Kärlekens vemod

Jag hörde för många år sedan en professor som sa att de flesta som skiljer sig egentligen borde leva ihop och de flesta som lever ihop borde skilja sig.


Jag studsade lite över uttalandet som jag ansåg skulle få ännu fler att skiljas, men har sett under dessa år att han i mångt och mycket hade rätt.

Det gör ont att se en man och en kvinna som så uppenbart är ämnade för varandra ändå finna anledningar till att inte gå samman. När man känner att deras hjärtan talar samma språk, att deras lungor andas i samma takt, att deras tankar aldrig behöver ord för att förstås.

Trots detta så finner en av dem en anledning att inte förenas i ett gemensamt liv. Anledningarna kanske hänvisas till olika mål i livet eller olika bakgrunder. Själv tror jag mer på att det handlar om rädsla. Rädsla för att kanske förstöra något som betyder mest av allt i livet - relationen till den andra människan.

Ju närmare man kommer en annan människa, desto större kommer ev förlust att kännas. Kanske det skulle bli outhärdligt? Alltså bäst att hålla relationen på en "viss nivå". Det är så VUXNA reagerar utifrån de erfarenheter de bär med sig!
Barn däremot vill gärna ha glassen OCH äta upp den. Men så njuter barn mer också!

Det gör också ont att se att par håller samman trots att de bokstavligen gör varandra illa eller rent av sjuka. Där de finner tusen anledningar att INTE gå skilda vägar. Det kan skyllas på ekonomi, på släkten, på sjukdom etc men där ingen anledning egentligen kan försvara att två vuxna intelligenta människor väljer att INTE VÄLJA LIVET!

Döden förmodligen kommer vara det som skiljer dem åt och den som blir lämnad kvar kommer inse med bitterhet att livet just har passerat. Kvar är prylarna.
Kärleken, upplevelserna och livet är för all tid förlorad.

Jag har senaste tiden också kommit i kontakt med män som är kvar i en relation med kvinnor som mår dåligt psykiskt eller är psykiskt diagnostiserade. Fantastiska män som vigt sitt liv (bokstavligen) till kvinnor som aldrig egentligen kan uppskatta det de har därför att de är så fast i sin egen sjuka värld.

Det är måhända heroiskt av dessa män, men inte särskilt sunt för någon av parterna. I samtliga dessa fall måste kvinnan få hjälp, proffisionell hjälp för att få en chans till ett mer normalt liv.
Ibland hjälper det inte vad vi än gör för andra människor, det måste till något annat för att få väckarklockan att ringa.

Ibland styr dock livet självt. Det vi motarbetat kommer trots allt. Vi ställs inför förändringar som vi trodde vi kunde undvika. Vi puttas in på en ny väg utan pardon. Kanske är det enda sättet att få oss att börja omvärdera vårat liv och ställningstagande. Kanske öppnar det dörrar till en annan  bättre värld.

Så.... lever du med någon du inte borde leva med? Alltså lever du med ett fruset hjärta?
Eller lever du utan någon som du egenligen borde leva med? Kärlekens vemod!
Eller är du en av de där få lyckligt lottade som lever "rätt"?
Bara ditt hjärta vet svaret!