När svåra saker händer så frågar man sig ofta varför. Att mista någon känns kanske obegripligt svårt. Att få en svår diagnos kan kännas som ett straff osv.

Jag ser tillbaka på mitt liv och ser allt som i en kedja. Tar jag bort en enda av alla dessa länkar av händelser så skulle jag inte sitta här idag, på denna platsen på jorden, med det livet jag har här på jorden.

Jag kan inte ta bort en enda sorg, en enda smärta, inte en enda sjukdom, inte ett enda trauma.

Hade jag inte varit inlåst med elva dagars tortyr i Atén när jag var 16 så hade jag förmodligen inte valt min första make när jag kom hem igen och då hade jag inte fått min älskade son.

Hade jag inte gift om mig så hade jag förmodligen inte fått alla de underbara minnena av båt och campingliv och definitivt inte det hus jag sitter i just nu.

Hade jag inte mist min mor, min bästa vän, så hade jag förmodligen inte varit öppen för de livsavgörande nya vänner som jag träffat på Facebook. Hade jag inte fått MS så hade jag kanske inte målat igen, inte utvecklat mitt mediala. Hade jag inte mist så många i familj och bland vänner genom cancer så hade jag inte kunnat hjälpa andra som brottas med den sjukdomen osv.

Listan kan göras lång, men kontentan är fortfarande att hade jag missat så mycket som en enda länk i hela denna kedjan så hade jag inte haft det liv jag har, jag hade inte varit den jag är idag och gjort det jag gör idag. Jag hade inte haft den erfarenhet jag har idag och då hade jag förmodligen inte heller haft en sådan förståelse och kunnat hjälpa människor på det sätt jag gör.

Så åter igen säger jag - lita på livet!
ALLT har en mening! Du kommer se det förr eller senare.