Mardrömmen som biter sig fast!

Livet leker! Allt är underbart! Faktum är att det var länge sedan livet var så härligt. Allting flyter och inte ett enda problem i sikte. Man mår sååå gott, på alla sätt!

DÅ händer det!!!
Man vaknar ur en mardrömm. Ångesten fullkomligt kokar, hjärtat slår, man andas häftigt, pulsen dunkar i halsartären och man vet inte riktigt om man är kvar i drömmen eller om man har vaknat till en annan verklighet.

För mardrömmen var ju just så väldigt verklig!
Chefen står där och man hör orden - Du är värdelös, jag måste avskeda dig!
Ditt livs kärlek har ljugit dig blå och allt var en illusion.
Ditt barn faller ner i det mörka vattnet och du hittar inte var det föll, för det är för mörkt.
Huset du är inne i börjar brinna! Det finns ingen väg ut.
PANIK!

Så kommer man så småningom till sans. Man "vet" att det bara var en dröm. Man "vet" att verkligheten är en annan. Men den där mardrömmen liksom sitter i hela ens system.
Vardagens sysslor rasslar på och man ser allt det där som var så fint och underbart igen. Känner glädjen igen.... men inte fullt ut. Tankarna har nämnligen börjat rulla runt - VARFÖR drömde jag så? Finns det någon anledningn till det? Har jag missat något? Vill någon säga mig något? Borde jag vara på min vakt? Är det något på gång? Osv!

Men frågan är ju egentligen, var kommer mardrömmen ifrån?
Är det så att människan alltid är beredd på det värsta? Är det så att vi för vår överlevnad har ett alarmsystem som sätts igång, även när det inte finns en uppenbar fara utan mer bara för att?
Eller är det den där ursprungskänslan av panik vi kände när vi som baby inte hade mamma intill oss som tar sig olika uttryck?

Varför kan inte vårt förnuft, vår magkänsla och vårt undermedvetna vara överens? Varför vågar vi inte fullt ut... även i det undermedvetna... vara lyckliga och må bra? Tror vi inte att vi är värda att må bra? Tror vi att tiden för lycka är begränsad, att enligt alla prognoser så borde glädjens tid nu vara slut?

Vad svaret än är så måste jag säga att det är väl bra märkligt att en mardrömm kan dimpa ner i en totalt underbar fas i livet och skaka om det som om det hade varit ett smärre jordskred. Efterskalven kan dessutom komma långt efter.... trots förnuft och magkänsla!

Hur är vi funtade egentligen?