Hämnden är ljuv! Eller???

Man säger ju att hämnden är ljuv. Är det så?
Behöver man överhuvudtaget hämnas? Vad uppnår man?
Kanske man ska fråga vad man kan förlora istället?

Jag har faktiskt inte ens som ungdom haft ett behov av att hämnas. Visst har jag många gånger känt att saker varit orättvisa, att det som gjorts mot mig inte varit rätt eller befogat.
Vissa saker som hänt skulle till och med kunna ha gjort att jag valde att hata människan och önska honom en resa till helvetet.

MEN jag har aldrig känt ett behov av att hata. Detta pga av den övertygelse som jag bär inom mig. Jag tror nämnligen att allt kommer igen. Allt du gör mot en annan människa, mot ett djur mot moder jord eller vad det nu kan vara.... allt kommer tillbaka till dig. Men kanske eller förmodligen på ett annat sätt bara.

När någon gjort mig illa så har jag bara stilla tänkt att - Ja det kommer slå tillbaka, jag behöver inte bekymra mig.
Det han/hon gjorde mot mig gjorde han/hon mot sig själv.

Detta betyder förstås inte att jag står och tar emot slag utan att freda mig. Nej inte alls så! Jag kan käfta emot, eller försöka hindra det dåliga från att nå mig. Men det är inte alltid man kan värja sig.

Ibland råkar man illa ut därför att man TROR på någon som senare visade sig inte vara pålitlig ed.
Så man kan inte värja sig mot allt ont som sker... för då väljer man att inte leva!

Men som jag skrivit tidigare - det som är gjort är gjort, det kan man inte ändra på. MEN man kan ändra på sitt tänkande kring det. Och det är det jag gör när jag tänker att ALLT KOMMER IGEN!

Detta innebär i förlängningen att även det positiva och det goda du gör för någon annan kommer tillbaka till dig i form av något gott. Så tänk på vad du gör, tänk på hur du väljer att tänka och glöm tankar på hämnd. Livet tar hand om sånt alldeles på egen hand.