Att bry sig! Eller inte lägga sig i?

Det är med en blandning av frustration, förskräckelse, ångest och ilska som jag nu senaste tiden hör om fler och fler bland vänner och bekanta där de själva eller någon nära anhörig legat på golvet i flera dagar oförmögna att vare sig svara i telefon, ringa eller göra sig hörda och där ingen - INGEN! - förstår eller vet att något är fel!

HUR kan detta förekomma i ett sk välfärdssamhälle som Sverige?
Det måste hänga ihop med den svenska mentaliteten som handlar om att inte lägga sig i, inte lägga näsan i blöt, inte tränga sig på. "Sköt ditt och skit i andra."

Eftersom jag är den där personen som faktiskt "tränger mig på" när jag tror att något är "fel" så har jag också förstått att detta ofta är väldigt opopulärt. Jag beskylls ibland för att vara dominant, fåflugen eller nyfiken när det egentligen bara handlar om att jag vill finnas där för en vän, en anhörig etc när livet krisar till sig.

Det sitter djupt i mig att vilja finnas där när någon behöver. Kanske kommer det av känslan att jag själv skulle vilja ha vänner som bryr sig den dagen då jag själv skulle behöva en vän i nöd. För om jag skulle falla på golvet, bli liggande utan att kunna förflytta mig eller göra mig hörd.... så nog sjutton skulle jag vilja ha påflygna vänner som såg till att jag blev upptäckt. Skulle inte du?!?

Nej, vi måste bry oss mer! Inte vara så rädda för att tränga oss på. Vi måste kosta på oss att ibland vara lite obekväma bara för att en dag kanske göra skillnad på liv och död!

We can make the world a better place to live in!