut... även i det undermedvetna... vara lyckliga och må bra? Tror vi inte att vi är värda att må bra? Tror vi att tiden för lycka är begränsad, att enligt alla prognoser så borde glädjens tid nu vara slut?

Vad svaret än är så måste jag säga att det är väl bra märkligt att en mardrömm kan dimpa ner i en totalt underbar fas i livet och skaka om det som om det hade varit ett smärre jordskred. Efterskalven kan dessutom komma långt efter.... trots förnuft och magkänsla!

Hur är vi funtade egentligen?

Ordens makt!

Man säger att en blick kan säga mer än tusen ord!
Man säger att vissa känslor inte går att beskriva i ord.
Man säger att ord "bara" är ord. Eller att ord kan vara tomma.

Men jag vill också säga att ett enda ord kan betyda all skillnad i världen!
Jag skulle säga att ord kan ha en enorm kraft. Att ett enda litet ord kan innebära något väldigt stort och betyldelsefullt. Eller rena katastrofen om man vänder på det.

Ibland så kan också ord betyda olika saker bara pga av olika tonfall. Eller så betyder tonfallet mer än orden.
Ta en som exempel en hund där du säger med mjuk len ljus röst att den är hemsk och avskyvärd. Hunden kommer vifta på svansen och dyrka dig därför att den inte hör orden, den hör din energi.
Du kan göra tvärtom också, säga att du älskar den med en hård, arg röst och hunden kommer lägga svansen mellan benen och bli underdånig.

Sedan beror det förstås också på från vem orden kommer.
Från en människa så kan ordet "älskade" kanske bara innebära en fras, medans från en annan så får det en gudomligt innebörd.

Man kan vänta på ett ord i tio, tjugo, kanske trettio år. Och när det väl dimper ner blir det rena jordbävningen. Världen snurrar och ingenting blir detsamma igen.

Lyckan över ett enda litet ord, en enda liten mening kan ge en annan människa vingar och en förändring i livet som knappt går att förstås. Men ord kan också krossa en annan människas värld.

Så var försiktig med vilka ord du väljer, men var generös med snälla ord och tänk på att kärleksfulla ord som aldrig blir sagda, heller aldrig kan få en kärleksfull effekt. Lika väl som hårda ord som aldrig blir sagda aldrig heller kan skada.

Ord är inte bara ord! Ord är väldiga krafter!
Och det är bara du som har makten över dina ord, så välj dem väl, mena dem, slösa på de goda och spara på de hårda så får vi alla en bättre värld att leva i.