Cellminne?

Allt man är med om, ser hör känner osv osv registreras i hjärnan. Så långt är inget konstigt.
Att vi inte minns allt, är inte heller konstigt.
MEN kanske vi minns mer än vi tror, men inte med hjärnan utan med kroppens celler!? Då får man sig en tankeställare! Det betyder ju i så fall att allt vi upplever och väljer att uppleva och tänka kommer sitta fast i oss för resten av framtiden. Eller?

Det finns många studier vid det här laget om att kroppens celler (inte hjärnan alltså) "minns".
Första gången jag kom i kontakt med dessa tankar var  när jag läste en bok som heter "Resan" av Brandon Bays. Boken går ut på att negativa känslor, trauman osv sätter sig i cellerna och skapar sjukdommar. För att kunna bota den uppkomna sjukdommen så måste man komma åt det ursprungliga cellminnet och "frigöra" det.
Brandon hade en cancersvullst stor som en Baseboll. Hon valde att inte ta traditionell behandling utan gå till djupet av sina cellminnen och efter ett halvår var cancern borta.

Man har funnit i andra studier att trauman sitter i cellminnet, vilket kan förklara varför det inte hjälper till 100% med långa terapibehandlingar. Hur bra du än lär dig tänka så finns ändå sorgen, skräcken eller vad det nu kan vara kvar inom dig.

Det riktigt intressanta är tanken på donderade organ. Det finns åtskilliga som vittnat om att de fått minnen som inte tillhört dem själva efter att de fått en annan människas organ. Att de förändrats inuti på något sätt. OM det är på det viset så borde man ju ganska snart börja kartlägga donatorns liv och ev trauman som personen bär på.

Hur som helst, så tycker jag tanken blir mer och mer logisk. Klart att kroppen minns! Inte bara hjärnan. Och tänker man så så blir det så otroligt viktigt vad vi stoppar i oss för erfarenheter och upplevelser, tankar och känslor. Vi blir inte bara vad vi äter, vi kanske också blir hur vi lever!