Vill inte ha din ömkan!
Men jag blir glad för din omtanke!

De allra flesta vill inte att människor ska tycka synd om dem. Jag vill det definitvt inte! Skulle jag tänka så då kan jag lika gärna lägga ner projektet livet direkt. Men när man har en kronisk sjukdom så dyker ofta detta upp som ett problem. 

Däremot så tror jag att de allra flesta blir glad och tacksam för lite omtanke.

Det behöver inte vara stora saker, men saker som betyder något. Och hur ska du eller jag som utomstående veta vad som betyder något?? Svaret måste vara en kombination av kommunikation och sunt förnuft. Fråga och prova sig fram.

Själv dras jag ju med MS. Människor kan ibland bli helt förskräckta av detta faktum. Men med lite information så brukar det lugna sig. Jag berättar då att jag bl.a går lite långsammare än andra. Att jag kanske vinglar till emellanåt och att det därför är väldigt skönt för mig att ha någon att "armkroka". Det ger mig en trygghet som gör att jag kan slappna av, vilket i sig gör att jag går bättre.

Jag berättar att jag ibland kan tappa saker, ex porslin och hoppas att den jag berättar detta för förstår att jag är jätte tacksam om jag slipper bära fatet eller koppen över ett golv.
Enkla saker, men betydelsefulla!

Vi med "handikappet/sjukdommen" måste vara öppna och berätta. - Jag har ont nu, jag är svag nu etc.
Vi som vänner/anhöriga osv måste vara öppna för idéer och frågeställningar - Vad vill du, hur kan jag hjälpa dig?

Hur vi än löser problemen på livet väg så är en sak säker.

Vi kan alla hjälpas åt för en godare värld att leva i!