Döden är så oåterkallelig!
Att dö är lika naturligt som att födas. Men att mista någon är något som verkligen "drabbar" en. Att dessutom mista någon som själv väljer att avsluta sitt liv blir en sorg som inte går att beskriva. Det blir en sorg som är svår att hantera därför att det inte bara blir en sorg, det blir självrannsakan och frågeställningar som man aldrig någonsin kommer kunna få svar på.
Det är många som väljer att avsluta sina liv på eget sätt. Men jag har alltid haft föreställningen att om man själv bestämmer när livet ska avslutas så kanske man måste tillbaka hit för att "göra färdigt". Så även när jag i svåra stunder känt att livsandarna varit svaga så har jag aldrig tänkt tanken på att göra mig något.
Så varför tar vissa människor sitt liv? Hur tänker de?
Att avsluta sitt liv i förtid är självklart ofta ett desperat beslut då människan inte känner någon annan utväg. Och här i västvärlden så finns det många tabun kring detta ämne.
I andra länder ex Japan där handlar det mer om att när människan inte kan fylla en uppgift längre, när man levt sitt liv och inte längre har mer att tillföra så ska man bokstavligen lägga sig ner och dö.
Polisen som handlägger många av självmorden sa till mig att många svenskar också gör så. De liksom stänger av sina kroppar och låter sig själv dö. Jag har aldrig funderat i dessa banor, men visst.... så kanske det kan vara och så kanske det bör vara. Ett slags självbestämmande?
Men det svåra är ändå för de som är kvar. Frågan "varför" finns där och kommer finnas där men den kommer inte få något svar.
För en vecka sedan åkte jag tillsammans med min son till en lägenhet där en vän (sedan 34 år) till familjen bott. Han hade varit barnvakt åt min son när han var liten, han hade varit hundvakt till alla mina hundar under åren. Vi hade träffats på alla jular, midsomrar, födelsedagar osv.
Vi hade nu sökt honom i tre veckor utan resultat. Så nu var vi tvugna att ta reda på vad som hänt. Efter ett antal timmar med polis och till slut låssmed kunde man konstatera att vår vän inte längre var i livet. Han hade valt att avsluta sitt liv.
Jag dömer honom inte. Men jag kan inte förstå honom, samtidigt som jag faktiskt kan det. Jag kan förstå att han inte längre kände någon mening med livet... vilket i sin tur kan ge mig samvete för att jag inte sett det och gett honom en uppgift. Å andra sidan kan jag inte förstå hur en människa kan utsätta sina medmänniskor för ett faktum som just detta.
I vilket fall som helst så är döden oåterkallelig. Svaren på varför kommer aldrig bli hörda. Och ingen har rätt att döma.
Livet stod stilla för en stund och världen har åter krympt en liten bit. Men solen går fortfarande upp varje morgon och ner varje kväll. Jorden snurrar och vi med den. Så det är bara att följa med.
Meningen med livet måste vara att det ska levas! Så LEV det!
När det sedan är dags så kommer du få vila....länge!
Så vackra ord och så stor tanke bakom<3
SvaraRaderaVisst är det så min vän, så som du skriver!!
Att människor tar sina liv handlar oftast inte om att lämna över massa frågor till andra och inte heller lämna över sorgen och kanske besvikelsen som kommer först innan man slår ifrån och inte dömer någon.
Att människor tar sina liv, tror jag, beror många gånger på att som du skriver har tappat sin mening med livet och finner inget kvar,
men också att dessa människor inte vill igga till last för andra kvarvarande människor och ger liksom därför slut på sitt egna liv för att ge frihet till sin omgivning.
Att det som många gånger tar sina liv vill ge lycka, frihet och så mycket kärlek till det dom efterlämnar sig, för om innerst inne älskar ju sina vänner och det dom har runt omkring sig, men så blir där en bubbla mellan det egna livet och andras och meningen med livet.
Visst vill man fånga upp dessa människor innan sådant händer och visst vill man ge dom något att leva för, av hela sitt hjärta <3
Så Lev ditt liv och njut av det goda min kära vän, även om något så tråkigt har inträffat just nu <3
KRAM <3
Jag tillhör den gruppen som inte vill leva och som har gjort två försök att lämna min ryggsäck kvar och slippa bära den tunga bördan.
SvaraRaderaNu har jag börjat se lite ljusare på tillvaron, men kämpar fortfarande bit för bit för att återupptäcka livets små och stora underbara ting och dess skönhet.
I mina tankebanor snurrar dessa tankar: Om jag slipper bära omkring på det ok som tynger mig och som naturligtvis också tynger mina nära o kära, så kanske jag och dom till slut blir lyckligare.
Visst förstår jag att mina närmaste kommer att lida enormt om jag skulle lyckas att avsluta mina dagar på jorden. Men i mitt fall kommer det nog inte bli nåt varför.
Den frågan är liksom i det öppna rummet och stött o blött.
Jag hoppas att jag kan hitta tillbaks till mitt liv oxh hitta min gnista igen
Ett varför kommer alltid finnas.... varför gjorde "hen" inte något åt det som "hen" led av, varför gav "hen" upp, varför var inte vi tillräckliga att leva för osv osv.... Varför kommer alltid finnas för de kvarvarande, alltid!
SvaraRaderaDu har nog rätt i det delvis.
SvaraRaderaMen då kan jag utifrån mitt sätt att tänka och se på den frågan.
Varför ska jag orka, varför får inte jag "ge upp" när jag lider som mest och inte kan se någon utväg?
Hur ska jag orka?
Hur ska jag både orka slåss mot mina demoner och orka se allt som jag tidigare såg, hur ska jag åter se skönheten i att upptäcka en tussilago i vägkanten eller njuta av den vackra fågelsången. Hur?
Det handlar om ditt val!
SvaraRaderaDet är bara du som kan ändra hur du tänker, hur du upplever saker, hur du väljer att leva... eller inte leva. Allt är val!
Vill man hitta lösningar/utvägar så gör man det. Det kan låta hårt, men jag kan av egen erfarenhet bara konstatera att så krasst är det.
Man väljer att vilja förändra det lidande man har, vare sig det är fysiskt eller psykiskt. Det finns alltid lösningar.
Men det kan också vara en trygghet att stanna kvar i "eländet" för det är det enda man vet något om. Blir man frisk och mår bra så måste man ju anpassa livet även efter det och det är som att kasta sig ut i det okända.
Det är orsaken till varför misshandlade stannar hos sin misshandlare... de känner trygghet i den situationen för de vet iaf hur den ser ut och vet vad de kan räkna med.
Sedan finns det människor som stannar kvar i dåligt-mående därför att de kan manipulera sin omgivning på det sättet. Man kan ju inte ställa krav på en människa som mår dåligt. Så det kan vara ett offer-ställningstagande också vare sig det är medvetet eller omedvetet.
Det är alltså bara du som kan bestämma dig för att välja att se tussilagon. Den finns där, men det är DU som måste välja att se den. Det är DU som måste välja bort demoner, vare sig du gör det med hjälp av sjukvården eller på egen hand.
Det finns tyvärr inga genvägar, man är ensam i detta val. Men kan få hjälp om man väljer det, verkligen vill det, kräver det.
Livet och hur det ska se ut är DITT VAL!