söndag 26 maj 2013


Jag önskar jag hade....


Jag önskar jag hade fungerat på ett annat sätt den senaste tiden med dig min älskade mamma.
Idag vet du, men jag vill ändå berätta detta för att andra ska få chansen att kanske inte göra riktigt så som jag gjorde.

Jag var med dig nästan varje minut den sista månaden. Jag tom sov på en madrass på golvet sista veckan, gick knappt ut och åt. Jag var där, jag ville suga ur varenda eviga minut av vår tid. Jag visste, precis som du  att slutet kom närmare och närmare.

Den sista torsdagen du levde så tyckte vi (personalen och jag) att det skulle vara bra för dig att komma upp en stund. Tvätta dig lite, byta kläder och åka ut i allrummet en stund. Dina ben bar dig knappt! Vi hjälpte dig från sängen till rullstolen.
Men jag sa inget, jag visade inget.

Så körde jag in dig i badrummet och du tittade på dig själv i spegeln. Jag såg vad du tänkte, men jag sa inget, jag visare inget!

Jag tvättade dig lite klämmcheckt så där på ryggen. Jag vågade inte stryka dig stilla och långsamt. Ja det är sant jag vågade inte för jag ville inte visa dig vad jag visste.... att detta var sista gången jag skulle få göra detta för dig.
Jag var så fruktansvärt rädd att du skulle förstå att jag hade förstått och att det skulle göra att du gav upp.

Så jag kvittrade vidare om hur fin du var, hur skönt det var nu när du var nytvättad och fick rena kläder. Sedan körde jag ut dig till allrummet och vi satt en stund vid akvariet.
Jag tittade på dig och tänkte:
- Du är så vacker min älskade mamma!
Men jag sa inget, jag visade inget!

Tre dygn senare, nästan exakt, så drog du dina sista andetag... trots att jag aldrig lät dig tro att jag förstod.
Jag kunde inte lura döden! Och så här efteråt så tror jag inte att jag kunde lura dig heller, min älskade mor.

Vet inte om jag gjorde rätt. Jag ville ge dig trygghet genom att verka oberörd. Jag ville visa att jag trodde på att du kunde uppnå det du själv önskade - en jul till. Men det blev inte så, hur mycket vi än försökte.
Hur mycket jag än lät bli att säga något, hur jag än lät bli att visa något. Men vi visste!


1 kommentar:

  1. Men hon var DÄR, vännen, hon visste att du var med henne, och hon visste att du visste att hon visste. Jag var också där de sista dygnen (fick dock ingen madrass), men Mor hade redan försvunnit, det var bara skalet och smärtan kvar. Jag hoppas hon hunnit sätta sig på sin molnkant så hon såg mig. Det tror jag. Kramar!

    SvaraRadera