Ren från erfarenheter, sorger, bekymmer, förnuft, inlärda kunskaper osv.
Det enda som existerar är överlevnadsbehoven såsom ex mat, sömn och kärlek!
Tiden går och föräldrar, skola, släkt, vänner mfl formar efter bästa förmåga så sakta denna mjuka massa som kallas människa. Personligheten bakas ihop med allt annat som formar slutprodukten, dvs den människa som går ut i livet för att på egen hand leva sitt liv.
Ibland blir resultatet alldeles ypperligt bra. Både den nya människan och de runt om trivs med formandet. Men ibland så blir det fel. Den nya människan trivs inte med sig själv, vet inte vem hon/han är osv. Ibland vet man inte vem man är förrän sent i livet, ibland har man inte ens funderat över om man trivs med sig själv.
Många gånger kan olika sorters kriser utlösa ett sökande efter vem man egentligen är. Så var det för mig. Mitt liv krackelerade ända in i grundvalarna. Jag fick steg för steg bygga upp mig själv, min självbild och mitt liv. Alla gamla sanningar rannsakades, alla gamla åsikter, känslor och beteenden.
Nu 8 år senare vet jag vem jag är! Jag har funnit en trygghet i mig själv, jag vet vad jag vill och kanske framför allt vad jag INTE vill. Jag mår bra med den jag är NU!
Problemet är att andra kanske inte hängt med i min förändring. Allra värst är det för dem som känt mig sedan barnsben men som sällan träffar mig - de har fortfarande bilden av den jag VAR! Och det största problemet i det är att jag inte tillåts ha förändrats.
VARFÖR kan man inte ge människor chansen att förändras? Varför är vi benägna att bara se "dåliga" förändringar, men inte de som är bra. Varför får inte människor vi känt länge växa och utvecklas?
Visst finns det undantag, men de är ytterst få.
Kanske är alla typer av förändringar skrämmande? Kanske blir vi osäkra av förändringar och klamrar oss fast vid det gamla för att känna någon slags trygghet? Kanske mår vi dåligt när vår egen värld förändras utan att vi får vara med och påverka?
Så vad gör man då? Överger sitt nya liv, sitt egentliga jag.... eller överger man dem som inte vill acceptera det som hänt?
Kanske det är så att allt har sin tid!? Kanske är det så även med väldigt gamla relationer att de måste få stå tillbaka för det man upptäckt att man egentligen mår bra av? Men det känns tungt att behöva välja, men kanske man måste välja bort gammalt för att ge plats för nytt.
Jag väljer att vara sann mot mig själv!
Med lite mer förståelse mellan oss människor så kan världen bli en bättre plats att leva i!
Hej Annet :o)... Du skriver såå himla bra. Läste inlägget, min egna reflektion, det verkar vara att en del har lättare för förändringar, och en del kan ha svårigheter i förändringar /vill gå i ett mönster? Fast livet, är inte ett rakt streck, livet är levande - ständig andning, puls, rörligt, fläktande, stormigt, kavlugnt, stiltje, orkan, blåst, någon vindby... ser som naturen. Ingenting står bara still och ser likadant ut, isåfall skulle det vara ständig vinter och fruset och klockan har stannat. Jag associerar mycket till naturen då jag sökt svar i något. Annat, med förändringar - ser det som en bok - och allas rätt - till att få sätta punkt på en sida, och vända blad - i sin egen bok. Gränserna, stoppen - för oss alla - och att få lämna dåtid bakom sig. Livet är inte en stopplös transportsträcka, det finns vägmärken utefter vägkanten, precis som i trafiken... Och möter man någon ny människa, så börjar den vänskapen, relationen, arbetskamrater osv - vad det nu kan vara för roller - men det börjar därifrån - startskottet. Det gamla, lämnar man, blir klar över. Man sitter ju inte kvar på sitt gamla arbete, när man har ett nytt arbete, så menar jag. Närvaron, i nuet. Att inte släpa, dåtid, med sig genom hela livet - det skulle bli som en bok - utan varken punk eller nya kapitel eller blad. Som att klamra fast i ett segt tuggummi. På tal om förändringar, och gränser och stoppskyltar och allas rätt att byta blad. Hela livet, är en skola. Kommer även att tänka på en tavla jag gjorde tidigare, med stenar i som blev en tårta, stenarna var som trekantiga tårtbitar - och sen gjorde jag myror av kastanjer, som gick över tårtan. När vi stoppar in andra, i en tårtbit *den är si, den är nog så, jag tycker den ska göra si och så osv* puttar in varandra i fack / tårtbitar - och lägger oss i, intrigerar, i någon annas liv och egna beslut att få ta själv... så blir det som ett "fängelse" och samtidigt frihetsberövande - att för någon annan - få gå in i en annan tårtbit. Redan på förhand, stoppad i en tårtbit, och tillsagd att hålla sig där. Fördömande - begränsande - frihetsberövande för någon annans egna fria vilja och val och egna liv. Som att säga nej till livet självt. Livet - som inte är begränsande/tårtfacksbit. Livet är en hel tårta, helheten. Det vore som att sluta andas, rörligheten, friheten, utvecklingen, förändringar, livet. Sen tror jag, att vi är alla olika, redan då vi föds. Genetiska anlag, olikheter, även om miljö och påverkan gör mycket, som att forma en lerklump - men lerklumpen, är redan vitlera, blålera, eller rödlera, ur begynnelsen, ur skapelsen. Som med frukt, fröer, det finns redan inuti, vilken sort och kategori det kommer bli. Och sen är frågan, om omgivningen, ser att det är ett äpple och bekräftar äpplet som ett äpple. Eller, säger att det är ett päron, och försöker få det till ett päron. Nu drog jag till *skrattar*... och päronet börjar tro att det är ett päron. Men inser sen, att det är faktiskt ett äpple. Menar - att omgivning - kan påverka fel också. Och att detta i sig, kan komma sig av, att omgivning, kanske inte heller visste, att det var ett äpple - har inte hittat hem, själv... sökande, som det kan bli av det. Att se sitt barn, vad barnet själv kan och vill och väljer och uppskattar, och att understödja det. Istället för, att börja göra om vitlera - till att anse att det ska bli svartlera. Nu kom jag iväg på allt möjligt... men bara lite hur jag ser på det... Och när man sen hittar den man är - vitleran - så har andra redan bildat sig en uppfattning, att det är svartlera. Medans man själv, har hittat *hem* i sig själv, till vitleran. Ringen sluts. Lite tankar... Kram goa Annet <3 /Nilla
SvaraRaderaTack Nilla för mycket kloka tankar och ett synnerligen underhållande svar!
SvaraRaderaJag tror naturligtvis också att vi har olika genetiska anlag, att vi ÄR en personlighet när vi föds. Men precis som du säger så formas vi ibland från vitlera till svartlera.
Bra liknelse med boken, den ska jag ta till mig. Det måste finnas punkter i livet och nya kapitel.
Stor kram goa Nilla