Ett människoöde

En liten flicka sitter på perongen i Göteborg 1934.
Hon skickades ensam för att flytta till mormor, men mormor fanns inte där. Mormor brydde sig inte för hon ville inte ha "ungjäkeln" hos sig.

Det är inte första flytten. Den lilla flickan har skickats runt från ena hemmet till det andra. I alla hem utsattes hon för förnedring. Det började med att hon som fyraåring blivit utnyttjad av sin far. Det var då hennes helvete började.

Inte under något av hennes viktiga barndomsår fanns där någon vuxen att lita på. Det fanns ingen kärlek.
Hon stängdes in i grisstian eller hos hönorna och fick äta deras mat, då de emellanåt glömde bort henne instängd där ute.

Det blev inte bättre hos mormor. Där blev hon instängd i kökssoffan och mormor satte sig ovanpå för att lära "ungjäkeln" lite folkvett.
Folkvett!?

Men denna lilla flicka blev så småningom vuxen. Hon arbetade som alla andra, hon gifte sig som alla andra och fick barn som alla andra. Men hennes liv kom aldrig att bli som alla andras. För hon vågade aldrig lita på människor. Hon vågade aldrig älska andra människor. Hon var hela sitt liv rädd att bli sviken, hon var hela sitt liv rädd att inte vara älskad.

Ändå var hon rädd för kärleken. Hon visste ju att den gjorde ont!

Hon kom att framstå som en Femme Fatale. Men det var bara spel för gallerierna.
Hon spelade på sin kvinnlighet för det var det enda hon visste som var värderat hos henne.
Hon ville gärna ha många beundrare och anledningen till det var ju given. Ju fler som uppvaktade, ju mindre kändes förlusten om hon tappade någon av dem.

Men så fort någon kom för nära så backade hon. Ju mer kärleksfull man hon träffade, ju mer misstänksam blev hon. Varför skulle någon vilja henne så väl? Vad var han ute efter... egentligen?

Så hon valde att spela på sitt yttre men inte komma någon nära. Hon älskade dock sina barn. Ville att de skulle få allt det hon inte fick. Hon målade hela världen i de färger hon ville se. Livet var alltid en fest och allt som var lyx var åtråvärt. Lyx fick henne att glömma grisstian, barndommen, för en stund!

Men känslan av att inte vara värd att älskas och känslan att hon kunde bli sviken och utnyttjad följde henne till graven. Hon såg sig aldrig vara värd att älskas, så hon såg inte den kärlek som fanns, hon vågade inte. Hon valde att aldrig bli riktigt lycklig, för hon visste att även lycka kunde göra ont.


Låt inga barn fara illa! Barnen är allas vårat ansvar.
På det sättet kan världen bli en bättre plats att leva i.