Det är för mig fullkomligt fascinerande hur människor är villiga att riskera fina nära relationer genom att ljuga!
Inte en gång, utan om och om igen, år efter år!
Att upptäcka att någon som dött har ljugit för en kan göra ont. Men att en nära och kär ljuger gör ännu mer ont.
Det allra värsta är väl de människor som TROR att man inte vet sanningen! De ljuger en rätt upp i ansiktet gång på gång på gång och man står där och tänker.... Varför????? Varför får jag inte ditt förtroende, din respekt?
Och de som klankar ner på att andra som ljuger och sedan gör samma sak själva.... hur tänker de? Vad är det som händer i en sådan hjärna?
Är människor så skadade från sitt liv så lögner är enda sättet att klara av det på?
Eller tror de att de skyddar den de ljuger för?
Jag har alltid känt att det är fult att ljuga. Man gör bara inte det!
Så jag har hittat en annan "teknik". Istället för att som det typiska säga att maten är god trots att man faktiskt inte tyckte det, så hittar jag alltid något att berömma... upplägget, fräschheten i maten, råvarorna etc etc. Detta kan man omsätta i vilken situation som helst!
Så jag behöver aldrig ljuga! Jag säger bara det jag står för och utelämnar annat.
Men pressas jag, då är jag ärlig trots att jag vet det kan göra ont.
Det är ju egentligen så enkelt:
Antingen håller man tyst eller så säger man något som man faktiskt ärligt tycker och fakta man kan stå för!
Man behöver inte ljuga!
Så är det!!!!
Jag ljuger bara för dem som inte kan hantera mig. Vissa människor KAN inte hantera sanningen om mig och därmed kan jag inte säga den. Alltså säger jag en sak till dem och vet med mig att de vet att jag ljuger dem rätt i ansiktet. Eftersom om de får reda på sanningen orkar inte jag med deras tjat om VARFÖR jag gjort si eller så. De respekterar inte mina val och då respekterar inte jag dem. Så enkelt är det. De som respekterar mig och mina val får sanningen. Andra får en friserad form...
SvaraRadera// Jenny
Vet ju inte vad det är de inte kan hantera, men vore det inte enklare att bara inte prata om det alls?
SvaraRaderaVisst, allt handlar om respekt. Men det är också respekt att inte ge sken av att man är något man inte är kan jag tycka. Bättre då att inte säga något alls som sagt. Får man ändå frågan så kan man vänligt men bestämt säga att det är min ensak.
Som sagt svårt när jag inte vet vad det är du pratar om egentligen.
Allt ifrån mina val av tapeter till partner, till kläder och varför jag har djur. Det finns vissa människor i min närhet som njuter av att se mig knäckt (familj) så därför ljuger jag. De vet en version av saker och ting som är mycket nedtonad. De klarar inte av mig som jag är och jag är tvungen att umgås med dem i bland eller prata m dem i telefon. Då ger jag dem en mycket nedtonad version av hur det är m saker och ting. Som exempelvis nu när mitt ex dumpat mig för en thaia. Då ger jag dem en version som inte kommer upp på middagar med deras vänner för att roa gästerna och framför allt då mamma. T ex ; Kan ni tänka er, hennes kille dumpade henne efter 17 år för en thaia, och det var ju väntat. Men kan ni förstå hur jobbigt det blir för mig detta nu när hon är singel... Typ...
RaderaLåter som en svår situation!
RaderaDe använder dig för egen vinning så att säga.
Men jag skulle försöka svara att de inte har med saken att göra om de frågar. Ex, att vi är separerade och hur det gått till är vår sak, ingen annans.
Då har du inte ljugit, men inte lämnat ut dig.
Tror du inte att något sådant skulle funka?
Jag har några livslögnare i min dåvarande omgivning, och där har det handlat om, att inte veta gränser och sociala gränser och stopp. Som att - vara en bil - som kör i trafiken, och där finns inga vägmärken eller heldragna linjer och inga stopplysen, inga regler... utan det gasas på bara, och emot andra - går går går - över gränser... och så länge ingen säger ifrån heller. Och - säger man ifrån - så kan man få skyll och skuld, för att man sa ifrån / vart obekväm för denne själv. Men själv, blir den *dumma* för att man säger ifrån. Och när denne själv inser och hinner ikapp sig själv, får hjälp med gränser och vart dom är någonstans - så kan denne uppleva ångest av sitt egna felaktiga beteende - och då kan lögner uppstå, ljuga, för att på så vis försöka må bättre med sig själv. Men får inom sig leva i sin sanning med sin person. Som de säger - synden straffar sig själv.
SvaraRaderaHar alltid känt som du, att ljuga är fel, och har alltid hanterat situationer lika - finns alltid positivt - bra - att ta fram och välja att ta fram att berömma och ärligt och sant uppskatta osv. Men någon annan kan vara motsats, ser och söker och tar fram - negativt och letar *fel* och säger bara - rakt ut. Kan t o m vara att någon mår så dåligt, så denne mår bra av att trycka ner andra / höja sig själv = Hur olika det kan se ut. Och att då behöver man allvarlig hjälp. Det är en dysfunktion.
Du skriver så himla bra! Kramisar /N
Och så himla bra tankar du kommer med N!
SvaraRaderaPrecis så är det att om man är den som säger ifrån att detta är en lögn så blir man just den där dumma! Lögnen vänds till att handla om den som sätter ljus på lögnen istället för att orka och våga ta itu med sitt egen problem.
Jo jag känner sådana bilar som kör mot alla regler. Inte av elakhet, utan mer på rutin. Och ju mer felkörningar ju mer ångest... det har du så klart rätt i det med!
Tack för dina underbara vinklingar i ämnet!
kramar tillbaka