Hedra din fader och din moder.
Älska din nästa så som dig själv.

Matteus 19:19

Att älska sin nästa så som sig själv behöver ju inte betyda något positivt, inte i min hjärna i alla fall. Det finns alldeles för många som inte älskar sig själva, inte är snälla mot sig själva och då blir det ju ingen kärlek till sin nästa heller. Man måste nämnligen älska sig själv om man ska kunna älska någon annan, för kärleken man ger måste komma inifrån, inte från den man ska ge kärleken till.

Att hedra sin fader och sin moder låter ju rätt bra. Det betyder ju i korta drag att man inte ska göra något som de kan skämmas för. Man ska vara en god människa kort och gott. Och det måste ju vara bra på det hela taget.

Men nu kommer vi till något känsligt.... måste man älska sina föräldrar??

Jag vill med bestämdhet säga att man inte måste älska någon alls. Kärlek kan inte tvingas fram, kärlek är något som finns där eller inte finns där. Man måste inte älska någon av sina närmaste, även om livet blir betydligt lättare om man gör det.

Däremot så känner jag att man måste göra sig besväret att försöka förstå varför ex ens föräldrar inte gav, kunde ge det som man själv så hett efterstraktade eller inte var det som man trodde att de var.

Det finns föräldrar som aldrig borde blivit föräldrar. De hade inte förutsättningarna, de kanske var skadade/sjuka. Det är inte en ursäkt, men det kan vara en förklaring som gör att man kan se det hela i ett annat ljus så att man kan gå vidare i sitt liv, forma en annan framtid.

Sedan finns det föräldrar som trots att de inte gjorde allting rätt (vem gör det?) ändå försökte och gjorde allt som de kunde utifrån de förutsättningar som fanns. Många av dessa föräldrar har fått ta mycket kritik från (omogna) barn.

Finns det barn som tycker att föräldrarna är det bästa som finns? Ja det tror jag. Har dessa föräldrar gjort allt rätt? Eller har man haft en stark kärlek som varit förlåtande för saker som kanske inte varit så bra?

Jag kan idag, efter att båda mina föräldrar gått bort, säga att jag hade väldigt bra föräldrar. De gav mig så mycket som jag haft nytta och glädje av i mitt liv. Jag älskar dem trots att de inte var bra på allt, trots att de ibland gjorde stora misstag, även i sin uppfostran av mig. Jag älskar dem därför att jag idag förstår att de gjorde allt med bästa intentioner, de gjorde allt utifrån de förutsättningar som fanns, utifrån deras egen personliga historia.

Jag väljer att plocka ut det finaste att minnas. Jag väljer att plocka ut godbitarna, det som hjälpt mig i mitt liv, det jag haft glädje av. Jag älskar dem därför att jag känner att jag vill det, att jag kan det, därför att de förtjänar det.

Men jag måste inte! Och det måste ingen annan heller!