Vi är rädda för att mista våra nära och kära, vi är rädda att mista vår hälsa, vårt hem, vår inkomst osv. För mister vi nära och kära så kanske vi blir ensamma, ensamma kanske vi blir sjuka, sjuka så kanske vi inte får någon inkomst och då kanske vi förlorar vårt hem och.... Ja ni förstår!
Så fick jag tanken på om vi inte hade någon kropp utan bara var en själ, hur skulle det se ut då? Skulle vi fortfarande ha rädslor att tampas med och i så fall för vad?
Om vi inte hade en kropp så skulle vi inte behöva ett hem och då behöver vi inte pengar för att kunna hålla ett hem och dessutom ha mat på bordet.
Vi skulle inte ha några ägodelar och vi skulle inte ha en kropp som kunde bli sjuk. Vi skulle inte ens behöva vara rädda för att vara ensamma för allt vi hade, hade vi inom oss, så vi skulle alltså inte kunna vara ensamma för vi hade oss själva.
Så om det är så att faktumet att "äga" är problemet, hur kommer det sig då att vi måste äga? När startade detta problem "roten till det onda"?
Om vi tittar på stenåldersmänniskan så hade redan de människorna ägodelar. De hade verktyg för att jaga, dvs för att skaffa mat, vilket i förlängningen betydde att de kunde överleva. De hade verktyg för att göra upp eld för att värma sig och skydda sig, dvs överleva. Allt detta för att kroppen skulle få sitt så att den skulle överleva.
Så kontentan av detta måste ju vara att pga av att vi gavs en kropp så föddes också rädsla, rädsla för att förlora sin kropp, dvs dö.
Då är tanken på att själen aldrig kan dö som att tanka själva lugnet, sinnesfriden.
Det är ju bara kroppen som kan dö. Själen lever vidare och så länge den inte föds vidare i en människokropp så tror jag inte heller att rädsla kommer finnas. Det är kroppen och rädsla som hör ihop, inte själen och rädsla.
Så när överlevnadsrädslan faller på, tänk då på att du är odödlig - egentligen! För själen kan aldrig dö!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar