Elakhet av Rädsla
Jag har upptäckt att jag har lättare för buttra eller elaka människor än vad många andra verkar ha.
Redan som väldigt ung var jag intresserad av mänskligt beteende och läste böcker om det.
Vad jag tidigt såg var att nästan all elakhet kom ur en rädsla. Rädslan i sin tur handlar oftast om att vara rädd för att bli övergiven på något sätt. Och övergiven kan betyda livsfara i förlängningen.
Tänk att våra grundläggande behov kan ge så många uttryck.
Om vi misstänker att vi kanske inte är omtyckta, så skulle det kanske innebära att vi blir övergivna. Blir vi övergivna så kanske vi blir helt ensamma och till slut inte klarar oss, dvs det är fara för livet. När det kan bli fara för livet (vare sig det är medveten känsla eller omvedveten) så blir människan ofta arg, irriterad eller kanske till sist elak.
Att bete sig illa är inte ok och ska inte nödvändigtvis accepteras, men det finns alltid en orsak.
Så för att göra det lättare för dig själv i mötet med andra, tänk "rädsla" nästa gång du råkar på någon som är "dum" så ska du se att mötet får en annan energi och tar en annan vändning. I alla fall helt klart värt att försöka så.
Ja ni vet.... tillsammans kan vi göra världen till en bättre plats att leva i!
Vad jag tidigt såg var att nästan all elakhet kom ur en rädsla. Rädslan i sin tur handlar oftast om att vara rädd för att bli övergiven på något sätt. Och övergiven kan betyda livsfara i förlängningen.
Tänk att våra grundläggande behov kan ge så många uttryck.
Om vi misstänker att vi kanske inte är omtyckta, så skulle det kanske innebära att vi blir övergivna. Blir vi övergivna så kanske vi blir helt ensamma och till slut inte klarar oss, dvs det är fara för livet. När det kan bli fara för livet (vare sig det är medveten känsla eller omvedveten) så blir människan ofta arg, irriterad eller kanske till sist elak.
Att bete sig illa är inte ok och ska inte nödvändigtvis accepteras, men det finns alltid en orsak.
Så för att göra det lättare för dig själv i mötet med andra, tänk "rädsla" nästa gång du råkar på någon som är "dum" så ska du se att mötet får en annan energi och tar en annan vändning. I alla fall helt klart värt att försöka så.
Ja ni vet.... tillsammans kan vi göra världen till en bättre plats att leva i!
Jag har hela livet ägnat mig åt att försöka få andra människor att må bra, känns det som. Först mina sex barn och alla de djur vi omgav oss med. Min far som gick bort i cancer. Min gamla mor som jag skötte och hjälpte med allt isex år. Äkta män som jag gav allt känslomässigt och försökte stötta på alla plan.
SvaraRaderaEn av dessa män visade sig vara psykopat. Han hade som mål att frånta mig barnen, det käresta jag har,och knäcka mig psykiskt. Detta enligt andra. Han drog mig ut och in i rättegångssalar i åtta års tid. Anklagade mig för än det ena och än det andra. Jag fick hålla mig lugn och ta emot så mycket skit, för min advokat sa att bästa straffet för honom var att jag inte reagerade. Han hade byggt upp ett scenario där han visste hur jag skulle reagera och när detta uteblev .... Varenda vecka fick jag klagomål genom hans advokat ,helt grundlösa med ett syfte att få mig ur balans. Att det sedan tillkom misstanke om incest gjorde det inte lättare att leva. Och psykopater är farliga människor ! OM jag inte fått bekräftat från en annan kvinna, som han träffade senare,att han hade ett sjukt farligt beteende och att han gav sig på barnen så hade jag väl trott att jag själv var sjuk ! Efter detta bestämde jag mig för att leva ensam. Litade inte på mitt eget omdöme vad det gällde män. Levde ensam i 18 år och går sedan in i en relation som är så typisk mig.... Svår barndom,trassligt vuxenliv, skulder,svårt med relationer både med hans egna barn och andra vuxna. Jag blir så trött på mig själv- I 7år stöttade jag på alla plan för att få denne man att få bättre självinsikt, självkänsla och självförtroende. Ordnade med hans ekonomi,ordnade bra läkare och en bra psykoterapheut han fick förtroende för. Låg och lyssnade på honom på nätterna när han hade behov av att prata av sig sin ångest. Lyssnade, lyssnade... Arbetade som vanligt... han hotade mig, han hotade att ta sitt liv. Satt med gevärspipan i munnen, stod och vinglade på en huggkubb i vedboden med en snara runt halsen och satt med en kniv tryckt mot halspulsådern eller handleden. Min empati höll på att dränera mig själv fullkomligtpå all energi. Blev bara tröttare och tröttare. En dag när jag kom hem hade han gått hemifrån och stulit med sig alla mina sparpengar. Det är ett år sedan drygt. Jag har varken pratat eller träffat honom sedan dess. Han har försökt att trycka på min knapp för empati genom sms att han är uteliggare, ligger på sjukhus, tappat minnet o.s.v. Men jag har fått nog.
