Jag gick ut med hunden vid halv sex på kvällen. Det var fullkomligt becksvart ute som vanligt så dags så här års. Så jag tog på mig min pannlampa som jag brukar göra eftersom jag bor så här i skogen utan gatubelysning.

Jag inser strax att jag inte ser mer än ett par meter framför mig eftersom det var så mycket fukt i luften. Jag inser också att i stort sett alla grannarna är borta, med undantag för en äldre kvinna som har dålig hörsel.
Det jag också i denna stund inser är att nästan alla grannar har låtit bli att tända sina utelampor vilket gör min promenad med hunden extremt mörk.

Vad som dock slår mig är något helt underbart! Jag känner inte det minsta obehag. Jag är inte det minsta rädd. Inte för människor, inte för "spöken" och inte ens för rovdjuren som finns här. Jag går där på en öde väg med knappt ledljus i den svartaste av kvällar och det är helt som det ska vara. Jag är trygg i mig själv!

Hur jag kom hit? Jag litar på livet!
Det som ska bli det blir, det jag ska ha det kommer jag att få, jag har allt jag behöver.
Jag litar på livet!