Medan tid ges!
När jag var 15 år gammal så skrev jag en dikt till min morfars begravning. Den avslutades med orden:
Älska varandra medan tid ges!
Medan tid ges!
Ja jag har alltid känt att tiden hela tiden passerar. Det är som att denna sekund redan passerat, det är som att livet väller fram som en stor flod som man varken kan stanna upp eller sakta ner. Tappar jag ett tillfälle så flyter det bort direkt.
När jag 2006 fick min MS så började floden rinna fortare. Jag fick också ett stup, ett vattenfall att fundera över. Det är helt troligt att detta stup kommer, rent statistiskt så kommer det. Men NÄR vet jag inte.
Så jag började känna att jag måste leva NU, göra det jag vill NU för "sedan" vet jag ingeting om.
Jag kunde känna en släng av panik!
För att tackla detta så har jag nu funnit ännu en väg. MIN väg!
Jag lever fortfarande som att livet kan vara slut imorgon. Dvs jag vill ta vara på tillfällen, jag vill glädja människor IDAG. Jag vill älska människor, livet, naturen, djuren osv IDAG! Jag vill UPPleva livet IDAG!
MEN...jag har lagt in en brasklapp där det står:Lita på livet!
För mig innebär de orden att att det jag ska uppleva, få till mig och göra det kommer när det SKA komma. Så jag behöver inte känna panik. MEN säg inte att jag har TID, för det kan ingen av oss veta. Jag måste leva IDAG, för det är det enda jag vet något om. Men jag gör det genom att numera flyta med i floden.
Må gott mina vänner!
Bra skrivet Anett !
SvaraRaderaKänner till mig lite där ang. stupet om det är sjukdomens framfart du syftar på. Att tiden passerar med stora kliv känner man oftare nu när man blir äldre och barnen börjar få egna liv. Efter vad jag förstår så har konsten legat lite vilande men nu tagit fart igen med oanade krafter. Det är bra, man mår bra av att vara konstnärligt kreativ och vad spännande med utställningar...jag tror faktiskt att jag ska leta fram mina penslar också.
Lycka till hälsar Yvonne i Visby