Ska den vara inslagen?
Jag var 16 år och arbetade på herr och damekipering på det lokala Domus. Jag hade fått jobbet för att arbeta helger och nu var det min första julhelg.
Eftersom det visade sig att jag var duktig på att slå in paket så fick jag stå i julklappskassan. Kön var lång och ringlade sig mellan montrarna. Man fick jobba snabbt. Slå in summorna, ta betalt och så fråga
- Ska det vara inslaget?
Vilket man hoppades att det inte skulle vara eftersom kön var så lång.
Hur som helst, på själva julafton var det förstås extra stressigt och irritationen hängde i luften. Alla ville snabbt ut ut affären och hem, inklusive vi i personalen.
Det var så stressigt att jag knappt la märke till själva kunden utan det var löpandebandprincipen nu som gällde.
Jag ställde min fråga om och om igen och fick oftast svaret, ja tack eller nej tack.
Men så plötsligt så hör jag en gammal man säga - Nej det behövs inte!
Jag stannar upp och tittar på mannen. Jag ser att det jag håller i handen är ett par herrhandskar. Mannen var mycket gammal, sliten, böjd kroppshållning. Jag misstänkte att han köpte sin egen julklapp. Så jag frågar en gång till för att vara säker. Då får jag svaret - Nej det behövs inte, det är bara till mig själv.
Jag kände hans liv passera genom mig, hans sorger och bekymmer, hans slit och hans ensamhet. Hur kunde jag göra något annat än att slå in dem?
Han fick dessutom extra mycket snöre, ett riktigt speciellt paket.
Tanken gör mig både ont men värmer mig också fortfarande, på att han faktiskt hade ett paket att öppna på julafton. Visserligen säkerligen i ensamhet, men med extra mycket snöre och krus på. Jag tror jag förgyllde hans afton.
Så lite vi kan göra för våra medmänniskor om vi bara tar oss tid att lyssna på vad de egentligen säger. Så mycket det kan betyda, en julafton i ensamhet men med krus på ett paket!
Tillsammans skapar vi en bättre värld!
Åh...så fint att du tänkte så redan då. Visst kan lite göra mycket.
SvaraRadera<3 - Så jättefint... Kommer osökt att tänka på en gammal farbror av din berättelse, ett minne jag aldrig glömmer jag heller precis som du...
SvaraRaderaJag jobbade som yngling på Ica, och varje vecka kom en gammal farbror in med sin rullator genom dörren, han försökte milt att få in sin rullator genom dörren, och jag såg att för honom var det stort, att gå till matbutiken för att handla, och att försöka klara sig själv. Jag visste att han bodde på servicehuset längre bort, men han gick och handlade själv ändå fastän det fanns personal som handlade åt de boende.
Han bar en numera alldeles för stor kavaj och byxa, till sin nu spensliga åldrade lekamen. Håret var silkesgrått och vattenkammat bakåt, glasögon, skjorta, finskor - men det som etsade sig fast mest, var hans milda framtoning och vänlighet. Jag såg även hans ensamhet. Minns att jag tyckte han var lik min farfar som jag sett på kort men aldrig hann träffa. Farfar hade jag tyckt väldigt mycket om. De hade samma milda leende och för stor kavaj och glasögon.
Jag höll alltid ett öga på farbrorn i butiken då han var inne, redo som en scout att gå fram och hjälpa honom om han inte nådde till något paket eller att det såg vingligt ut som det kunde göra där han tog sig sakta framåt, han log alltid tacksamt då han fick hjälp i rättan tid.
Aldrig att han fräste, eller kastade ner sina varor nedför rullbandet, eller kastade fram pengar, eller klagade på något, inte om vädret heller, inget skäll i dörren heller om att *kan man inte få hjälp i den här affären* - sånt blandat, som man råkade ut för dagligen på Ica... Honom ville man bara hjälpa å på en gång utan att han bad om det, av hans sätt.
Vi kom att prata lite mer vart eftersom där i butiken, det blev som farfar-barnbarnrelation - han blev farfar jag inte hade i livet. Han berättade också, och i stort beröm om sin fru som gått bort ett par år tidigare och berömde henne så, och om sina barn men dom bodde långt bort. Han sken då han nämnde dem, så stolt över dem. Han berättade olika små berättelser om sina goda minnen genom livet lite då och då när det föll sig så.
En vecka gick sen utan att jag såg till honom, nästa vecka gick likaså, jag började bli orolig, frågade hemtjänsten och servicehuspersonalen efter honom, fick då veta att han stilla insomnat och gått vidare. Det vart aldrig mer sig likt i affären mer, han fattades där. Jag har aldrig glömt honom, låtsasfarfar, kommer att tänka på honom ibland.
Tänk så lite, som inte är så lite - hur mycket det kan betyda.
Fint minne du berättade om farbrorn i affären och hans handskar till sig själv och du gjorde en fin julklapp med vackra snören åt honom. Fin berättelse och så tankeväckande - Kram goa Anett - <3 /N