Det sorgliga , som jag känner det, är att för orka fortsätta har jag fått ta både antidepressivt och insomningstabletter. Jag blir naturligtvis avtrubbad men slipper grubblerier. Nu gör jag ett försök att sluta med både och.
För att återknyta till det du skrev Anett så var det ju min inlevelseförmåga att förstå hans rädsla att återigen bli lämnad som utlöste dessa hot mot mig.
Jag är vilsen och vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig längre.Jag har alltid ställt mig på de svagas sida så länge jag kan minnas.Varesig det gällt djur eller människor. I mitt arbete försöker jag få människor att växa genom skapande verksamheter.
Mitt glada, envisa och positiva sätt att se människor har förändrats. Jag känner mig utnyttjad och besviken på mycket, mot min vilja egentligen,och jag vill inte sluta som bitter och negativ.
Tankar som sattes igång.... Kram
Tack för ditt långa innehållsrika brev!
SvaraRaderaDet första som är viktigt är att kunna se skillnaden på en sjuk människa och en som är elak av rädsla. Du har tyvärr tydligen haft oturen att träffa på många sjuka, riktigt sjuka människor.
Det andra viktiga är att empati inte betyder att man utplånar sig själv. Empati betyder inte ens att man behöver "känna" med den andra människan. Så som jag ser det så betyder empati att man "förstår" att en människa kan må dåligt, ha det svårt, ha haft det svårt osv.
Jag läste en bok för några år sedan skriven av en Indian. Han skrev just detta att man ska lära sig att inte "ta in" en annan människa bara för att man ser att det finns orsaker bakom ett visst beteende eller en viss händelse.
Det betyder inte att man är känslolös, det betyder att man ser var man själv slutar och var andra börjar. Att andras sorger eller problem är deras, inte mina, men att jag kan förstå att de har dem och jag kan förstå att de kan må dåligt av dem.
Av det du skriver så kan jag känna att det inte egentligen är du som skulle behöva ta mediciner....om du nu förstår mig rätt... utan den som är sjuk, de som är sjuka är de som egentligen borde få behandling så att de inte "drabbar" fler människor som de kan ta sig under skinnet på.
Nästa problem är ju då att dessa människor mycket sällan förstår eller accepterar att de är sjuka.
I vissa lägen kan tvångsvård komma i fokus, det är ju då de utgör en fara för sig själva eller andra. Vilket ju var fallet för dig med den senaste mannen.
En annan sak som jag funderar på är ju hur du växte upp? Vilka värderingar har du fått, vad är det du sett andra göra och vad har du hört att du själv ska göra?
Barndom påverkar oss sanslöst mycket när det gäller hur vi agerar oss som vuxna.
En duktig teapeft kan hjälpa dig att se detta mönster och även ge dig verktyg för att ändra hur du reagerar eller vad du "faller för".
Bara det faktum att du skriver att du inte vill sluta som bitter och negativ tycker jag är ett friskhets tecken.
Du behöver inte sluta så! Och kanske detta var ett litet rop efter en lösning.
Min rekommendation till dig är att försöka få någon duktig människa att prata med som kan, som jag skrev ovan, hjälpa dig att hjälpa dig själv. Du måste få hjälp att kliva ur cirkeln och gå en ny väg.
Vill du så är du också välkommen att skriva till mig via mail eller PM på Facebook. Kanske vi kan hjälpas åt att hitta någon som du kan få hjälpa av.
Det var bra av dig att skriva och vad du nu än väljer att göra så önskar jag dig lycka till!
styrkekramar