Sorg över mänsklighetens mörker!

Första mars!
Den underbara vårmånaden har kommit. Då det knoppas i våra rabatter, då vägar och trottoarer är fulla med sand, tiden då man kan sitta vid en husvägg och värma sig i vårens första solstrålar. Livet föds på nytt! Tron på livet föds på nytt!

Men just idag så sitter jag här med en sorg över mänskligheten.
En sorg och en slags uppgivenhet över hur människor kan utge sig för att vara goda, ljusa och kärleksfulla mot sin omvärld. Där de å ena sidan sprider kloka, tröstande värmande ord till sina medmänniskor och där de å andra sidan har ett riktigt vidrigt mörker inom sig.
Jag talar om människor som mår bra av tankar på att skada andra människor. De mår bra av de vidrigaste fantasier vanliga människor aldrig ens kan tänka.

Och de går här mitt bland oss!
Vi träffar dem på ICA, vi möter dem i personalmatsalen, vi träffar dem på nätet, vi möter dem i trapphuset eller på gatan där vi bor. Vi hälsar och småpratar och säger att han eller hon är en underbar människa. För det enda vi ser är det goda. Det är ju det enda vi vet något om.

Jag vill inte bli mer misstänksam mot människor än vad jag redan är. Jag vill inte tappa tron på att mänskligheten kan bli god om vi alla hjälps åt. Jag vill tro att även den människan med de vidrigaste av tankar är skadad och kan bli helad med rätt vård.
Men jag inser också att ingen annan än dem själva egentligen kan rädda dem.

Och det enda vi runt omkring kan göra är att skydda och stödja varandra och försöka på alla sätt vi kan, sätta stopp och lägga hinder i vägen för mörka, vidriga handlingar som svärtar ner vårt gemensamma liv här på jorden. Men för det krävs både mod och engagemang. Låt oss hoppas att vi har det när det verkligen gäller!

För tillsammans kan vi göra världen till en bättre plats att leva i!