Tacksam för stunden!

För sex år sedan lades jag in på sjukhus för att ett par dagar senare få besked om att jag hade MS, Multipel Scleros. Kuratorn sa till mig att jag skulle få alla hjälpmedel som var möjliga.
Min enda panik var att inte kunna ta mig ut i naturen igen. Men som sagt... jag skulle ju få alla möjliga hjälpmedel.

Dock insåg jag snabbt att hjälpmedel för att kunna ta sig ut som handikappad i skärgården nog inte riktigt var det hon menade.
Vi hade sålt båten några år tidigare eftersom jag redan då hade problem med stelhet, kordination osv och speciellt då av fukt och kyla. Ja, och nu skulle det alltså bli helt omöjligt!

Som tur är så går tiden framåt!
Jag fortsatte gå på båtmässor, ok rulla. Kämpade mig upp för ramper od för jag var bara tvungen att få känna på dem, känna doften av dem.... båtarna! Trodde fortfarande inte att jag skulle ha båt igen, men drömmen dog aldrig.

Men så förra sommaren så skaffade vi en liten billig båt. Bara för att ta sig ut någon dag eller två, de dagar som jag är som bäst.
Och i förrgår kväll så satt jag då där igen... på klipporna, på kvällen och tittade ut över vattnet då solen var på väg ner över öarna. Friden och tystnaden var total. Sinnesfriden och lugnet sköljde som en våg över själen. Verklighetens problem hade lämnats på bryggan dagen innan så här fanns nu bara ro och stillhet.

Jag satt där på klipporna och kände sådan enorm tacksamhet över stunden så det kan ingen utom jag själv förstå. Jag hade gjort det ingen trodde, jag hade överkommit hindren och fått tillbaka mitt livselixir - sjölivet!