Vill man verkligen alltid veta allting?

Tänker på ordspråket att det är bättre med en svår sanning än en söt lögn. Men vill man verkligen veta alla sanningar? Finns det någon vits med att få veta alla mörka sanningar? Mår man bättre, blir man gladare? Blir man alltid starkare?

Jag tycker det finns en klar skiljelinje mellan att få veta saker/sanningar om "dåtiden" och att bli informerad om och inte förd bakom ljuset när det gäller "nutiden".

Det är trots allt så att det som varit har varit. Vi kan inte leva om livet.  Vi kan inte göra om saker. Vi får inte den chansen att ställa till rätta, att förändra historien.

Dessutom tycker jag att man ofta kan se tillbaka på saker och plötsligt "veta" hur det egentligen var. Man kanske trodde eller misstänkte... men höll det ifrån sig. Men när det gått ett tag så bara "vet" man.

Visst kan man "veta" saker om nutiden också. Man bara känner när människor inte är ärliga. Man "vet" när man blir baktalad osv. Men ibland kanske man inte kan eller vill göra något åt den situationen. Man väljer att inte se. För någonstans inom en bor hoppet. Hoppet om ärlighet! Kanske hoppet om en förändring.

När jag ser tillbaka på mitt liv så kan jag känna att det som är svårast att bära är tanken på när man levde enligt en tro, en förhoppning och där den berörda parten LÄT en TRO att situationen var enligt den förhoppningen.

Varför gör det så ont att  minnas sådana situationer?  Jo för att man inte tilläts att ta ställning till den faktiska situationen. Kanske hade man gjort andra val i livet? Förändrat sin situation eller på något sätt medvetet valt att ändå leva kvar/spela med i den rådande situationen. I vilket falls om helst så hade man haft möjlighet till att själv göra sina val.

Det är nog det viktigaste när det gäller strävan efter ärlighet - att inte ta ifrån en annan människa rätten att välja väg, välja liv, ta sina egna beslut utifrån det som faktiskt ÄR!
Den rätten är vi alla skyldiga varandra!